Att bara vara, det svåraste som finns
Sommarlov är härligt, inga tider att passa, inga krav, men ändå så kämpigt. Livet stannar upp och man ska själv sätta ramar, bestämma tider, andas, vila, göra. Allt hänger på en själv ock det tar lite tid innan man liksom kommer in i det.
Ljudböcker ock korsord hjälper mig att varva ner mellan varven. Att få vara och känna att man är ifred är livsviktigt för mig. Något som jag i min iver att umgås och finnas för alla, ibland glömmer bort...
Att inte få vila hjärnan då och då gör att jag dräneras och blir trött. Så trött. Förvirrad, arg ock värsta bitterF och det blir ju inte bra för någon.
J sa häromdagen, mellan jordgubbsäventyret, tvätten, skjutsandet ock det eviga samtalet, att det måste vara jobbigt för mig att vara "velad" hela tiden. Att någon alltid vill en något.
Det var en skön känsla på ett sätt att hon kunde se och känna det som jag upplever ibland .
Usch, nu låter jag så där otacksam ock som en mamma som inte vill vara med sina barn. Men så är det inte. Jag behöver bara bli bättre på att umgås med bara mig själv oftare.
Promenad