Utmattningssyndrom med ADHD
Så jävla frustrerande.....
Jag hade tänkt, formulerat och tänkt igen, lagt till, tagit bort, försökt få ihop ett vettigt inlägg om hur det känns när en hjärna inte fungerar som den ska.
När livet inte fungerar som man vill.
När man begränsas av sitt eget mående så pass att det påverkar andra.
Jag hade en intention att försöka förklara det som inte syns utanpå.
Jag hade en intention att försöka förklara det som inte syns utanpå.
Hur svårt det är att berätta för andra om något som inte syns.
Hur det känns att vakna med huvudvärk och trötthet varje dag.
Hur det känns att varje morgon undra hur fan man ska ta sig upp ur sängen och motivera sig till att ta tag i sitt liv så att det blir en fungerande dag inte bara för en själv utan också för alla andra runt en som man har ett ansvar för.
Hur varje dag är en kamp där man biter ihop och försöker vara effektiv, produktiv och lyckad trots att hjärnan skickar signal efter signal om att den håller på att brytas ner.
Hur man ignorerar signalerna, viljan är större än förståndet.
Hur man tar en ipren för att dämpa huvudvärken.
Hur man skuldbelägger sig själv över att man inte yogat och mediterat tillräckligt och att det är därför saker och ting känns så jobbiga.
Hur man blundar för vad som verkligen är, trots att man varit där en gång förut..
sånt hade jag plitat ner där i inlägget....
Men i ett blink var det borta
Utmattningssyndrom ger svårigheter att hantera livet i flera år efter sjukskrivning eftersom man skadat delar av sin hjärna efter att ha utsatt den för stress alldeles för länge. Man håller ihop för länge, man är stark för länge.
Så är det bara.
Det som är min största svårighet är att kombinera det jag faktiskt vet efter att ha varit utmattad, med min oförmåga att hantera det. Min ADHD gör det svårt att vara och tänka rationellt i den här frågan. Den ger
mig viljekraft att köra på, och på så sätt är det som två sidor i min hjärna som inte riktigt är överens om hur man ska leva.
Jag önskar ibland att jag istället för ADHD och UMS brutit ett ben.
Att ligga i sängen en lördag som ett jävla Orpon, utan att orka med det viktigaste i livet, sin familj och sig själv, att man bränt ut delar av sig själv för att man inte har förmågan att reglera sin energi på rätt ställen i livet. är nedslående.
"Bit ihop!"
"Det är bara att ta en Ipren och pallra sig iväg till jobbet!"
"Det klarar du som är så duktig"
Och så kör jag på....
Jag önskar ibland att jag istället för ADHD och UMS brutit ett ben.
Det är så mycket lättare att förklara om det syns utanpå vad som hänt.
Om man har ett brutet ben får man den hjälp man behöver utan att behöva förklara eller ens få någon att förstå behovet man har.
Har man däremot en svårighet och /eller en skada i hjärnan, så syns det inte utanpå.
Man kan ana att något inte fungerar som det ska, men det syns inte.
Det är så svårt att förklara för någon hur det känns när det gått så långt att hjärnan börjat stänga ner vissa basala funktioner. som att bry sig, som att på riktigt orka bry sig, orka tänka framåt, vidare, sen.
Det är så jävla hemskt att leva i vakuum, att känna att hjärnan som för att skydda sig stänger ner och omsluter sig med en tjock dimma inget kan tränga igenom.
Så hemskt att inte orka.
Att ligga i sängen en lördag som ett jävla Orpon, utan att orka med det viktigaste i livet, sin familj och sig själv, att man bränt ut delar av sig själv för att man inte har förmågan att reglera sin energi på rätt ställen i livet. är nedslående.
Så nedslående.
Mitt i allt detta är jag väldigt tacksam över mina barn som står ut med en mamma som inte orkar.
Som inte är sig själv.
Så kloka, så fina.
Ha en fin dag