Once U go down , its a long way back...

Ni  vet den där känslan när man bara vill krypa ur sin kropp. 
När huvudet hotar att sprängas och det känns som om hjärnan brinner ock sakta förtvinar. 
Känslan av vanmakt när man kämpar för att ta sig upp från golvet på morgonen. 
Med gråten i halsen ser man sin son ta ansvar för allt det hans mamma borde göra en vardags morgon. Man känner sig otillräcklig och dålig, tar sig i kragen som en "rejäl kvinna" ska och kravlar sig sedan upp för att ta sig iväg till jobbet, ett jobb vars intensitet är så tung att du lämnar det varje dag med andan i halsen och en känsla av total ofullkomlighet. 
En känsla av att aldrig bli klar. 
Att aldrig se ljuset i tunneln. 
Att liksom inte leva. 
Så galet.  
🤫
Hur som helst så är det så mitt liv ser ut just nu. 
Jag försöker tänka positivt, att andas ut det gamla och in det nya i ett slags evigt statisk Jävlar-Anamma-Mindset.
Om och om igen.
 Så jävla tröttsamt..
🤯
Hur som helst. 
Det går upp och det går ner. 
Jag vet ju det.
 Floooooow och livet går lättare. 
Pang när flowet är slut och orken 
Det är bara det att neråtdagarna blir så himla djupa just nu att jag till och med börjat tappa tron och då blir det tufft. 

Det jag tror att jag vill komma fram till med mitt gnällinlägg är; 
VAR SÅ HIMLA RÄDD OM DIG OCH DIN HJÄRNA SOM DU BARA KAN...
Utmattningssyndrom finns. 
Det är på riktigt.
Och det kan drabba dig även fast du inte tror det. Det smyger sig på och ger skador som tar tid att läka. 
Tid . 
Lång tid.
Så var rädd om dig.
På riktigt.
❤️

Kommentera här: