In till stan!

Jag njuter i fulla drag de gånger jag får chans att åka till stan alldeles själv! 

Även fast jag idag har ett möte inbokat och inte kan fördriva tiden som jag vill, så är det najs att få åka in till stan en sväng och lufta sig. 

Jag ska träffa min arbetsterapuet, det ska bli intressant att se om det ger något idag. 

Det är ju en sak att fixa vardagen under semestertid, en annan att få ihop arbete, barn och annat under tiden då man måste vara någonstans under dagarna, kanske kan vi komma fram till saker tillsammans.

Jag tycker att det går rätt hyfsat, men jag är lite orolig över hur mycket energi jag förbrukar under dagarna när jag jobbar.

Hur mycket jag får kämpa för att hålla ihop saker som är självklara för andra, saker som jag förr inte hade några problem att klara av själv. 
Vissa dagar vill jag bara gömma mig, sova, vila, vara ifred. ( i fredags gick jag för att vila vid 3 tiden på eftermiddagen, och gick upp igen lördag morgon) Andra dagar har jag energi kvar när jag kommer hem på eftermiddagen. Utmaningen är att hitta balansen..

Jag kommer få träffa J varannan vecka nu. Det känns skönt att få hjälp, att bli tagen på allvar, att förhoppningsvis få redskap ock strategier för att få vardagen att fungera! 

En sak som jag faktiskt redan implementerat i mitt liv är jag inte måste ta mig från en punkt till en annan så fort som möjligt... 

det är en stor sak för mig att skapa nya rutiner, att lära nytt som också är bra och hållbart i längden. 

Därför stannar jag upp en stund, låter intrycken hos J falla på plats. Låter mig själv få andas en stund innan jag du vidare. 


Sitter och tittar på människor som går och åker förbi mig i parken. Tittar på några som sitter runt  omkring i parken. 

Låter tankarna fara fritt, funderar på dom  jag ser, vilka de är, vem dom ska hem till, eller inte. Stannar upp en stund helt enkelt. 

det förbereds för fullt inför Action run nere i Strömmen,  det ser otroligt kul ut att få springa över de uppblåsta däcken i vattnet! Undrar om jag skulle klara det eller om jag skulle ramla i. Skulle nog våga prova om ingen såg på. Det är stressigt att bli påhejad tycker jag...

Snart går parkeringstiden ut, då ska jag åka ock köpa nya hörlurar på Media markt, mina gamla har gått av. Utan hörlurar känner jag mig halv. Nu har dessutom jag och arbetsterapeut-J kommit överens om att jag ska få som rutin att vila hjärnan mitt på dagen, varje dag det är möjligt. Och då behövs hörlurar för att kunna skärma av ljud utifrån när jag lyssnar på mina meditationer... 

hoppas ni alla har en fin dag. 
Kram 

Ett år

Skriv inläggstext 

idag är första dagen sen jag började jobba heltid som jag känner mig helt slut. 

Jag orkar knappt tänka efter dagen som varit idag. Men så måste det ju få vara ibland, man är inte alltid full av ork, ibland är man tröttare eftersom vissa saker kräver mer energi än andra. Så är det ock så måste det också få vara. 
Det är ok. 
Förr fick jag panik över att inte orka mer, som om det skulle vara för evigt, som om man aldrig mer skulle orka nåt. Nu vet jag bättre, nu vet jag att så är det inte alls. 

Igår var det en form av årsdag. 

ett år har gått sedan vi i familjen testades hårt och ofattbart, alla på helt olika sätt men alla hanterade vi det. Alla stod vi pall, alla orkade vi och alla höll vi samman, förutom när vi bröt ihop, för det har vi också gjort under året som gått. Flera gånger och med olika omfattning. 
Men vi har alltid kommit igen och igår när vi alla var samlade när kvällen kom, var det en sådan ofattbart skön känsla att jag bara mådde så bra. Alla var hemma. 
Alla mådde bra. 
Alla fanns där. 
Ingen saknades eller var nån annanstans och det var så underbart. 
Livet går alltid vidare, tiden står aldrig still, den rullar på. Och tur är väl det för vissa saker vill man inte uppleva flera gånger. 

L

Nu när jag ser tillbaka på tiden som gått kan jag ibland inte förstå hur vi orkade, hur vi gick vidare. Hur vi tog oss upp varje morgon. Jag vet att jag tänkte mycket Lilleman och tjejerna, att de liksom fick vardagen att vara, vi kunde ju inte bara strunta i livet för barnen fanns ju där. Vi var liksom tvungna att fortsätta trots att ångesten, oron och frustrationen rev oss i småbitar varje vaken stund. 



Nu när jag ser tillbaka på allt som hänt under det sista året känns det som en evighet har passerat. Så mycket har hänt, så många nya saker att ta in, hantera, lära sig om. Förstå eller inte greppa alls. 

Så mycket att jag liksom blir alldeles ödmjuk inför oss som var så starka. Som orkade igenom allt, som vågade ta hjälp av andra för att orka. Som stöttade varandra mitt i allt som bara var för mycket att hantera vissa dagar. 
Det är med lugn jag tänker på dagar med så mycket oro att jag borde ha gått sönder men som ändå blev kvällar. 
Det är med kärlek och tacksamhet jag tänker på alla de som fanns där med en kram och några kloka ord när allt kändes för mycket. Som stöttade trots att de inte heller riktigt förstod. 
Man vet aldrig riktigt hur stark man är, förrän att vara stark är det enda alternativ man har.... 

Ett år. 
Tänk. Det har redan gått ett år. 









En dag i Mitt liv med adhd

Så mycket som klarnar dag efter dag! 

Jag känner mig nästan salig i mina insikter om hur jag ska leva för att få ett hållbart liv! 

Idag har vi spenderat hela förmiddagen på föreläsning. I vanliga fall, i förra delen av mitt liv, så skulle jag ha suttit på min plats, stilla och "duktig" och liksom nästan förgåtts av inre krypningar. 

Nu, i den senare delen av mitt liv, tillåter jag mig själv att stå upp en stund. Att hänga lite mot en vägg, eller som på bilden ovan, slå mig ner på golvet bakom stolarna en stund. Såååå skönt. Men jag lovar, det hade jag ALDRIG gjort förr. För så Gör man ju bara INtE!! Nu satt vi iofs längst bak, längst upp på läktaren , så inte många i salen såg mig, jag hade nog inte vågat om jag suttit längst fram.. men nu vet jag det till nästa gång. Längst bak är bra för där kan man lyssna samtidigt som man står upp eller sitter i fjärilen på golvet! 

En annan strategi som jag annamat under min första Heltidsvecka på många år på jobbet, är att inte äta medhavd lunch bland alla andra. Att inte fika bland alla andra, i personalrummet alltså . Dels är det för mycket folk att relatera till där, men sen är det också så att nya generationen medarbetare gärna spelar instrument och mobilvideos där i personalrummet, så jag väljer helt enkelt tystnad eller enskilda samtal med någon i ett rum utan för många intryck som ger mig energi och positiva känslor istället!




Jag vet vilka de är...

På jobbet är det mycket att få ordning på, många saker att tänka på inför måndag då eleverna kommer tillbaka efter sommaren. Jag försöker att lägga ribban lägre än förr, jag frågar om det jag inte förstår och jag försöker tänka "less is more" så att jag inte drar iväg ock letar material på en miljon ställen istället för att lägga fokus på några få viktiga. Än så länge går det. Men..
Jag har ju inte börjat arbeta med eleverna än..  men, det kommer bli bra👍 . Det känns så nu iallafall 😅

Igår fick jag och de som jag ska arbeta med i yogastudion en mysig stund med Yinyoga och fika tillsammans. Jag fick ett moment med lugn där på bolstret. Jag ska köpa ett bolster hem och försöka få till hemmaträning med Yinyoga regelbundet. Det är ju så skönt!!! 

Även om tankar far och flyger så får jag ofta små stunder av lugn där på mattan där den lilla grå fårfällen värmer så skönt. Stunder där jag tror mig känna så som människor utan adhd gör då de kopplar av. Magiskt nästan. Men så har jag ju världens bästa yogalärare också som kan vägleda mig rätt på något vis. Jag är så tacksam för att yogan blivit en del av mitt liv...

Tacksam är jag också över att Lilleman fått en sån fin sista sommarlovsvecka tillsammans med sin mor- och farföräldrar. 

när han sover borta två nätter i rad längtar vi alla efter varandra och då kan FaceTime vara till glädje! Han är så mysig! 

Jag är också tacksam för alla Engelska deckare svensk sommarTV har att erbjuda! 

Så mysigt att få försvinna bort en stund från verkligheten och vara med och lösa mordfall på den engelska landsbygden...

Trött liten som efter 7 veckors sommarlov ska vänja sig vid att gå upp tidigt igen. 

Där har jag ännu en utmaning som väntar. 
Den att behålla lugnet när mornarna är tröga och arga.. det går om JAG är utvilad och går upp i I TiD!! Men ibland faller den disciplinen och då får man väl helt enkelt förlåta sig själv och gå vidare om man inte lyckas hålla ihop..☺️ bara det inte blir någon vana liksom! 

Men det är ju som dom säger, utan press- ingen diamant. 

Så vi kör på! 
Fast i lagom takt...
Och med lagom ansträngning! 
Och 
Med regelbunden återhämtning! 
Puss och kram!