Anpassningar
Anpassningar är bra.
De behövs
De är nödvändiga
De ger lugn
Men shit så jobbigt det är ändå är att vara den som blir "utsatt" för dem.
Anpassningar ska vara av godo och jag har alltid pratat med mina barn om att de mår bra av dem. Att man inte är ett freak för att man får hjälp med nödvändiga saker.
Men så en dag står man där, som vuxen , med adhd, och anpassade jobbdagar...
Så hemskt jobbigt att behöva vara "speciell" att behöva stöd och hjälp för att klara vardagen!
Så mycket lättare det vore att acceptera att man inte klarar allt, om man vore allergisk mot nötter eller ägg!
"Nej tyvärr, jag kan inte delta i det här för jag kan dö på grund av min allergi"
Så mycket lättare än att säga/inse att man inte riktigt fixar att hantera livet så som det är.
Istället är man den som måste ta rast i en Verksamhet som varje dag testas på grund av att det fattas folk.
"Yeajj. Jag går och vilar lite nu då hörni! Tar en liten rast, ni vet det där man måste göra för att hålla? Nähe, inte du nej., ok du kör på, men jag går, smiter lite"
Ok. Jag var en sån en gång jag med.
1000 bollar
100 knyck
Rast?
Hahahaha!!!
Ja imorrn kanske!
Men nu för tiden måste jag.
För annars kommer hjärndimman och stänger ner mina exekutiva funktioner.
Jag vet det.
Men ändå så går det nästan alltid för långt.
Varje gång .
Man biter ihop.
Man kör på för det är ju så jävla mycket lättare än att stanna upp!
Eller hur?
För om man stannar upp så kommer allt ikapp. Och man måste ta tag i en massa jobbig skit igen
Min absoluta stopp-punkt är när jag känner att jag inte orkar vara mamma mer.
När allt handlar om jobbet och jag bara halkar efter mer och mer där.
När inget känns roligt längre och när det som är viktigt på riktigt bara blir en börda jag helst undviker.
Då vet jag att jag på väg över kanten till utmattning igen.
Det går längre tid mellan varven nu och jag får mer och mer stabilitet i livet för varje dag som går.
Kloka kollegan vägleder och stöttar men så kommer ändå dagen när jag känner att jag måste prata med min chef. Jag måste be om hjälp. (Något som
jag har så svårt för att jag helllre kör slut på mig själv). Berätta att jag mår som jag gör och att något måste ändras.
Jag berättar att jag söker mig bort, att jag kanske inte passar för läraryrket.
Min Adhd är inte asbra i rollen som planerande lärare som skriver regelbundna veckobrev men jag är en jävel på att hitta lösningar och entusiasmera en hel grupp med elever år rätt håll. Oftast ....
Min chef nickar förstående när vi möts.
Försöker förstå.
Ger mig kredit för att hon vet att jag är kompetent, en bra lärare men att fokus nu ska ligga på att jag ska må bra för att kunna vara den person jag vill vara.
Hon vill att jag ska må bra. Också.
Hon "beordrar" mig att ta rast varje dag. Hon hjälper mig att våga stå för att jag måste ta pauser då och då.
Jag ska avstå möten med andra vuxna i så stor grad som möjligt. Läsa protokoll istället.
Det viktiga är arbetet med barnen.
Jag lovar.
Missar första återkopplingstillfället, men då kommer hon och hämtar mig.
Bara så där🙏🏼
Vi pratar om hur första dagarna känts. Jag är ärlig , hon nickar, återkopplar, vi bokar in en ny träff.
Jag jobbar på och när känslan av att kunna andas på riktigt igen åtekommer så ler jag.
Jag har insett att jag inte hinner lika mycket som andra vad gäller adminstrativt arbete. vi har lika mycket tid till det men för mig tar allt dubbelt så lång tid så jag blir aldrig klar. Jag sätter igång med att exempelvis få struktur
på alls bedömningsstödspapper, efter en stund börjar det krypa myror i huvudet på mig och ju mer jag då försöker få ordning ju värre blir det.
Kaos.
Tilt.
Control alt delete..
Det är inget nytt så klart men att inse att det är så här ger mig perspektiv. Får mig att förstå.
Den här veckan har jag hunnit ikapp med en hel del. Den här veckan har jag till ock med kunnat tänkt framåt. Kunnat strukturera dagar utan att dö på kuppen.
Jag kan till viss del planera arbetet som släpar och ska tas tag i.
Det är en enormt befriande känsla.
Så anspassningar behövs. De är till och med livsviktiga, men det visste jag ju redan.
Det är bara så skönt att också äntligen förstå🙏🏼❤️🙏🏼