Det är bara en tanke...

Jag har tillsammans med arbetsterapeuten jag träffar varannan vecka kommit fram till att jag ska försöka kartlägga mitt liv för att se vad som dränerar och vad som ger energi. . Efter Yoga helgen i Göteborg blev det ännu tydligare att det finns två olika energisystem i mig, det mentala och det fysiska. Jag märkte det extra tydligt då eftersom jag orkade att yoga och meditera tio timmar under det dygn jag var där, jag hängde med i nästan allt som lärarna sa att vi skulle göra och det var en fantastisk känsla att få känna sig så stark som jag gjorde då. Nästan en känsla av att vara hög, kanske var det på grund av alla endorfiner som släpptes lös i min kropp. Det gav mig lusten att utmana mig själv ännu mer på yoga mattan, att liksom våga köra hårt även då jag yogar hemma i min ensamhet. . Det var den fysiska energin, sen finns det den mentala och det är där jag tror att jag har mitt största läckage... Hur mycket energi drar egentligen en tanke? Eller två? Eller hundra? Hur mycket läcker jag under en dag? .
Jag brukar försöka tänka på mig själv som ett batteri, jag vet att människor som varit/ är utmattade inte har samma "uppladdningsförmåga" som friska. När jag vaknar på morgonen är mitt batteri kanske laddat till 70 % (nu för tiden, när jag var sjukskriven var det kanske 25% ), jag är alltså inte laddad till 100 % när jag startar min dag, mentalt alltså, för min kropp är nog på G som den brukar vara.. SÅ när jag går upp har jag inte samma förutsättningar som de andra på mitt jobb, de jag tänker att jag ska hålla samma takt som, som dessutom inte har ADHD att lära sig leva med vilket i sig kan vara en aning dränerande eftersom det stundvis är svårt att styra sina tankar åt "rätt" håll.
Syftet med min kartläggning är att se var läckagen är, om de är nödvändiga och om de inte är det tänker jag att det är dags att ändra på dem en gång för alla. Tack vare att jag har tre underbara barn hemma påminns jag hela tiden om hur viktigt det är att jag sparar på min energi för att orka vara med dem varje kväll också. Det är mitt mål varje dag, men vissa dagar blir det ändå inte så och det är nog högst normalt, vi alla har ju dagar med mindre energi och orkeslöshet.. .
Tillsammans med två av mina närmaste kollegor har jag upptäckt ett stort hål i mitt energinätverk redan nu. Jag har alltid, så länge jag kan minnas nämligen lagt mig i saker som jag inte behöver ansvara för. Jag ser något som inte fungerar, jag agerar och blir på grund av det dränerad på kuppen. Inte för att det jag gör kanske är så ansträngande, det är snarare irritationen över andra människors ofullkomlighet Att lösa problemet som gör mig trött. Jag ser människor dagligen som suckar och "tar sig för pannan" över hur feeeeel något är i deras liv, människor som Aldrig inser att problemet ligger hos dem! (jag känner irritationen komma krypande bara jag skriver om det) ... Människor som bara deltar i sina liv utan att ta tag i dem, människor som upplever i stort sett samma problem dag ut och dag in utan att nånsin ens reflektera över sin egen delaktighet i det som uppstår. Jag retar ihjäl mig på dem. På hur man kan välja att leva ett liv i eländes elände utan att göra något åt det, Jag ser mig själv mer som en som ser ett problem och sedan automatiskt funderar på hur jag ska lösa det, (oftast i allafall)... Och där har jag som sagt upptäckt ett enormt energislukhål som inte ens har med mig att göra! lustigt... Jag har som strategi nu att undvika dem som är på det här sättet, jag låter dem själva älta sin skit nu, jag vänder andra kinden till och gör det jag ska göra. Det är tufft men samtidigt enormt befriande att slippa känna ansvar över andras liv! Det är upp till dem och jag lägger istället fokus på det jag ska göra.
Jag har också hittat saker som ger energi under dagarna, ett är att samtala med en nära kollega som ger så mycket utan att kräva ett dyft tillbaka. Jag försöker få åtminstone 15 minuters lunchrast varje dag, hör ni så himla dumt det låter, "försöker få", det ger mig ibland dåligt samvete att inte finnas tillgänglig 24 / 7 men jag vet ju att jag måste tänka så för att orka själv. Herregud... Alla har ju rätt till rast men det är inte alltid lärare som får till det pga av omständigheter jag inte går in på nu. På min kvart brukar jag leta upp ett ledigt litet skrymsle att lägga mig i, proppa in hörlurarna och lyssna på en meditation eller en kortare Yoga Nidra-session. Att stanna upp och vila hjärnan ger resultat i längden, även fast det kan kännas enormt svårt att stanna upp mitt i allt på dagen då medvetandet liksom skriker att det vill fortsätta vara aktiv, så ger det lugn i längden. Dagarna blir mer hållbara och lugna. Meditationer ger mig mer lugn och uthållighet, jag kan reagera utan att agera, jag kan hålla in ord som annars bara kommer...
De dagar som jag är "hög" på stress fungerar det inte så, då kommer allt, jag visar min frustration, jag är på, jag säger saker som kan verka stötande, (men å andra sidan så skulle jag uppskatta om jag fick det stödet av andra då jag själv inte riktigt gjorde det jag skulle. Jag avskyr när folk pratar om mig och inte till mig. Även fast det kan vara sårande för egot så är det viktigt att få feedback på hur man är som pedagog, medmänniska och vän, för annars kan man ju aldrig ändra på saker. )Sen säger jag i och med detta INTE att jag alltid har rätt, men när saker och ting drabbar tredje part då anser jag mig ha rätt att åtminstone säga vad jag tycker och försöka få individer att tänka om lite grann, kanske. Som sagt, att rodda med det som är mitt ansvar, (utan att för den delen hela tiden behöva kompensera upp för andra människors oförmåga att hantera vissa saker) gör att min energi räcker längre. Det är svårt! Men det går!
En annan viktig sak som jag ska ta upp med min arbetsterapeut är hörselskydd, jag läste någonstans att det kan vara ett hjälpmedel när man har ADHD, att kunna stänga ute ljud. våra hjärnor tar ju in allt, alla ljud, allt vi ser, allt vi känner, utan att kunna sålla. Allt går in. Och det finns mycket ljud på en skola. Kan jag stänga av alla bakgrundsljud kan det ju underlätta en hel del. Jag har oftast musik i öronen när jag storhandlar, det är en enorm skillnad efter en handling om jag gått med musik jag gillar i öronen istället för sorl och bakgrundsmusik som skvalar. Samma sak när jag flyger. Skillnaden på energinivå efter en lång flygtur är markant då jag haft hörlurar eller hörselproppar mot när jag i flera timmar hört flygplansbruset.. Att gå upp tidigare på morgonen är också bra för att spara energi. Lilleman blir lugn av att jag är lugn, så är det. Skulle jag försova mig ( som i måndags morgon) , så kontaktar jag jobbet och säger det. Sedan tar jag det så lugnt jag kan och försöker låta saker ta sin vanliga tid utan att stressa, för att hålla lugnet för både mig och Lilleman. Ett urladdat batteri redan på morgonen är inte ett bra sätt att starta dagen på. Det är dessutom ok att försova sig ibland anser jag, det är hjärnan som talar om att den inte är helt utvilad tänker jag..
Att möta andra människor med ADHD varje dag kräver också planering och strategier. Jag rabblar LAB LAB LAB (LågAffektivBemötande) som ett inre mantra varje gång jag känner att personen jag möter är i affekt och varenda cell i min kropp skriker att de vill reagera genom att vara lika upprörd som personen jag möter, känslor smittar ju.... Jag fokuserar på saker som kan få personen jag möter lugnare, pratar om andra saker eller bara finns där, antingen med en hand på ryggen eller med min tysta förståelse inför att personen i fråga inte riktigt är mottaglig för mina argument just då. Det klarar jag de dagar då jag själv fått (sett till att jag fått=)) tillräckligt med återhämtning och mental vila, annars är det svårt att inte själv hamna i affekt... Efter att jag mött en person i affekt (vilket händer i stort sett dagligen ) blir jag enormt trött. Det dränerar enormt mycket energi och det har jag ännu ingen lösning på. Kanske är det så enkelt som fina B skrev häromdagen, vila. Vila vila vila och åter vila, hämta upp, laga ihop, ladda genom att vila. Frågan är bara hur och när. Jag jobbar på det men jag känner ändå att jag kommit en bra bit på väg nu eftersom jag ändå är medveten om att det är så här det är! Jag har upptäckt att jag nu har börjat ladda och bibehålla energi i mitt "reservbatteri", en enormt skön känsla. Förr, innan jag blev utmattad var det en självklar del av mig att kunna pusha lite till, lite extra, lite mer, lite till, hela tiden lite till.. Nu är jag mer van vid att det inte går. Fast det gör det märkte jag häromkvällen. Jag var precis klar med maten då en nära anhörig ringde, hen ville ha hjälp att flytta en bil för att en annan nära anhörig var på sjukhuset för att kolla upp saker. Oro och tankar börjar mala direkt och jag fick sms kontakt med min anhörig som låg i ett rum på akuten i väntan på vidare undersökning. M är i Tyskland den här veckan och jag är ensamstående med mina tre hjärtan och vi bestämde oss för att åka in med äggmackor och dricka till hen som låg ensam och hungrig på akuten. Utan att tänka så mycket på vad klockan var eller så, det bara kändes så rätt att åka in. VI stannade hos hen tills klockan var nästan 21 och lilleman började bli trött, (nu var det så att han ju var förkyld och hängig så han skulle vara hemma från skolan dagen efter, annars hade jag nog inte stannat så länge hos hen på akuten) sen åkte vi hem. Jag röjde köket då vi kom hem och såg sedan på en film med J tills klockan var nästan midnatt. Nu för tiden brukar jag somna vid 22 senast, men adrenalinet i kroppen av oron och stressen som satte igång över att någon som står oss nära inte mår bra, gjorde att jag hade svårt att somna. Igår däremot så var jag helt slut, hade inte lilleman varit sjuk så att jag fick vaba vet jag inte hur jag hade orkat jobba.. men nu var vi ju hemma och jag sov middag flera gånger under dagen. Även fast jag var trött och behövde vila flera gånger så kände jag mig enormt tacksam över att reservbatteriet fungerade så pass bra att jag orkade åka in och klarade av att tänka och få ihop saker! Många saker att tänka på. Saker som tar energi, saker som ger energi, saker att reda ut, saker att skita i. en svår balansgång. Men jag är på väg, jag är såååå på väg åt rätt håll, det är befriande! Det är skönt att veta att det jag gör idag hjälper mig imorgon.
TACK alla som finns i mitt liv som ger så mycket energi och trygghet, som ger mig kraft att fortsätta kämpa och TACK alla för att ni låter mig ge till er när det behövs! TACK för alla befriande tårar och samtal om mående, TACK för att vi kan vara öppna med åtminstone varandra om hur vi egentligen mår. Hur vi egentligen känner! Jag älskar er på det sättet som man älskar något som är viktigt utan att man för den delen är kär, ja ni förstår! Ha det bäst ni underbara människor som är en del av mitt liv! Här är en bild till er.

Kommentera här: