Ödet, eller nåt...

Ödet eller nåt...
En av tjejerna hade ett viktigt möte idag. Jag skjutsade dit och skulle även hämta efteråt, jag hade tänkt sitta i bilen och försöka ta mig igenom första boken i kursen som just startat . Men Orden rumlade bara runt i huvudet, gjorde ett halvhjärtat försök att fastna nånstans på vägen, men det är svårt att koncentrera sig då man har annat att tänka på. Så.
Jag satt där läste skrev läste skrev och försökte dämpa en otrolig längtan efter att få prata med någon, någon som vet det mesta om hur jag mår och det liv vi lever just nu. Så jag slipper förklara liksom.
De flesta jobbar väl en måndag och jag visste inte vad jag skulle ha sagt ändå så jag läste vidare i boken om sociala processer och grupperingar....
Hade kommit igång rätt bra då en bil parkerar bredvid mig. En bil som är rätt lik en av mina bästa vänners bil. En bil som, visar det sig sedan, har exakt samma regnummer som min väns bil! Så där kom hon, en av dem som jag kan prata med allt om! , som en skänk från ovan klev hon intet ont anande ur sin bil bredvid min. Hon skulle följa sina barn till parken för att de skulle leta Pokémons i höstsolen.

Jag blev så himla glad att se henne! Vi spenderade en timme tillsammans i den fina parken gåendes och pratande.

Trots en på många sätt supertuff dag kan jag ändå känna lugn och glädje över hur vackert det är runt omkring just nu. Och hur tacksam jag är över att någon kom när jag behövde det som mest.
Bara så där.
Som ödet.
Eller nåt.

Att leva med och efter ett utmattningssyndrom

Jag är allt lite impad över hur jag utmanat, lyssnat och klarat av saker den sista tiden. Visst, Jag sover inte så bra, drömmer och oroar mig och så.
Men dagarna. De funkar bra.
Dessutom kan jag då jag vaknar helt uppjagad, lugna ner mig själv med långa djupa andetag, ligga där och andas mig lugn.
För det är ju som tur är, så , att man kan inte vara stressad och lugn på en och samma gång....

Jag återgår till nuet, till det som verkligen finns. Och just där och då, i sängens varma morgontrygghet, finns inga riktiga hot. Det finns ingen mördare bakom dörren. Eller en vildsint grizzlybjörn. Eller en misshandlande äkta man eller liknande. Det finns "bara" oro skapad av tankar.
Jag förstår ju att den här oron kommer nånstans i från.
Jag vet ju att det är mitt undermedvetna som signalerar ett rop på hjälp att våga möta de allra djupaste av rädslor som jag inte vill eller kan kännas vid.
Jag vet ju att det är så.
Men jag är inte riktigt redo, än.

Igår var vi aktiva här hemma M och jag. Jag städade inne, på riktigt liksom. Något som inte blivit gjort på lääänge mycket pga altanbyggandet som tagit mycket av "innetiden". Men nu , nu kunde jag ägna timmar åt att damma , dammsuga, plocka, fixa och pynta till det.

Bort med damm och andra onödiga prylar
, in med frisk luft och rena ytor. Jag skulle vilja flytta. Börja om från början, rensa, och bara sätta in det som man verkligen vill ha! Inte bara det man har för att man alltid haft det liksom....

Hallen på övervåningen fick nu officiellt titeln "läsrum" med en hurts full av barnböcker och en soffa med många mjuka kuddar att luta sig mot då man läser!

Medan jag dammsög passade jag på att stretcha ut i några krigar-positioner! Gör ju städningen så mycket roligare!

Jag orkade (med många raster, en god pizza och timmar av bra musik!) städa i stort sett hela huset under dagen! Det var så länge sen jag orkade det! Visst det tog hela dan. Och klockan nio var vi helt slut i soffan framför Midnattssol... men fint blev det. Och det är en underbar känsla att vara i kontakt med sin energi, sin ork, att kunna anpassa aktiviteter med vila. Leva trasmatteliv!!

I förrgår var vi på utflykt. Lilleman , jag och en vän till honom. Vi åkte till en ravin där pojkarna lekte helt galet bra i flera timmar. Jag njöt av den vackra naturen och det var en fin stund för oss alla.

Lite spännande det här med naturens krafter. Här har marken underminerats på något sätt. Kanske på grund av rinnande vatten under marken som sköljt bort sanden mellan rötterna ?
Så här ser marken ut under trädet högst upp på ravinkanten!! Wow liksom!! Man kan se lager på lager av sand.
vad händer med det här lärkträdet då marken under sakta försvinner? Kommer det stå kvar nästa år? Scary!!

Impulskontroll

God morgon världen.

Jag vaknar till strålande sol.
Blir lite sugen på att ge mig ut i skogen. Korpklint, gå och andas skogsluft. Landa i allt. Frågar lilleman om han vill hänga med och han svarar ja! Så mysigt!

Kanske minns han sist var där. Att det var rätt mysigt! Vi får se. Vissa impulser ska bromsas. Vissa är ok att följa. Det häller bara att lära sig vilka som är bra i det långa loppet och vilka som inte är det...

Jag är ingen hjärnforskare men så som jag förstått det hela så har mina impulser med dopamin att göra. Kroppens belöningssystem, jag får en bra idé, jag mår såååååå bra av att "go for it" och känner mig extremt nöjd med situationen. Många gånger blir det bra. Men inte alltid. Och det är de impulserna jag måste lära mig att hantera.
Att inte möta en av mina impulser är ungefär som att låta bli att röka om man är nikotinberoende. Låta bli att dricka om man är alkoholist. Låta bli mat om man är tröstätare osv osv ...
jag blir besviken ! Jag blir deppig.
På kort sikt...
Men i det långa loppet blir det bättre för mig!
Den här insikten är ganska stor. Ganska häftig och avgörande för resten av mitt liv!

Som det här.......
Så himla kul att ha ett akvarium! Lilleman har fått ett nytt intresse efter lego och Pokémonkort. Där och då kan jag bli så exalterad att jag bara vill plocka med mig akvariet hem utan att tänka mig för. Utan att planera. Men jag har lärt mig.
Dels är det bra att prata med pappan i huset först. Sen är det bra att låta lilleman längta, spara, planera och i sin tur lära honom att motstå spontana impulser...
träna träna träna !!

Medans jag låter impulsen plana ut, tänker efter lite grann, låter jag blicken vila på TVn där ett program om hus fyller rutan.
Funderar oxå lite på den stora impulsen som störtade in igår. Om totalt karriärbyte. Om att följa hjärtat. Om att göra det jag brinner för. Jag vill så gärna jobba, må bra och orka med mitt "eget" liv. Livet hemma. Mina barn. Jag vill inte ta slut under dagarna för att sova bort tiden med de som är viktigast av allt!! Men är det bara en impuls eller är det kanske min hjärna som talar mig till rätta? Som får mig att tänka på mig själv? Klurigt att veta. Men för säkerhets skull skrev jag en jobbansökan igår då andan låg på. Bara ifall att jag någon gång tar steget ut ur min "Comfort-zone" och gör något annat....

Så.
En dag med eftertänksamhet.
Men också en enorm tacksamhet för alla de som gör mitt liv så värdefullt!
Barnen, mannen, mamman, pappan, bror, svägerskan, brorsdottern, A & F som alltid kommer vara som mina extrabarn, vännerna och fastrarna, mostern och alla morbröderna, de som lämnat oss som satt spår i mitt liv för resten av evigheten och alla andra som på nåt sätt påverkat mig att bli den jag är idag. Till och med dem som gjort fel! Vi är alla människor. Vi är alla till för något. Vi har alla en betydelse på ett eller annat sätt. Det är min fasta övertygelse att Alla vi möter i livet kommer till oss av en orsak. Allt som händer händer av en orsak. Ha en fin dag!