Att förstå ...

Den senaste tiden har saker och ting sakta och obemärkligt börjat att köra ihop sig för mig. 

Saker jag i vanliga fall klarar av, fungerar inte alls. 

Humöret sviktar brant och tårarna är aldrig långt borta..

Jag jobbar hårt på att klara av allt, 

livet, jobbet, familjen, utredningarna, måendena, skolorna, känslorna, alltet och även ingentinget.


Jag försöker göra arga morgnar till mysiga stunder av lugn. 

Jag mediterar och yogar på raster. 

Jag undviker fikastunder bland de andra på jobbet. Jag tvingar mig själv till lugn. 
Jag andas, fyra djupa in, åtta långa ut.

 Jag läser om hur man ska vara rädd om sig, om hur man kan undvika att bli utbränd igen. 
Jag läser om allt. 


Samtidigt dräneras jag mer och mer på energi. Det är som om uttaget alltid är större än intaget. Det händer alltid något som gör att jag åker ner och måste lägga fokus på att klättra upp igen. 

Jag avskyr att erkänna det, för jag känner mig så svag när jag tänker att negativa saker påverkar mig. 
Att jag inte längre äger förmågan att skaka av mig skiten och kliva vidare. 
Jag hatar att känna mig svag. 

Alla som känner mig, på riktigt. 
Den jag var innan utmattningen gjorde mig till en liten person utan ork ock mening, vet att jag inte är så här. 
Jag vet att jag inte är så här!!!
Jag tänker att jag inte är en sån som ger upp. Det är viktigt för mig. Jag ger mig inte. Samtidigt är det precis det jag måste lära mig att göra.
Därför känns det så oerhört jävla jobbigt att gång på gång vara den som brister. Den som andra måste ta hänsyn till.
Den som inte orkar. 
Den som inte kan.
Den som måste vara rädd om sig. 
Den som inte längre är den hon en gång var.  
Den som varje dag måste kämpa sig upp igen. 

Jag är Så trött på det.
och ändå förstår jag inte.

Förra helgen var jag så frustrerad och ledsen att jag stannade hemifrån två timmar för att hitta tillbaka till mig själv nånstans där bakom all ilska och sorg över att jag inte orkade med det jag alltid förut så lätt fixade en vanlig helg. 

Städa garaget en sväng och åka med grovsoporna, Nemas Problemas... 
Förr. 
Nu är det som att bestiga ett högt jävla berg. Varje gång. 
Varje liten jävla vardagssak är sjukt jobbig att hantera. 
Varje liten sak....
Och jag fattar fortfarande inte. 

Jag anstränger mig för att möta konflikter och arga känslor under en dag. 

Jag försöker göra mysiga stunder vid frukostbordet men Lilleman vill hellre se på TV. Jag slåss mot mina ”men så får man inte göra-principer” varje morgon. 
Och ändå förstår jag inte.

Jag hamnade i en väns varma famn häromdagen. 

Hon grät. 
Jag grät. 
Jag kunde känna hur jag började förstå. 
Hennes ord klöv muren av förnekelse, öppnade mig för möjligheten att jag faktiskt kanske, i min iver och längtan efter att hitta tillbaka till mig själv igen, pushat för mycket. Försökt för mycket. 
Jag började förstå. 

Sen torkade jag tårarna, gick ut och mötte livet igen. Lite försiktigare, med lite mer vänlighet och omtanke till mig själv. 

Jag förstod för en kort sekund hur det kunde vara möjligt att jag sakta håller på att bränna mina broar igen. 
Hur jag i all längtan att gå framåt istället drog mig mer och mer bakåt. 

Jag satte mig sent den kvällen och skrev till min arbetsterapeut. Berättade om allt. 

Försökte förklara.
Försökte berätta hur det känns när man inte varit så snäll mot sin hjärna ett tag och hur den liksom börjat stänga av. 
Försökte få fram att  allt detta inte bara är Adhd, det finns en annan del som jag förträngt. Vi har pratat om den flera gånger men fokus har legat på att klara av livet med adhd, Inte på utmattningen. 
Den tänkte jag nog att jag var ”av med”. 
Tänkte jag. 
Och förstod. 

Jag förstod det som han, den lille filosofen, på sitt sätt talat om för mig under flera veckor. 

Den lilla kloka ungen som känner sin mamma så väl . Som med sitt sätt visar att jag mer och mer dragit mig undan. 
Långvarig stress gör så med mig, den får mig att stänga av, dra mig undan.
Jag får huvudvärk. 
Jag mår dåligt. 
Jag vill ingenting.
Jag vill bara vara ifred.
Och hur mycket jag än försöker mörka det så finns det människor som ser igenom mig. Som känner av. Som reagerar. 
Den lille filosofen är en av dem, vännen med den varma famnen en annan. 
Jag kan inte låtsas med någon av dem. 
Min lilla filosof känner av och det gör så ont att inte känna ro att vara där med honom istället för att bara vilja vara i fred. 

Lyssna inåt. 

Stanna upp och verkligen lyssna. 

Vi ska ses i veckan J min arbetsterapeut och jag. Mitt i veckan, mitt i allt. 

Vi ska tillsammans komma fram till vad som blir bäst just nu. 
Jag ska fundera lite till på om livet jag just nu lever är hållbart. Jag måste få till återhämtning. På riktigt. 
Jag måste hinna landa mellan allt jag ger till alla jag möter i mitt liv. Måste hinna samla mig, känna, må, le, slappna av och allt sånt jag inte gör just nu. 

Jag förstår att det är dags att förstå. 

Den här gången tror jag att jag drog i nödbromsen i tid. 
Jag känner en blandning av uppgivenhet och framtidstro vilket är skönt. Jag är inte helt off. Jag är inte helt utsjasad. Jag vill vidare och det är en skön känsla. 
Samtidigt är jag nu grymt medveten om att varje ledig stund blir tuff eftersom jag är igång i sån fart att avslappning är en plåga. 
Det är en varningssignal jag borde ha reagerat på för flera veckor sedan. 
Jag hade lärt mig att njuta av lugna stunder efter ”förra gången”. Jag borde ha känt igen. 
Jag borde så mycket. 
Men nu är det som det är och jag tror att det kommer bli bra. 
Kram 

Kommentarer:

1 Cissi:

❤️kram❤️ så bra att du tänkt efter

Svar: Jag fick fin hjälp❤️🙏🏼❤️
Fröken Matilda

Kommentera här: