Min lilla.
Idag blir det vab av den lille filosofen.
Igår när jag hämtade honom på fritids var han som en urvriden trasa med humör.
Jag tänkte att det varit en lång dag ock försökte prata bort det lite så där som man gör.
Det är inte så farligt liksom.
Vilket kan vara en bra sak tycker jag. Att liksom inte ge upp i första taget..
Men så slog det mig där och då när jag såg in i hans "vattniga" trötta ögon, att nu gör jag mot honom så som jag alltid gjort mot mig själv. Jag kör på.
Jag köööööör på rakt in i kaklet som alltid. Det finns ingen gråzon, allt är svart eller vitt.
Jag insåg att han är likadan. Han kämpar på om jag ber honom. Han går till skolan om jag säger att han ska göra det, han biter ihop, han försöker om ock om igen.
Vilket som sagt kan vara en bra sak, men som i vissa lägen är helt förkastligt.
Som när man är sjuk.
sist han var sjuk var han hängig och gnällig och trött och lite snorig. Men han kämpade på, gick till skolan ock bröt ihop efteråt för att han varit stark hela dan. Sen kom lunginflammationen.
Jag insåg igår att jag måste stanna upp och lyssna på min lilla son. Se signalerna på att det blivit för mycket. Precis som på mig själv. Man biter ihop, man kämpar och är så stark hela dagarna och så ibland så blir man sjuk och det är ok.
Det är ok att vaba även fast det dåliga samvetet smyger sig på en. Det är ok med alla oroliga tankar som dyker upp; Är han verkligen så sjuk att han inte kan vara i skolan? Kan vi inte gå? Hur ska det gå för mina kollegor om jag inte är där!
Tankarna far...
Men så hör jag de djupa kruppliknande snörvlande andetagen där bredvid mig i sovrumsdunklet och då vet jag att jag gjort rätt som lyssnat på mitt hjärta istället för att låta hjärnan bestämma.
Han ska få vila idag, jag ska vila med honom ( Hahaha!!! Eller hur....) nej, men jag kommer finnas här för honom under dagen då han behöver mig och jag ska se till att han vilar ordentligt så han blir frisk snart ock mår bättre!