Control alt delete

Å vad det är skönt att vara ärlig. Att kunna stå för det som är jag trots att jag mår väldigt dåligt av vad jag tror att "alla andra tänker".
Idag är en sån dag då energinivån är så långt ner i botten att allt, precis allt känns too much. Försöker samla tankarna, landa, orka, hinna... Men det går inte. Huvudet snurrar, jag är arg och fräser så fort jag hör någon ropa på mig. Varje måste och varje krav är stora. Så stora att jag får en känsla av kvävning. Som om huvudet ska explodera...somnar då jag lägger Lilleman varje kväll nu, orkar inte vara uppe på kvällen. Men är ändå helt slut då jag vaknar på morgonen.... 
jag skickar ett meddelande till mina klasskamrater, blir sen idag.  De förstår, men det är fortfarande så jobbigt att inte orka! Att inte vara som dom. Att inte vara mig själv. Men det är så här det är. Jag är så här just nu. Och för att bli bättre måste jag fortsätta lyssna till min inre röst som hjälper mig att varva ner då och då...
Jag tillåter mig att ha en dag då jag måste samla energi och inte ta energi, jag accepterar att orken är slut. Och försöker andas lugnt. Ta det lugnt och ladda positiv energi på nåt sätt. 
Puss & Ha en fin dag! 
❤️

Låt oss prata ben!


Långa ben.
Smala ben.
Korta ben.
Tjocka ben. 
Lagomben.
Spinkben.
Fotbollsben.
Slanka ben.
Knottriga ben.
Ådriga ben.
Gamla ben.
Nya ben.
Bebisben.
Mulliga ben.
Stickben.
Ja hur många olika ben som helst finns det! 
Mina har alltid varit lite för stora, lite för gropiga, lite för ådriga och vaderna är riktigt biffiga fotbollsvader.....
Enligt vem? 
Jo enligt mig själv i min strävan efter att vara som "alla andra!" Idealet ni vet. De där slanka solbränne-sprejade modellerna som är så små att man i jämförelse, själv känner sig som Dunderklumpen....
Hur som helst. 
I takt med att mitt "nya" varande växer fram så känner jag att jag mer och mer ifrågasätter mitt gamla sätt. 
Ett är detta med ben. 
Jag fick häromdagen veta att en vän till mig alltid har cykelbyxor under shortsen för att hon har så stora åderbråck på benen..... Vem gömmer hon dem för egentligen ?? 
Ska man behöva gömma kroppsdelar för att man blivit itutad att det är fult med vissa saker??? 
Jag tänker alltid på hur korta mina shorts är. Hur mycket av min apelsinhud syns idag? Sen går jag ut. För om jag hela tiden ska hålla på att förminska mig själv, i tanken, att jag är ful och inte värd att visa mig bland folk med mina celluliter, ja då brister jag i det viktigaste av allt. Min kärlek till mig själv. Min respekt för mitt varande som person, som varande! Jag lever numer (eller försöker) ett Yogaliv, med allt vad det innebär. ( I yoga är asanas, själva positionerna, bara en bråkdel av allt). Det är hur man tänker, hur man är och hur man mår en är "äret". Det är inte livet hur andra ser på dig. Det är hur du själv ser på dig. 
Som världens bästa KBT-psykolog, Eric, sa en gång medans han satte Post-It lappar på min dotters lår,; "ta dina "tjocka" lår och gå ut genom dörren!" (hon tänkte sig själv som tjock en period vilket inte är helt ovanligt bland tjejer eftersom hur man ser ut är så "viktigt" ..) Allt eftersom åren går förstår jag mer och mer vad han var ute efter. Jag har blivit hjälpt av att tänka om. Tänk om vi alla kunde göra det. Sluta gömma oss och stolt spatsera ut i världen med våra kroppar och knoppar precis som de är!
Tidningen : solo.se


Helgen som försvann i raketfart....

Så var den slut.
Helgen. 
Nu ny vecka full av aktiviteter. 
Maj är en väldigt späckad månad då förväntningar inför sommaren blandas med kvällsaktiviteter, avslut och utvecklingssamtal.
För många av oss med lite kognitiva svårigheter kan Maj månad upplevas som att bestiga ett högt berg. Känslan av att "det kommer aldrig ta slut" hotar att kväva en, och många kvällar däckar man redan innan sina barn. 
Jag är tacksam att jag fått chansen att förstå hur jag egentligen funkar. Inte som superkvinnan Matilda som klarade allt, utan som mig, kvinnan som behöver ett trasmatterandigt liv numer.,
Jag har fått större förståelse för de som har behov av stöd i sin vardag mycket för att jag själv är en av dem. 
Många morgnar bearbetar jag mig själv och hittar små saker att hänga upp mig på för att få en bra dag  trots allt. 
Vissa dagar är det bara att krypa ner under täcket och låta dagen vara. 

Vissa dagar är jag glad att jag inte smet hem, att jag orkade, för det är sååå värt en "zombiedag" dagen efter en sån här underbar dag med familjen.
Att efter en heldag med Barnyogautbildning, få fira min fina svägerska på hennes födelsedag. Det är värt en Zombiedag. För det är så det är just nu. När batteriet nästan är tomt går det inte lika snabbt att ladda upp igen. Men!!! 
Jag vet ju nu ATT det laddas upp igen och det är en skön trygg känsla!! 
"här ligger jag och spaar, i mitt paradis!"