Saknar...

Oj oj oj

Tårarna rinner. Formligen strilar nerför mina kinder och jag tror på riktigt att jag blivit knäpp eller nåt. 
Eller så är det klimakteriet. 
Eller inte.
 Kanske är det  "bara" en känsla av enorm tomhet och saknad som rumsterar om. 
Jag har ju trots allt aldrig varit kvar på en semester förut när W åkt hem själv i förväg.
Jag har ju aldrig förr varit på en längre semester med min lillebror och hans familj och sedan inte åkt hem ihop. 
Så kanske är det helt naturligt.

Eller så kanske jag bara blivit extremt bra på att låta känslona få finnas här exakt  som de är. 

Bara vara där med känslor av sorg, saknad och tomhet. 
Förr kanske jag inte kunde låta det vara så. Förr sopade jag kanske allt under mattan och låtsades som om det inte var så jobbigt som det faktiskt kan vara med avsked... 

Men hur som helst .

Vad det nu än beror på så är det skitjobbigt att sakna, att känna tomhet och sorg. 
Jag försöker uppskatta det som finns runt mig just nu. Solen, värmen, baden, resten av familjen. Jag anstränger mig för att se det braiga i allt det som finns kvar. Hoppas att det snart känns bättre .      
❤❤❤

Kommentera här: