Frökenmatilda.blogg.se

Vaknar av att tjejerna pratar och vinden tar i utanför huset.
Tänker att nu har det hänt något! Stress stress stress inuti som drar igång direkt.
Lyssnar på vad de säger och lugnar ner mig. De ska iväg och jobba. Halv sju en söndagsmorgon. Inget konstigt eller otäckt, bara två tonåringar som ska iväg och jobba.
Jag andas lugnt och låter tankarna stilla sig. En del saker går faktiskt att andas bort. En del saker får man tänka bort. Små små stressorer som liksom bara gnager, de är ok att andas bort.
Andra saker måste man möta.

Inspirerad av mina underbara döttrar kliver jag därför upp halv sju en söndagsmorgon , jag också . Och tar tag i en av de saker som jag "andats bort" i helgen men som kommer åter tills jag tar tag i det...
Mina studier.
Jag har 21 högskolepoäng kvar nu. Till dubbla behörigheter , det jag läser just nu är super intressant och spännande. Men...
Jag har haft svårt att motivera mig den sista tiden.
Jag vet att det beror på de traumatiska upplevelser vi alla tagit del av på olika sätt, så klart det gör det.
Men tiden läker alla sår sägs det, om man låter dem vara öppna för läkning vill säga. Stänger man in dem så blir de bara värre tills man vågar möta dem igen och låta dem läka på riktigt.

Livet går vidare, och med en vilja att möta det som faktiskt uppstår, att våga möta alla känslor som dyker upp, så går det vidare åt rätt håll.
Jag är stark.
Även fast huvudet snurrar lite så här dags på morgonen, även fast kroppen är lite öm ock krokig efter en natts sömn, så känner jag mig stark. Redo. Jag möter det som uppstår och jag löser det då. Jag oroar mig för allt i förväg, som vanligt. Sån har jag tydligen blivit just nu, men jag vågar trots det att gå upp varje morgon och möta allt som sker.
Våga vara rädd som Emma Holmgrens bok om utmattningssyndrom heter.
Våga vara rädd, kloka och tänkvärda ord en advents morgon som denna.