Äntligen

Så fick vi äntligen tillfälle att träffa vår nya lilla kusin.
och överlämna den lilla nallen till henne. 
Hon var ju så klart så underbar som jag föreställt mig. Precis som hennes äldre fina kusiner. 
"Tänk, om 15 år, då kanske hon sitter så här med mitt barn
Ja kanske! Det vore ju mysigt! 
Det är en viss känsla av underbar frid att få hålla ett liv i sina armar. Så härligt! 
Det var en härlig känsla också, att se min lillebror, min lilla (stora) lillebror så stolt och glad med sin pyttelilla tjej i famnen.  
Hon är välkommen och redan så älskad av många! 
❤️❤️❤️




Lite blandat.


Central park i New York , så vackert med all snö. Här smälter det mer och mer för varje dag nu. Det var tur att vi passade på att gå ut till ön på isen förra helgen.Så spännande . Jag har glömt om jag skrivit om det förut men här är lite fina bilder från vår lilla utflykt på isen.
Fascinerande hur isen ser ut kring stenarna i vattnet.

Vacker isklädd vinterståndare.
Stop drop and yoga på Bråvikens is. Det är egentligen skitläskigt att gå på isen, tycker jag. Vattnet i Bråviken är mörkt och djupt. Bråddjupt.

Lilleman hittade en kompis från simskolan på ön, som han lekte en stund med. Jag passade på att prata lite med hans mamma. 
Det slog mig då jag såg den här bilden att man kanske inte gör så, lägger sig mitt på isen, men jag är väl sån antar jag. Som gör det som känns ok för stunden! 


Häromdagen var isen full av smältande vatten och ingen är där ute längre. 



Det är tur att jag har min lille man som "tvingar" mig att fortsätta leva "normalt". Även då det känns som om jag inte orkar så "måste" jag ju hämta honom på fritids varje dag. Umgås och prata om ditt och datt. Jag mår så bra av honom och resten av familjen med så klart. Men det är ju mest lilleman och jag som ses. Han gör mig så glad.
Vi var i stan en dag i veckan med. 
Jag hade verkligen försökt läsa litteraturen men gav upp . Först trodde jag inte att jag skulle kunna fokusera på att vara en "bra" förälder, men på utflykter med honom glömmer jag tid och rum. Skön avkoppling även fast det är tröttande att köra bil till stan och hem igen. 
Hans förslag var arbetets museum med Bamse-utställning och fika.!att fika på arbetets museum är inte gratis, inte alls. Men det är ju inget vi gör särskilt ofta, så vi kostade på oss!
Sen gick vi in och hjälpte farmor att få dunderblommor till dunderhonungen. 
För att bli en dunderhjälte fick man svara på lite olika frågor om miljö och energi tjuvar.



Jag tycker Mycket om området runt strömmen i Norrköping. 
Ett nybygge, som en klar kontrast mot de gamla fabrikshusen. 
Norrköping light festival. 
Hur charmigt som helst.
Bollarna vid Louis De Geer.
Sen åkte vi hem. 
Lilleman somnade brevid mig i bilen, jag hade gärna gjort det samma. Dagen hade varit tung, ledsam och det tar massor av energi, 
Jag är tacksam för att få såna här stunder med min lilla. Han ger mig energi bara genom att vara. 
❤️❤️❤️







Sorg

Jag satt där med min Religionssociologi. Försökte förstå vad det stod. Försökte tänka "Good enough", läs lagom, förstå lagom. Var lagom.
Det gick så där. 
Jag försöker att inte jämföra mig med mina friska studiekamrater. Men det är svårt. För den tiden de kan lägga på att läsa litteratur måste jag ta av för att läka. Har vi haft en föreläsning måste jag åka hem och vila efteråt. Låta hjärnan smälta alla intryck, få vara ifred.
Det behöver inte de! Det stressar mig så mycket att jag hela tiden är steget efter , att jag inte orkar lika mycket. 
Jag satt där och en form av förtvivlan vällde upp ,tårarna bara kom. Jag kunde inte hejda dem. Ögonen svider och stundvis lugnar jag ner mig. Andas lugnt men i nästa stund väller sorgen över mig igen. Jag känner mig helt lost, utan identitet. Att vara sjuk är en sak,att vara frisk en annan. Att vara där jag är är ett tredje.
Ingenmanslandet som Anna i bloggen utbrandvagentillbaka.wordpress.com
kallar det för. Landet där man är varken det ena eller det andra. 
Jag sörjer min förlorade identitet , och att jag börjat med de först nu, beror på att behovet av en ny identitet dykt upp just nu. 
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Det känns som om jag får kämpa själv nu. Sjukvården erbjuder KBT, det är jag tacksam för, men det är långt ifrån tillräckligt . FK säger antingen är du sjuk eller så är du frisk. Du kan inte vara halvt , iallafall inte då det gäller studier. 
En del har tröttnat, kan du inte bara bli frisk nu? Hur länge ska du vara sjuk egentligen? Du blir ju inte mer frisk av att tänka så mycket ,,va fan! Tänk inte så mycket! Lev!  osv osv.
Jag förstår dem, jag tänker så också, men jag kan inte rå över det. Jag tränar mig själv i att inte stressa igång. Jag tänker positivt. Jag andas lugnt, utmanar mig och kommer sakta tillbaka. Men det tar tid! Längre tid än jag någonsin kunnat tro.