2 januari 2017
Vissa dagar tänker jag, så himla skönt det skulle vara att vara som "alla andra".
Ni vet , en sån som alltid har koll.
En sån som alltid borstar tänderna på samma badrum (så att hen slipper springa och leta tandborste när timmen på kvällen är sen och barnen är trötta).
En sån som inte glömmer vilka tider hen lämnat in på fritids ( för vilka dagar hade jag egentligen tänkt skriva tentan??).
En sån som planerar kläder dagen innan, matchar med rätt smycken (ock därmed slipper springa runt varje morgon letandes efter kläder som känns trygga ock bra).
En sån som tänker innan.
(Eller en sån som inte tänker alls utan bara gör eftersom så har vi ju alltid gjort. En sån förnöjd och lagom ifrågasättande människa som bara gör för att göra, typ). S
En sån som planerar sitt liv, everydamnday.
En sån som inte snöar in på tv-serier på lovet och glömmer tid och rum.
Osv osv osv
Men så kommer jag på hur mycket jag älskar mina impuls-moments.
Hur härligt det är då adrenalinet flödar och inget problem känns oövervinneligt.
Hur underbart det är att leva med känslan att allt ordnar sig. Att allt är bra.
Hur skönt det är att ha kommit så långt i medveten närvaro att jag klarar av att lugna mig i stunder av stress. Genom andning. Genom extra toabesök ( skitbra sätt att gå undan en stund utan att människorna man umgås med tror att man är en kuf). Man kan egentligen stanna hur länge man vill på toaletten när man är bortbjuden. Ingen skulle få för sig att fråga varför man varit där inne så länge! 🤓.
För vissa människor behöver rast i rasten.
Vissa människor behöver annat än "alla andra".
Vissa människor , som jag, behöver annat än "alla andra".
Och då känns det ok att vara den som inte gör som alla andra. Då känns det bra att vara som jag är.
Jag har dock förstått att mitt sätt att leva passar en singelkvinna utan barn så vissa förändringar har jag fått till bara för att de är viktiga för mina barn. ( att vara en god förebild för mina barn är viktigt och såå motiverande, men inte vara perfekt, bara god.)
Viss planering och viss struktur behövs med tre barn i behov av struktur och planering. Så som samma morgonrutiner, samma kvälls rutiner, gå upp i tid ( jobbar på det) för att barnen inte ska komma sent till skolan eftersom det kan utlösa explosionsartade utbrott av frustration åtminstone hos två av dem. (Den tredje är som jag.. full av förklaringar över varför jag är sen...).
Så en liten mix av "Mini-adhd" och strukturerad disciplin-mamma är vad som funkar iallafall just nu.
För tider förändras.
Tider för med sig nytt.
Förändringar som tar tid är kluriga, akutförändringar klarar jag galant.
Självkännedom är så skönt och så viktigt. Och när man tar sig tid att förstå sig själv, lär man sig också förstå andra.
Har bara en liten fundering till innan jag börjar skriva på min tenta.
Det här med ord som funktionsnedsättning är ju bara en förklaring för att visa att någon inte "fungerar" i fas med rådande normer. Och vem har bestämt att just de normer vi har är rätt.
Kanske de som lever efter "rådande norm" helg = dricka alkohol. Eller "tacos på fredag-normen"? Eller "allamåstegåiskolan"-normen där alla ska bemötas utifrån den underbara lilla individ som den är, men ändå ska in så mycket som möjligt i rådande normsystem?
Jag tror, nu när jag ser tillbaka på mitt liv, att jag förstår att det är ok att vara annorlunda, just för att de som tror sig vara normala godtar att man är en del av "det vanliga" men på deras villkor vilket gör att man alltid kommer vara "annorlunda" ändå.
Nej.
Nu är det 2017 och jag anser att det är dags att ändra på saker och ting.
Det finns bara funktionsnedsättningar om man ställer dem mot det som andra kallar vanligt.
Om alla var blinda så skulle det vara det vanliga. Då skulle det inte kosta en kvinna i min ålder flera tusen att gå på stan, (eftersom våra städer är uppbyggda för seende kan en blind person behöva ha en ledsagare med sig och det måste hen betala för i vårt samhälle...)
I den bästa av världar skulle alla bara vara och vi skulle lära oss av varandra!
Inte bara tro at det rätta är att lära "oss annorlunda" att blir mer som "alla andra"...
varje människa är unik. Varje människa har något att bidra med. På sitt sätt. På sitt alldeles unika sätt.
Man måste bli mer öppen för det.
Leva tillsammmans utifrån det att vi alla är, inte hur vi är, utan Att vi är och sen startar vi därifrån...
kram