Att läka för att leva.

Det slog mig alldeles nyss, att veckan i Thailand gjort underverk med mitt inre. Jag känner mig lugn samlad och totalt adhd-befriad efter att ha spenderat veckan i underbar natur och ett härligt klimat. Det vill säga de stunder vi varit i underbar natur så klart, för på gatorna i Kata beach och i städer som Patong vill jag bara fly. Alla ljud och alla människor stressar ihjäl mig. Men att spendera sista dagen på Freedom beach var bra. Det är en plats att spara i hjärtat och ta fram när vardagen stressar skiten ur en.
Lugnet, de höga vajande palmerna i den snåriga djunglen, det kristallklara ljumma vattnet, bergsformationerna som verkligen visar hur flytande magma från jordens inre sakta stelnat i otroliga formationer uppe på ytan, allt detta andas inre frid. Jag har så länge tänkt att det är mig det är "fel på", att jag inte passar in, funderat på hur jag ska orka leva ett liv som "alla andra" gör, med dagliga rutiner, stress och sociala interaktioner. Nu känns det som att jag börjar förstå vad det egentligen handlar om. Jag har för tillfället ( och kanske för all framtid ) tappat förmågan att stänga ute alla intryck, att selektera vad som ska in och vad jag kan stänga ute. Jag har svårt att stänga av, när jag går igång, så är jag igång. det är därför det fungerar så bra för mig att vara i vacker natur, se vackra saker, för då tar jag ju in sånt som gör mig gott helt enkelt. Det är som att när portarna till medvetandet står öppna , ramlar man över kloka saker hela tiden som man kan ta in och lära sig av. Jag fattar nu att jag när jag började jobba igen trängde undan allt med mindfulness och kloka val långt bak. Jag körde igång prestationsprinsessan, hjulet av att vara utan att vila och fylla på med inre frid, snurrade på snabbare och snabbare. Alla mina planer på att vila/ meditera/ andas/ återhämta mig åtminstone under rasten byttes snart ut mot "JAGMÅSTEFINNASDÄRFÖRBARNEN 24/7 VAD ÄR JAG ANNARS FÖR LÄRARE?"..... så blev det kan jag se nu när jag fått chansen att landa utanför ekorrhjulet efter en vecka i paradiset, Jag har varvat ur så pass att jag till och med glömt hur tiden var innan resan.. Min fina C frågade mig häromdagen om jag lyckats varva ner under semestern med tanke på hur stressad jag var innan den, jag förstod inte vad hon menade. Men i och med att jag skriver här på bloggen så kan jag ju lätt gå tillbaka och läsa och då förstod jag ju vad hon menade. Det har inte varit en dans på rosor att dela hotellrum med tre familjemedlemmar så här nära en vecka, en fick en släng magsjuka, en fick extremt jobbiga och sorgliga nyheter hemifrån, en pratar hela tiden, en vill vara ifred, en hatar det en älskar det, en annan vill det den andra förstår inte om det inte gäller en själv osv osv osv , men ändå... Värmen, vattnet, bergen ,djungeln, ölen, maten, känslorna, intrycken, vackra ting, allt liksom bygger en inifrån så att man liksom lagas, andas och kan känna frid.... Så nu är det dags att hålla i och hålla ut, den inre känslan av lugn och ro. Den inre tron på att livet inte bara går ut på att vara en duktig och idog arbetare utan att fylla sinnet med vackra saker som bygger insidan och inte bara det yttre. Snubblade över en video på fejan i morse. Om hur Viktig kontakten med naturen är för oss, hur tid i naturen kan läka oss inifrån när stress och inre oro håller på att tära oss, skada oss till att bli människor med adhd-liknande symptom där man blir ett orosmoln som inte klarar av att leva lugnt och fokuserat.....

Kommentarer:

1 Emma:

Vilka underbara bilder!

Svar: Tack❤🙏🏼
Fröken Matilda

Kommentera här: