Kloka ord från en vardagshjälte!
Underbara "medsjuka" människa som kan sätta ord på vad Jag och många andra känner. Jag är tacksam att hon finns och delar sina ord med oss!
Till dig som är "nysjuk"
Du är inte ensam.
Du är inte galen.
Du är inte värdelös.
Du är sjuk.
Kanske jobbade du efter ordinarie arbetstid. Vattnade grannens blommor. Handlade åt din gamla faster en gång i veckan. Städade barnens rum. Var klassförälder i skolan. Tog hand om din gamla pappa. Skottade snö framför porten. Bakade till fredagsfikat. Luktade i trädgårdslandet. Svarade på mail. Deklarerade åt bästa kompisen.
Kanske gjorde du det lite för mycket, lite för ofta.
Oavsett vad du gjorde, hur du gjorde, när du gjorde så betalar du för det nu. Kroppen strejkar och hjärnan har släckt ner. Du känner saker i din kropp som du inte förstår. Varför darrar mina händer? Varför känns det som att jag har feber? Varför lyder inte mina ben mig?
Du känner känslor som yr i ditt inre. Du känner allt på en och samma gång. Ledsen, arg, förvirrad, tom, uppgiven. Varje gång slutar det med att du undrar om livet verkligen ska se ut så här!? Du glömmer att du en gång mått bra, att du en gång varit levnadsglad och full av energi och tror att livet alltid varit så här och alltid kommer att förbli så här.
Du glömmer nycklar, plånboken, du går vilse och förstår inte vad som står i boken. Du hänger inte med i samtalet, tappar ord och förbannar dig själv.
Kanske glömde du att andas. Vila. Bada. Promenera. Ta en stund för dig själv. Tacka nej. Respektera dig själv. Lyssna på musik. Läsa en bok. Gå på bio. Dricka en kopp te. Äta ett choklad utan att ångra det.
Kanske gjorde du det lite för lite, lite för ofta.
Till dig som är sjuk sedan länge.
Du är inte ensam.
Du är inte galen.
Du är inte värdelös.
Du är sjuk
Ja, fortfarande. Ja, du ser kanske pigg och frisk ut. Ja, du har kanske varit sjukskriven i 2 år. Ja, vännerna har kanske tröttnat.
Du är ändå ok.
Du har kämpat inombords. Med känslor av förebråelse. Uppgivenhet. Ilska. Skam.
Kroppen strejkar fortfarande. Kanske har du inte kämpat tillräckligt, undrar försäkringskassan. Undrar läkaren. Undrar vännerna, som liksom suckar redan innan de har frågat hur du mår för de hoppas att du ska svara "bra" och bespara dem en utläggning om "hur konstigt du mår", hur det är kaos inombords och hur mycket du önskar att du kunde leva, så som de lever. Ett liv som inte kräver minutiös planering. En spontan fika, en öl på stan, lite julklappsshopping.
Till er alla vill jag säga: ni är mina vardagshjältar. JAG är min vardagshjälte. Jag kommer aldrig mer att ta livet för givet. Jag kommer aldrig mer att sucka när någon säger att "jag förstår inte vad det är som händer med mig". Även när jag mår som sämst ska jag ok:a mig själv och när jag inte har kraft till det så ska jag be om er hjälp. Det känns sorgligt att sitta såhär och skriva om en kamp som pågår inom mig och inom så många andra. Helst hade jag velat gå ut och gå. En lång promenad, vid havet, som avslutas med varm choklad på ett mysigt café. Nu nöjer jag mig med att drömma och dricker chokladen här hemma, i soffan.
PS: det finns säkert många som inte känner igen sig i det jag skrivit, det är inte meningen att "skriva någon på näsan" eller försöka föra någon annans talan, jag skriver om mig själv och den som vill läsa får tolka på ett sätt som passar hen 😊
Jag har bett om lov att dela hennes ord med er!
Tack !
❤️