Min kamp
För tre år sedan gick jag in i väggen.
Det var inte ett dugg som Sunes mamma i julkalendern 2003 med buller och brak, utan mer som att sakta, sakta glida in i ett dött, tomt, känslolöst töcken av evig förvirring.
Ungefär så.
Sen fick jag lov att läka väldigt sakta.
Så sakta att livet stundvis tedde sig så himla meningslöst att ingen utväg fanns.
Men så småningom blev gräset så sakteligen grönt igen.
Barnen hördes igen.
Livet liksom vaknade till ock jag förvånades över hur mycket vackert det fanns att se.
Jag vågade möta människor igen. Vågade testa nya saker.
Vågade till och med komma tillbaka till allt det gamla och vanliga, till det som vissa stunder skrämt så mycket att jag inte ens vågat gå dit.
Jag vågade och vann,
vågade och förlorade.
Gick framåt och bakåt och framåt igen.
Om och om igen,
men hela tiden med visshet om att det gick framåt!
Så skönt.
Så kom en smäll.
Inte en sån där vanlig vardaglig liten knuff, utan en rejäl käftsmäll, så hård att jag drattade omkull, precis när jag stod redo för livet igen.Trauma
kallas det visst.
Jag ställde jag mig upp igen efter månader av kaos, rädsla och totalt adrenalinpåslag, vad annars kan man göra?!
Jag påmindes om den händelsen idag. Tjejen på expeditionen kom in under en lektion ock jag såg på henne att det var något hon ville. Precis som då, den gången kom någon in under ett möte och saker var inte
som det skulle.
Idag var det inte så farligt som tur var, men jag hann känna paniken blixtra till inuti en millisekund..
Åren går och allt som skett har satt sina spår.
Både det bra och det dåliga.
Djupa spår i vissa delar av hjärnan som tagit skada av all stress och all icke- vila.
Även om jag nu ser framåt med tillförsikt och sakta lär mig leva igen, även om mitt motto är att varje dag är en ny dag fylld med nya möjligheter, så har allt som hänt satt spår som gör att jag får kämpa så mycket mer än förut bara för
att klara av det mest basala.
Jag vet att det är så men har skitsvårt att förstå det på riktigt.
Jag har läst massor om hur stresstoleransen kan minska som en följd av Utmattningssyndrom.
Hur UMS i kombo med AdHD kan sätta en hel del käppar i hjulet och troligtvis skulle göra det för vem som helst ,men ändå går det inte in att jag Inte klarar lika mycket som förr!
jag drar igång varje dag som om jag vore som vanligt, och mår skit när det inte går som jag tänkt eller det brister i min förmåga att hantera saker som dyker upp.
Jag lägger som så ofta skuld på mig själv.
Om jag bara varit lite lugnare.
Om jag bara tänkt innan.
Om jag bara varit lite starkare!
Andra orkar ju?
Andra är inte sjukskriva hit och dit?
Och kämpar för att inte fastna i ett osunt utmattnings-Adhdtänk, jag försöker förstå och leva efter att jag är jag, men med vissa förmågor som är starkare än andra, och vissa svårigheter (även fast det bär emot) .
Målet är att landa i något nytt aldrig testat förut.
Men åren går som sagt och det är svårt att hitta och hålla i balansen!
Jag vet ärligt talat inte hur länge man ska orka med det här med att "orka med"....
jag är livrädd att det ska brista igen, ock att allt ska ta stopp.
Kanske måste jag byta miljö? Kanske är det som någon sa idag att jag borde byta jobb istället för att inte klara av vissa utmaningar .
Frågan är bara vad man ska göra istället ..
🙏🏼
.