En lördagsmorgon utan känslan av att vilja fly...
Tänk alla dessa år som jag kämpat för att slappna av.
Alla stresshanteringskurser jag gått.
Alla savasanas jag genomlidit.
Alla KBT-timmar med ballonger av olika färg som ska släppas hit och dit.
Alla timmar med mindfulnessträning och all stress som meditationsförsöken gett...
Alla goda tankar om att göra si eller så som slutat med frustration ock ilska över min totala ofullkomlighet att släppa saker, att slappna av och att bara vara i nuet.
Här och nu.
Bara vara.
För att nu efter 45 år få veta varför.
Den känslan är obeskrivlig.
Den gör att jag känner mig hel, fullkomlig, lättad, tacksam, trött och apglad på en och samma gång!
Det finns en kemisk förklaring till min oförmåga till lugn.
Det finns en orsak till att jag varje lördag känner stress, oro, ofokus och en vilja av att dra iväg hela tiden.
Jag har Adhd.
Jag har dessa svårigheter ock det är så himla skönt! För nu behöver jag inte undra eller skuldbelägga mig själv längre!
Jag kan träna lugn hur mycket jag vill ( det hjälper en hel del faktiskt!) men jag har alltid fått starta en halvmil efter alla andra. När andra är djupt ner i vilan så har jag precis landat i att jag ska vila typ.
Så jag ligger alltid efter när det gäller att komma ner i varv.
Men nu.
Idag när Lilleman frågade om vi skulle rita tillsammans så tänkte jag, ja. Det kan vi göra och det kändes helt ok! Men samtidigt varmt i hela kroppen, jag tror att även fast medicinen gör så att hjärnan agerar på ”rätt” sätt så är jag så van vid att stressa varje helg att det blir som en inte kamp.
Sen gör ju medicinen att hjärtat slår snabbare, att blodtrycket ökar och att man blir mer igång på ett kroppsligt plan.
Men ändå.
Känslan av att få bara vara i stunden är så härlig ! Det är så här det känns att vara mindful. Tänk vad meditationer kan göra nu när förutsättningen är en helt annan....
Bilden är lånad av Rädda Barnen