Frökenmatilda.blogg.se

Jag har en sak att erkänna.
Jag är blogg-beroende.
Eller kanske ska jag säga skrivberoende...
Det gör mig på dåligt humör då jag inte kan skriva, jag verkar ha ett behov av att skriva, att skapa, att kreera, men med en kraschad mobil är det svårt att få till det....

Jag har inte riktigt förstått hur beroende jag är av att få skriva av mig förrän nu då det inte går längre. Glaset ramlar av mer och mer för varje dag, och displayen mår nog inget bra av att inte vara helt täckt. Man kan ju så klart skriva på datorer eller iPad, men då blir det ju som sagt strul med alla fotografier som ligger på telefonen.. Men nu, nu har jag lyckats föra alla foton till det där lilla molnet i skyn där de lagras på nåt mystiskt sätt, vilket gör att jag kommer åt dem även från plattan, så nu kör vi igen!!

Just nu är klockan så där halv fyra på eftermiddagen. Vi har nyss kommit hem från stan där vi handlat och besökt tandläkaren.. Lilleman skulle fylla sina nya sexårständer med plast för att undvika att få karies i dem.. Jag skulle på årlig koll. Allt såg sååå bra ut och mitt flitiga tandtrådsanvändande de sista dagarna gav resultat för jag har aldrig fått så mycket beröm som idag... Men, så kom då tandläkaren och fick se att jag tappat en stor bit av en gammal lagning. Aj då. Laga nu lite snabbt kanske.? Ont om tider innan semestern ... Ok. Vi kör, skit i bedövning, hur farligt kan det vara att fylla igen ett hål liksom?
Hm, man var ju förstås tvungen att borra ur lite. Och lite till. "går det bra ? Undrar tandläkaren, och jag nickar med saliv i hela ansiktet och fruktansvärda ilningar ner i tanden. Käkarna värker av att ha varit öppna så länge och den hemska ställningen hon tvingat ner mellan mina tänder skaver. Men jag ger mig inte. Tre gånger är borren nere så djupt att hela min kropp bågnar av obehag, varje gång ber hon om ursäkt att hon ger mig obehag. Men jag bara blundar och djupandas. Tar mig igenom eländet medan jag sjunger gayatri mantra tyst för mig själv inne i huvudet. Eller tyst och tyst förresten, jag hummar i kapp med slemsugens fräsande och borrens ilande. Men jag klarade det! Jag borrade utan bedövning, jag tog tag i problemet och härdade ut.. Lite stolt över mig själv faktiskt.

Men återigen... Det tar på krafterna att vara stark, att orka lite extra. Jag får betala för det nu, hemma, i sängen.. Men i kväll är det mycket som händer så jag vilar nu för att orka!