Mindfulness
(Hur man nu definierar detta med religion..)
I månader har jag kämpat med meditationer, andningstekniker och mindfulnessövnignar.
Jag har yogat.
Qi-gongat.
Gått i terapi.
Lärt mig stresshantering på en miljon olika sätt.
Gråtit.
Lärt mig hantera ångest, oro, tankar.
Släppt det som tynger (efter att ha bearbetat det så klart..)
Sjungit mantran.
Umgåtts med människor som fyller , inte dränerar.
Och sen.
Sen åker jag Hit och inte en dag har jag behövt andats mig lugn.( jo en morgon då jag vaknade med oro över allt jag missat i skolan...) Inte en endaste annan dag har jag känt den där hemska ångesten .
Paniken inför framtiden.
Jag går på stranden och sjunger Gayantri mantra tyst för mig själv, plockar de vackraste snäckorna, de finaste korallerna och njuter av hur enormt fina de är.
Jag mediterar en stund på Longtailbåten, på väg, blundar, njuter av att bara vara, som om det vore det mest naturliga i världen.
Som en naturlig del av alltet.
Men så klart , jag har inga måsten. Vi har inga tider att passa .
Ingenstans vi måste vara.
Kanske skulle man stanna kvar här, i det varma exotiska, vänliga där man hälsar med ett leende. Där man bugar lite lätt med händerna ihop framför bröstet och ler medans man hälsar "Sawadeekaa".
Människor här är vänliga.
Leende.
Lugna.,
Och det smittar.
Jag blir likadan.
Älskar.
Åh, det låter helt fantastiskt, och så otroligt välbehövligt!