Hej till dig som lever med en sån som jag.

Hej. 
Tänkte bara säga att jag är tacksam över att du finns. Att du orkar leva med alla mina ups and downs. Jag orkar knappt med mig själv. 

Att gå in i väggen mitt i livet har varit skittufft, att hitta tillbaka till den man en gång var utan att hamna i hjärndimman igen är så svårt att man ibland bara vill skita i allt och lägga sig ner och sova resten av livet.

Jag kämpar med att förstå mig själv utifrån den diagnos jag nyss fått, samtidigt som jag försöker balansera allt det med utmattningssyndromet som fortfarande sätter stopp för så mycket  som jag vill göra i livet. Jag har så stora begränsningar pga allt detta att jag ibland som sagt inte orkar med mig själv.  

Hur du gör det är för mig ett mysterium. 
Jag skulle inte orka med att leva med en sån som jag.   Bara så att du vet. 

Jag kommer troligtvis aldrig hitta tillbaka till den struktur och disciplin över hur saker "ska vara" som jag en gång hade, då tjejerna var små. Jag tog med dem ut, såg till att de lärde sig simma, fixade kalas och allt, hade koll på allt, höll ordning hemma, skötte saker som man skulle liksom. Nu är jag glad att jag kan komma ihåg när barnen fyller år.

 Att leva med en hjärna som min är inte lätt. Jag har otroligt svårt få ihop saker. 
Men jag är på väg att få lite ordning. Jag planerar mer och tror att om jag kan få till än mer planering kommer jag att få livet att funka ännu bättre. Men det verkar vara långt dit, och det tar så mycket tid som jag känner att jag inte har. Jag vill ju att allt ska bli klart typ igår. Men jag är på väg. Jag lär mig sakta att skynda långsamt.

På vägen kommer det dyka som det gjort nu. Jag kommer köra på för hårt och kroppen kommer att säga stopp. Bakslag, som man kan kalla dem, då huvudet känns som om det ska sprängas bara någon ber mig tänka på något. Då varje ord skär genom hjärnan som vassa knivar allt som sker gör ont i huvudet liksom. 
För mycket Tilt. Stopp..  typ. Jag förstår att du tycker att det är jobbigt att jag däckar och jag har så svårt att förklara hur jag mår just då i stunden. Men nu tror jag att jag fått ner en del av det på pränt. 
Som att allt som kräver hjärnverksamhet gör ont. Minsta lilla krav drar igång enorma stressreaktioner i kroppen och att jag själv inte bestämmer över vad jag kan och klarar av  längre. System shut-down liksom. Allt är avstängt och fungerar inte alls, kroppen lyder mig inte och i värsta fall blir det som nu i helgen, jag tar mig upp ur sängen. 

Utmaningen nu är att hitta en livsstil med inplanerad återhämtning, planerad struktur, att försöka undvika infall och plötsligheter. 
Ja att  i stort sett planera varenda minut av mitt liv för att få det hållbart. Och det är svårt när man har adhd. Super svårt. 
Detta upptar dessutom tyvärr så mycket tankeverksamhet att det inte finns utrymme för mycket annat i min hjärna ☹️

Tack för att du orkar finnas. 
Säg till när du inte orkar mer för det är högst naturligt🙏🏼

Kram❤️

Kommentarer:

1 Iris :

❤ 🍀 vi kommer alltid finnas här för dej, precis som du alltid kommer finnas här för oss 🍀 ❤

Svar: ❤️🙏🏼❤️
Fröken Matilda

Kommentera här: