Att skynda långsamt....
Ibland glömmer jag bort att jag varit borta från jobbet 1 och 1/2 år.
Ibland tror jag att det här med utmattningen aldrig ens hänt. Det är som de senaste 18 månaderna raderats ut, suddats bort ur mitt medvetande och jag antar att det kan vara en bra egenskap då och då. Att glömma. Att gå vidare. Att vara något nytt. Jag kör på med ett härligt flow i kroppen, jag klarar allt! Utom att hejda mig.
Det allra viktigaste just nu.
Det som jag borde tänka på!
Men att känna sig komplett, att känna sig normal är så himla skönt så man vill inte stoppa!
Man vill inte stanna upp och tänka efter i förväg för man är så himla glad över stunden man är i just nu. Det är då de dyker upp har jag märkt, som små skyddsänglar runt mig. De stannar upp tiden på nåt sätt, pekar vänligt men bestämt i rätt riktning ock påminner om vikten av att tänka innan. Att vara varsam. Att gå fram med små steg, skynda långsamt.
De hjälper mig, på riktigt, hjälper mig, bara genom att finnas, genom att vara min vän. De allra bästa vännerna i världen. Jag är tacksam