Ett år
Skriv inläggstext
idag är första dagen sen jag började jobba heltid som jag känner mig helt slut.
Jag orkar knappt tänka efter dagen som varit idag. Men så måste det ju få vara ibland, man är inte alltid full av ork, ibland är man tröttare eftersom vissa saker kräver mer energi än andra. Så är det ock så måste det också få vara.
Det är ok.
Förr fick jag panik över att inte orka mer, som om det skulle vara för evigt, som om man aldrig mer skulle orka nåt. Nu vet jag bättre, nu vet jag att så är det inte alls.
Igår var det en form av årsdag.
ett år har gått sedan vi i familjen testades hårt och ofattbart, alla på helt olika sätt men alla hanterade vi det. Alla stod vi pall, alla orkade vi och alla höll vi samman, förutom när vi bröt ihop, för det har vi också gjort under året som gått. Flera gånger och med olika omfattning.
Men vi har alltid kommit igen och igår när vi alla var samlade när kvällen kom, var det en sådan ofattbart skön känsla att jag bara mådde så bra. Alla var hemma.
Alla mådde bra.
Alla fanns där.
Ingen saknades eller var nån annanstans och det var så underbart.
Livet går alltid vidare, tiden står aldrig still, den rullar på. Och tur är väl det för vissa saker vill man inte uppleva flera gånger.
Nu när jag ser tillbaka på tiden som gått kan jag ibland inte förstå hur vi orkade, hur vi gick vidare. Hur vi tog oss upp varje morgon. Jag vet att jag tänkte mycket Lilleman och tjejerna, att de liksom fick vardagen att vara, vi kunde ju inte bara strunta i livet för barnen fanns ju där. Vi var liksom tvungna att fortsätta trots att ångesten, oron och frustrationen rev oss i småbitar varje vaken stund.
Nu när jag ser tillbaka på allt som hänt under det sista året känns det som en evighet har passerat. Så mycket har hänt, så många nya saker att ta in, hantera, lära sig om. Förstå eller inte greppa alls.
Så mycket att jag liksom blir alldeles ödmjuk inför oss som var så starka. Som orkade igenom allt, som vågade ta hjälp av andra för att orka. Som stöttade varandra mitt i allt som bara var för mycket att hantera vissa dagar.
Det är med lugn jag tänker på dagar med så mycket oro att jag borde ha gått sönder men som ändå blev kvällar.
Det är med kärlek och tacksamhet jag tänker på alla de som fanns där med en kram och några kloka ord när allt kändes för mycket. Som stöttade trots att de inte heller riktigt förstod.
Man vet aldrig riktigt hur stark man är, förrän att vara stark är det enda alternativ man har....
Ett år.
Tänk. Det har redan gått ett år.
❤❤❤❤❤