Good enough mitt i all stress liksom
Idag hade jag planerat in en aktivitet efter jobbet.
Jag och Lilleman skulle träna simning tillsammans nere i badet.
Jag är extremt stolt över mig själv som klarade av en sådan typisk familjegrej...
(Jag var juuuuuu sån en gång i tiden, innan hjärnan mosades samman av stress och neglect, en sån som hittade på saker och såg till att saker blev av...)
Dessutom är det rätt skönt att umgås i mindre konstellationer om man till vardags bor i familjen Hyper....
Det är en rätt fin känsla det där att klara av det, det "normala"..
Dagen har varit full av sociala interaktioner med allt från BUP, barnens skolor, mentorer och elever i min närhet till telefonsamtal med handläggare på försäkringskassan, vissa möten var mer givande än andra kan man säga. Jag inser ännu en gång vilken jävla balans-bollkonstnär man måste vara för att dels klara av att leva /arbeta / finnas med sin egen diagnos, samtidigt som andra i min närhet har samma svårigheter och behöver mitt stöd och mitt pushande i rätt riktning för att deras vardag ska fungera också.
Jag är en supermorsa, så det så.
Tusen och en bollar i luften ( eller i huvudet iofs) på en och samma gång..
ALways..
Jag tänker att jag INTE ska släpa hem material varje dag, men är rädd att just det materialet jag behöver ska bli kvar på jobbet. Men, så fort jag kommit igång med min strukturerade vardag så kommer det bli bättre. Annars får jag väl helt enkelt tänka att jag blir stark av att bära alla dessa kilon varje dag.
Ikväll har jag planerat de två dagarna som är kvar den här veckan, timme för timme, eller i allafall en av dem kom jag på nu =) .
Jag har även tränat mig i att bara göra en sak i taget,,, som att klippa ut kort till GSG-lektionen utan att datorn står på bredvid och skickar ständiga signaler till mig om allt jag måste/ bör/ ska göra på den senare i kväll,,,
Nej av med skärmen och fokus på att klippa. Bara klippa.
Stolt igen!
Det är så lätt att säga till sig själv och till andra hur man "ska" göra, men skitsvårt att efterleva det själv.
Efter timmen med Siv på BUP tidigare idag for jag som en speedad raket genom stan för att vara borta så kort tid som möjligt från jobbet.. Under tiden jag gick från bilen till klassrummet for stressen som ridande hästar genom min kropp och fick mig att känna mig underlig, svajig och yr.
Jag insåg där och då att det var just det här som gjorde mig sjuk för tre år sedan, det eviga flängande från en punkt till en annan utan att nånsin stanna upp och komma ikapp mig själv.
Jag insåg också att jag ensam är ansvarig för att det inte ska braka för mig igen,
Jag måste ge mig själv återhämtning, ingen annan kommer göra det, ingen annan kommer planera in vila och lugn i mitt liv, jag måste göra det själv.
Återhämtning i form av andning, meditationer, promenader, lugn, ro, täcken, vänner, positiva tankar, känslor, vackra vyer osv osv osv ska in i mitt liv
Det bara måste bli så.
För jag är värd det.
Du är också värd det.
Vi alla är värda det.
Vi är nog.
Good enough.
VI måste få vara det, utan att få dåligt samvete.
Vi måste också lära oss att våga möta våra rädslor! Tankar och känslor är ju just bara det stressen jag upplevde idag beror på något, ta reda på vad, möt det som skrämmer och gör något åt saken om det behövs.
Träna hjärnan i att vara HÄR och NU, inte DÄR och DÅ..
Här och nu är ju allt som finns.
Som nu, nu ska jag gå och sova för jag är klippt slut.
Good enough liksom!
Puss på er
<3 <3 <3