to be....

Vaknar vid ett med fastlimmad linser i ögonen. De halvvarma Yogakläderna fortfarande på mig och oborstade tänder. Hör hur en förkyld lilleman krupit ihop bredvid mig i sängen och hur någon går nerför trappan. Tankarna far. Fixar det som måste fixas men duschen (som hade varit rätt bra efter dagens svettiga yogapass) får vänta till imorrn. Jag är rädd att jag blir för vaken om jag ställer mig och duschar mitt i natten. Jag har återigen somnat innan 9 på kvällen. Det är rätt skönt , kroppen behöver det nog efter den här rätt långa dagen.

Jag har vikarierat i en förskoleklass idag, haft planering med kollegor, lett ett fantastiskt Barnyoga -pass och gått på ett eget balanspass efter det. Så jag kan förstå att jag är trött. Det är en fantastisk känsla att få vara trött på det här sättet. Så stor skillnad mot den mentala trötthet som jag levde med under en tid. Jag kan ha fler bollar i luften, jag kan tänka. Jag klarar det och är så glad för det.

Jag börjar lära mig att ta en paus mitt i allt trots att min lilla adhd-hjärna vill att jag går all-in. All the time, så sätter jag mig i stillhet. Idag ploppade jag in hörlurarna och tvingade mig själv till en kvarts yoga-Nidra. Räddade min dag.

Trots att en av oss och vi med den går igenom en väldigt tuff tid, så lever vi. Vi kämpar tillsammans, sida vid sida, ibland bär vi varann, ibland släpar vi runt varann. Ibland är jag stark, ibland någon annan. Men en profund känsla av tillsammans växer sig starkare varje dag. Vi finns, en och en , men även för varann. Vi finns ock för det är jag tacksam.

Namaste ock sov gott!

Att vara här och nu

Livet är en resa, med mål, utan mål, medvetna mål, omedvetna mål. Dock alltid ändå en resa. Att hela tiden fokusera på målet gör att man ibland kan missa resans gång. Man missar att se vad resan egentligen går ut på. Som jag. Så fokuserad på att leva det perfekta livet med välartade barn, välstädat hem och att vara den perfekta medarbetaren att jag nånstans glömde bort att leva. Att vara. Här och nu. Vara i häret och nuet. Mindfulness . Medveten närvaro.
Jag minns fortfarande hur det kändes den där dagen då jag efter att ha sprungit av mig dagens ångest, lyckades sitta hela 7 minuter instängd i tvättstugan , på en pall med slutna ögon och bara vara.

Sen dess har jag fortsatt min resa inåt. Stressen att alltid behöva vara på väg nånstans har lättat. Jag kan möta mina rädslor, hantera dem, det är inte farligt att vara rädd, att tappa fotfästet då ock då. Att våga bara vara. Det är ok. Det är så det kan få vara.

Jag älskar Den helt galet sköna känslan av att se alla barnens skor, hjälmar , jackor i en salig blandning i hallen utan att bli galen och börja städa. Enormt. Det betyder att de finns. Att de är en del av häret och nuet. Att jag är lyckligt lottad som får vara en del av allt detta just nu. Just här. Så underbart

Det enda som betyder något är just de här. Stunderna med dem man älskar. Stunderna med familjen vännerna, tiden med dem som ger så mycket bara genom att finnas. En blick, en kram , en stund av fin närvaro och jag känner mig lugn och trygg flera dar framåt.

"The earth has music for those who listen"

Det finns så mycket vackert om man bara tar sig tiden att stanna upp och se efter. våga njuta av här och nu för det kommer aldrig tillbaka igen.

Det kom ett brev

Jag fick ett brev igår. Jag håller fortfarande på att smälta hur jag ska ta till mig vad avsändare vill få fram. Hur jag ska förhålla mig till det hen säger, men jag blir bara förvirrad. En del saker verkar liksom inte gå att gå rätsida på. En del saker känns som om man bara ska låta vara men jag vet inte.

Jag har ganska länge hållt ihop ock försökt för att få saker att funka men det jag skulle ha gjort kan jag tro, nu i efterhand,är att ha varit ärlig från början. Inte låtsas som om det regnar. Inte lett som om allt var ok. Utan varit ärlig och öppen redan då, för alla dessa år sedan. Jag är ledsen att jag inte vågade det. Jag är ledsen att det blivit som det blivit. Men jag tänker nog för mycket på mig själv just nu, precis som avsändaren skrev, och det är dags att jag gör det. För min skull och för min familjs skull. Är det fel sätt att tänka så är jag ledsen för att man tycker så. Men min familj är viktigast för mig. Och har någon gång på gång trampat snett och sagt saker som förvirrat och förundrat så kan jag inte mer än säga att , det är något man själv måste fundera över. Sluta tro att bara jag bär skulden , försöka se sin egen del i det hela. Men det är svårt. Jag vet. Jag rannsakar mig själv dig ut och dag in. I allt jag gör. Men i det här fallet kan jag bara hoppas att avsändaren till slut ser på saken ur ett annat perspektiv. Och kan gå vidare i sitt liv. För ja, jag tänker massor på mig själv och på min familj just nu. Äntligen vågar jag det .