Himlen, lärandegropar och vad är egentligen viktigt på riktigt!!!

Redo, laddad och nästan klar inför dagens föreläsning på Universitetet.
Känner mig smått förvirrad för ju mer jag läser desto mindre kan jag verkar det som.

Det är i stunder som dessa jag inser saker. Det faller på plats.
Som begreppet "The learning Pit", lärandegropen, som vi lär om i skolan just nu. Den går ut på att man först tror sig kunna ämnet, sen börjar man läsa och ramlar ner i en grop med en känsla att inte kunna något alls helt plötligt ... (känns det som) för att sedan, med ny lärdom och gammal erfarenhet, sakta klättra upp igen på andra sidan gropen. Nylärd och mer erfaren än nånsin förut! (Förhoppningsvis.)

Det är så skönt att förstå sig på det som dyker upp. Att kunna hantera saker som känns konfundersamma samt att äntligen ha fått tillbaka förmågan att ta beslut! Jag kan bestämma mig! Underbar känsla!!

Jag har tagit tag i saker rörande nära anhöriga till mig också. Som faktiskt gav utslag direkt. Hjälpte direkt. Gav resultat direkt! Fantastiskt!

Vacker himmel!

Idag gick jag från universitetet efter halva dagen. På nåt mystiskt mysigt sätt har jag börjat tänka innan lite mer. Med fokus på ledorden "vad är viktigt på riktigt" kan jag lättare navigera mig fram i djungeln som är mitt liv. Jag valde att gå vid lunch , inte bara för att jag är alldeles utan bekanta på kursen ( vilket kan vara avskräckande nog när det är dags för lunch). Utan för att min energi helt enkelt inte skulle hålla hela dagen om jag stannade och vecklade in mig i diskussioner hit och dit om saker som ännu inte landat i mitt huvud. Jag valde att lämna för att Lilleman behövde en tidig dag efter allt som skedde igår. Men framförallt valde jag att lämna för min egen skull.
Det gör mig lite smått tårögd att jag kunde ge mig själv ett break och samtidigt sparka Jante-lagen i baken.
Jag måste inte klara allt!
Jag får vara svag!
Jag får vara stark att tänka på mig själv!
Det är ok att tänka på sig själv!

Så efter att ha irrat mig ut ur LiUs ibland, komplicerade korridorsystem, åkte jag till jobbet för att samtala med en elev inför ett kommande samtal. Bra tänkt! För hade jag inte gjort det idag hade det blivit superstressigt för mig på jobbet på torsdag! 👍

Vägen till ock från stan är så otroligt vacker. Jag måste stanna flera gånger och fota! Himlen är grym den här hösten / vintern!

Eftersom Lilleman var trött redan i morse så såg jag till att bli klar med samtalet till skolan slutade. (Vi firade W på hennes födelsedag igår och det blev aningen senare än vanligt, dessutom var Lilleman inblandad i en konflikt och fick ett slag under skoldagen igår, så han var lite off i morse.) Men trots att ögonen gick i kors på honom då jag kom vid 2-tiden, så skulle han väl inte gå hem nu! Han ville stanna! Men det löste sig med att hans vän följde med oss hem. De lovade att leka själva och sköta humöret så att jag ska kunna plugga...

Ha en himla fin kväll!
Kram

Våga Vara Rädd

Vaknar av att tjejerna pratar och vinden tar i utanför huset.
Tänker att nu har det hänt något! Stress stress stress inuti som drar igång direkt.
Lyssnar på vad de säger och lugnar ner mig. De ska iväg och jobba. Halv sju en söndagsmorgon. Inget konstigt eller otäckt, bara två tonåringar som ska iväg och jobba.
Jag andas lugnt och låter tankarna stilla sig. En del saker går faktiskt att andas bort. En del saker får man tänka bort. Små små stressorer som liksom bara gnager, de är ok att andas bort.
Andra saker måste man möta.

Inspirerad av mina underbara döttrar kliver jag därför upp halv sju en söndagsmorgon , jag också . Och tar tag i en av de saker som jag "andats bort" i helgen men som kommer åter tills jag tar tag i det...
Mina studier.
Jag har 21 högskolepoäng kvar nu. Till dubbla behörigheter , det jag läser just nu är super intressant och spännande. Men...
Jag har haft svårt att motivera mig den sista tiden.
Jag vet att det beror på de traumatiska upplevelser vi alla tagit del av på olika sätt, så klart det gör det.
Men tiden läker alla sår sägs det, om man låter dem vara öppna för läkning vill säga. Stänger man in dem så blir de bara värre tills man vågar möta dem igen och låta dem läka på riktigt.

Hyacinten på det fina fatet jag fått av min fina piffinurliga vän , gör mig så glad!

Livet går vidare, och med en vilja att möta det som faktiskt uppstår, att våga möta alla känslor som dyker upp, så går det vidare åt rätt håll.
Jag är stark.
Även fast huvudet snurrar lite så här dags på morgonen, även fast kroppen är lite öm ock krokig efter en natts sömn, så känner jag mig stark. Redo. Jag möter det som uppstår och jag löser det då. Jag oroar mig för allt i förväg, som vanligt. Sån har jag tydligen blivit just nu, men jag vågar trots det att gå upp varje morgon och möta allt som sker.
Våga vara rädd som Emma Holmgrens bok om utmattningssyndrom heter.
Våga vara rädd, kloka och tänkvärda ord en advents morgon som denna.

Viktigt på riktigt

Vad som är viktigt på riktigt.

Ord som kan vara bra att bära med sig då det liksom kör ihop sig lite grann.
Att prioritera.
Att tänka "rätt" vilket kan vara himla svårt eftersom jag är så känslostyrd....
Men idag tänker vi ett steg längre, idag tänker vi att för att hålla hela dagen får något stå tillbaka. För att orka med så avbokar vi något.
Så får det bli, och trots att både M och jag styrs av "duktighetssyndromet" aka "alltidgörarättförsigsyndromet" så börjar vi förstå vad som krävs för att orka.
För att mäkta med.
Vad är viktigt på riktigt?
Just nu, här och sedan.?
Jag antar att det är ännu en ny insikt att skriva i min gyllene bok av visdom inför mitt liv som komma skall, och som är just nu.
Det är lite lustigt hur saker som får en ur balans, också får en att leva.
På riktigt.
Jag är idag tacksam för alla de saker som är viktiga på riktigt.
Tacksam för de människor som är i mitt liv just nu.
Tacksam för de utmaningar som format oss till de vi är idag
Ha en fin dag
Kram ❤️❤️❤️