Hej, jag heter Matilda och jag har utmattningssyndrom...
Sent om sider kom vi i allafall iväg. Jag behärskar mig 1000 gånger för att inte hamna i konflikt med lilleman som verkligen har ett uselt morgonhumör, och yrseln kommer som ett brev på posten. I samma stund som jag tog bilnyckeln ur lådan sköljde en våg av olust över mig, jag fick ta tag i byrån för att inte ramla och ännu en gång funderar jag allvarligt på att låta bilen stå . Jag är rädd att jag är en dålig bilförare dagar som denna...
Jag fick en bok av min underbara fina mamma som förstår så mycket . Jag började läsa den igår kväll och det kunde lika gärna vara jag som skrivit den. Tårarna rinner då jag känner igen mig i så mycket av det som står.
Boken heter "våga vara rädd" och är skriven av Emma Holmgren. Den handlar om utmattningssyndrom.
I den kan man läsa:
Det sägs att en ungdom i vår tid får lika mycket intryck under en dag som en stenåldersmänniska fick under hela sin livstid. Att hjärnan är anpassningsbar, flexibel och inte gör ont vid överbelastning gör att vi kan pressa den till max innan vi plötsligt, och till synes utan förvarning , går över gränsen . Hjärnan har via nervsystemet sänt ut flera signaler i kroppen på att något inte står rätt till men vi har valt att inte lyssna."
När jag nu efter 2 veckor (var har de dagarna tagit vägen???) ser tillbaka på mig själv så ser jag så tydligt. (Det är lätt att vara efterklok.) mina migränliknande attacker de senaste månaderna. Min glömska som jag skämtat bort genom att döpa mig själv till Doris,(fisken i Hitta Nemo som har extremt dåligt minne). Min oförmåga att planera och genomföra saker, mitt lock i örat, trycket över bröstet som gett mig panik i känslan att inte kunna andas, min korta stubin, min sorg som fått mig att bara börja gråta när som helst, men gärna i samband med en konflikt eller samtal med någon på jobbet. Hur mina nerver liksom legat utanpå kroppen , alla tentakler ute hela tiden, alltid. Min oförmåga att tänka , jag har på riktigt känt mig trög och dum i huvet.. Yrseln och min rädsla för att ha en hjärntumör pga alla kroppsliga symptom. Hur minsta lilla störande ljud liksom studsar runt i mitt huvud, gör ont på trumhinnan och gör mig arg! Alla känslor jag borde ha för det som egentligen är viktigt, men som inte funnits...
Ur boken:
Det sker alltså konkreta förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom som förklarar många av de svårigheter och symtom som de drabbade upplever...
Jag hann med allting utom det allra viktigaste. Mig själv....
Så har jag varit alltid, går All-in i allt jag tar mig för. Har jobbat sista tiden på att bara gå in till 60% och känna mig nöjd, men det var tydligen för sent. Skulle ha börjat med det för flera år sen. Men som sagt , det är lätt att vara efterklok.. Jag tycker att jag tänkt på mig själv med yoga då och då och samtal med de som får mig att må bra, men det räcker inte., jag tror att jag måste jobba med att detta faktiskt är en fysisk skada och inte en psykisk, även fast orsaken är för mycket stressorer under lång tid utan tillräckligt med återhämtning.
En arbetskamrat som såg mig på byn förra veckan skrev till mig senare på kvällen, att det var kul att se mig uppe på benen och att jag såg så pigg ut..
Jag försöker att inte ta åt mig för det dåliga samvetet över att jag inte jobbar, det gnager i mig. Det syns inte utanpå vilket kaos jag har inom mig. Så hur kan jag få förvänta mig att någon ska förstå?
Jag ser ut att må bra, som jag skrev häromdagen så stoppade jag upp innan jag började gnaga på schackpjäser,(alltså, innan jag blev helt körd). Och jag har alltid varit mån om att vara hel och ren. Så jag ser ut att må bra!
Men om man kunde vända ut och in på sig, visa det som inte funkar. Så skönt det skulle vara.
Jag tänker mycket på min familj också så klart. Hur jobbigt det måste vara för dem alla att se mig som jag är. Orkeslös , ledsen, trött, jag försöker så klart hålla ihop inför dem alla, men de känner så klart av hur jag mår. Fast på olika vis. Hur min man får bära mycket av det jag inte orkar eller har förmåga till just nu.
Ur boken:
Samtidigt brottas jag med dåligt samvete över att vara hemma själv och inte hämta tidigare än så.
Jag försöker tänka tvärtom då det dåliga samvete över att lilleman måste vara på dagis så att jag ska få vila. Jag försöker tänka att han fortfarande har rätt till sin vardag. Till sin lek med sina vänner. Jag vill gärna ha honom hemma med mig men jag vet att han har det bra på dagis med personal som bryr sig om och vänner som ger honom livsenergi. När jag berättade för en av fröknarna förra veckan så fick jag en kram. Han har det bra där och jag har det bra här.,
Det finns så mycket att göra, så många saker att ta tag i och jag har skrivit en lista på saker att göra som bara växer och som känns som 1000 svåra år. Bara tanken på att ringa ett samtal får mig att må illa! Men hur ska man förklara det? Hur ska man få någon , (eller först och främst sig själv!!) att förstå att man behöver lugn och ro? Gärna 24-7... När man inte inser det själv???
Mer ur boken:
Min chef mailade, ville prata om hösten. Hela kroppen började skaka! Vad 17 är det som händer!!!! Jag kan inte jobba! Hur skulle jag det när jag knappt kan hålla ihop mig själv just nu? Min vän lugnar mig, hon säger att jag kan då jag är frisk , hon vet att jag är bra på det jag gör på jobbet. Hon ser också att jag är sjuk, och utan att "egentligen" förstå vad jag går igenom , eftersom hon aldrig varit där själv, så förstår hon Mig. Det känns så bra. 
Jag börjar förstå och jag börjar acceptera men jag börjar också ana att det finns ingen Quick-fix.Nej jag måste igenom varje millimeter av detta själv. Och låta det ta tid...
❤️
Jag har då jag är frisk lätt att leva efter mottot "som du tänker-blir du", men när jag ser de klämkäcka bilderna om "happy happy" just nu så vill jag bara gå och lägga mig.
Emma skriver om återhämtning, om hur hon dagen efter en aktivitet, även minsta lilla som att fika med någon, får ta igen med en heldag i soffan. Aktiviteten gör att symptomen på utmattningen blir värre samma kväll. Det känns bra att läsa hennes ord för det förklarar för mig varför jag är så förbaskat trött efter en, som i lördags, trevlig dag som jag mådde bra av. Hon skriver att vissa dagar känner hon sig helt frisk och att hon då "förhastar sig i sin glädje över att kroppen känns harmonisk en stund." Men att hon efter att ha gjort flera saker under en dag, får bakslag på kvällen eftersom energin inte räcker till. Emma läker enligt en varannan dag princip. Vilket innebär att en dag med aktivitet följs av en dag med vila.
Kommer jag överens med mig själv om detta så känns det som en bra lösning även för mig. Men tyvärr är jag inte där riktigt än. Än har jag känslan av förakt inför min egen svaghet. Min oförmåga att ta tag i saker. Jag har en bit kvar till acceptansen av detta. 
Du kanske tycker det är konstigt att jag skriver om detta. Men jag ser det som en del av att acceptera mig själv och en viktig del i det för mig är att sluta låtsas. Sluta låtsas att "allt är bra". Att jag är happy happy -Kelloggs mamman i en konfliktfri värld av små rosa moln. Att sluta sopa allt under mattan. Att stå för den jag är just nu och se , att jag faktiskt får vara så.
Hej Matilda!
Jag skulle googla ett citat jag använt mig av och hamnade här hos dig. Så fantastiskt att läsa hur du kopplar ditt eget liv till min text och kan finna lite styrka i det. Önskar dig all lycka till i din återhämtning! Kram Emma