Efter en hel dag på Stadium Arena igår med 100 glada barn var jag rätt trött i huvudet då jag kom hem.
Min familjs pratande liksom skar in i mina trumhinnor ock hjärntröttheten liksom tryckte ner mig.
Men Jag gav mig ändå av för att stärka kroppen med lite Vinyasa-flow yoga framåt kvällen. Tyvärr med det resultatet att mitt ena knä knäckte till på nåt vis och gjorde så ont att jag hade svårt att delta resten av passet. Natten till igår blev därför tung. Hjärntrötthet gör det svårt för mig att sova och så ett värkande knä på det så är nattsömnen helt körd.
Upp ock hoppa på torsdagen ändå för föreläsningar inne i staden. Förmiddagen gick ok. Jag tänker på att sitta långt ut på raden så att jag kan sträcka på mig, resa på mig eller krångla runt utan att det stör någon annan allt för mycket.
Föreläsningen var bra, John Steinberg vet vad han pratar om tycker jag och fick med mig en hel del matnyttigt därifrån. En insikt (ännu en som jag ALDRIG ens reflekterat över förut) kom till mig där jag satt. Inte bara har jag varit ett ”pliktbarn” hela mitt liv, (ett av Johns uttryck över skolans elever förr v/s nu!) som suttit stilla tyst och duktigt trots kryp i kroppen, jag ser ju dessutom allt. Jag sitter där och lyssnar på den som pratar under tiden som jag ser ALLA andra i salen... tänker på vilka de är, var de kommer ifrån, varför de är där, och hur de är som individer osv osv osv.
Det här har jag alltid gjort men aldrig tidigare reflekterat över. Nånsin. Men sån är jag. Och det är värdefull kunskap att ha med sig. Precis lika viktig som öronproppar ock hörlurar .
För efter lunch var det dags för föreläsning 2. I en aula på en skola där vi, ca 150 pers skulle småprata med varandra flera gånger under föreläsningen. Jag tillät mig sjölv att lämna lokalen då, sa att jag behövde gå på toa och vandrade sedan runt lite i korridorerna.. huvudet var då så trött att jag inte längre registrerade vad människan på scenen sa. Jag hade stängt av. Öronen ömmade liksom inuti ock som en elev till mig sa en gång ”det känns som om det brinner inne i huvudet”.
Jag hade nått gränsen för vad jag klarade av att ta in. Det tog stopp. Med sus i öronen och skav i kroppen begav vi oss hemåt där jag somnade i soffan. Helt slut
Jag är så tacksam för min diagnos.
Den har hjälpt mig att förstå mig själv så som jag är. Jag gillar läget för nu vet jag vilket läge jag ska gilla liksom.
Lilleman som varit ledig hela dagen var full av positiv energi. Han la den på utelek ock att baka tårta med sin pappa. Jag åt plikttroget av den, han var ju så glad över sin kreation, även fast tårta är bland det värsta jag vet. Men vad gör man inte för Sina barn? Dessutom är ju jordgubbar väldigt gott❤️
så god tårta =)
ha en underbar fredag
kramis