Bam.
Idag är det tungt.
Varje snabb rörelse av huvudet gör mig så yr att jag nästan kräks. Varje gång jag lutar mig framåt känns det som att jag kommer ramla handfallen framåt.
Jag har försökt plugga, men det går inte när huvudet inte vill, när hjärnan bara vill få vara ifred. Istället hamnar jag på golvet. Det är en trygg plats när hela världen snurrar. Inte så långt att falla därifrån.
Man blir så maktlös när det är så här. Jag vet inte ens om klarar av att cykla för att hämta Lilleman om en stund. Får nog gå. Men det är svårt det med när huvudet strejkar.
Det är lömskt det här med sviterna efter en utmattning. Sånt som jag trott mig klara av och reder ut under en längre tid nu, det dränerar i smyg på nåt vis. Tömmer reserverna och river ner det jag inbillar mig att jag bygger upp genom att öka på vad jag klarar hela tiden!
Men så bam, ligger man där.
Och fattar ingenting, förutom att kroppen än en gång drar i bromsen.
Ännu en gång visar den mig att nu är det hög tid att stanna upp. Lyssna på fåglarna och lukta på blommorna. Och sånt.
Inte sen. Inte i morrn.
Nu.