Sorg

Jag satt där med min Religionssociologi. Försökte förstå vad det stod. Försökte tänka "Good enough", läs lagom, förstå lagom. Var lagom.
Det gick så där. 
Jag försöker att inte jämföra mig med mina friska studiekamrater. Men det är svårt. För den tiden de kan lägga på att läsa litteratur måste jag ta av för att läka. Har vi haft en föreläsning måste jag åka hem och vila efteråt. Låta hjärnan smälta alla intryck, få vara ifred.
Det behöver inte de! Det stressar mig så mycket att jag hela tiden är steget efter , att jag inte orkar lika mycket. 
Jag satt där och en form av förtvivlan vällde upp ,tårarna bara kom. Jag kunde inte hejda dem. Ögonen svider och stundvis lugnar jag ner mig. Andas lugnt men i nästa stund väller sorgen över mig igen. Jag känner mig helt lost, utan identitet. Att vara sjuk är en sak,att vara frisk en annan. Att vara där jag är är ett tredje.
Ingenmanslandet som Anna i bloggen utbrandvagentillbaka.wordpress.com
kallar det för. Landet där man är varken det ena eller det andra. 
Jag sörjer min förlorade identitet , och att jag börjat med de först nu, beror på att behovet av en ny identitet dykt upp just nu. 
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Det känns som om jag får kämpa själv nu. Sjukvården erbjuder KBT, det är jag tacksam för, men det är långt ifrån tillräckligt . FK säger antingen är du sjuk eller så är du frisk. Du kan inte vara halvt , iallafall inte då det gäller studier. 
En del har tröttnat, kan du inte bara bli frisk nu? Hur länge ska du vara sjuk egentligen? Du blir ju inte mer frisk av att tänka så mycket ,,va fan! Tänk inte så mycket! Lev!  osv osv.
Jag förstår dem, jag tänker så också, men jag kan inte rå över det. Jag tränar mig själv i att inte stressa igång. Jag tänker positivt. Jag andas lugnt, utmanar mig och kommer sakta tillbaka. Men det tar tid! Längre tid än jag någonsin kunnat tro. 


Kommentera här: