På väg in i väggen igen ....

Stress. 

Är det något personligt eller beror det på livets omständigheter? 

Kanske är det en mix ? 

Vissa hanterar stress med en klackspark

Andra hanterar den med att stänga av. 

Helt 

(null)



Jag har nog stressat ända sen den dan tonårshormonernas fröjdefullhet helt lämnade mitt system för gott.  (null)


Livets fullkomlighet som innan dess helt och fullt berott på hur mycket kärlek och vänskap jag lyckats fylla mig med, fick en helt annan betydelse. 

Vilken var svårt att säga, men en viktig aspekt blev att vara duktig. 

Att känna sig bra inför andra med hjälp av prestationer och bedrifter.

Att lyckas 

Att bli någon att räkna med

Att finnas för alla. 

Hela tiden , 24-7. 

För alla. 

Men aldrig för mig själv. 

Skamset såg jag på minnen från tonåren då allt kretsat kring mig själv och jag skämdes över den egotrippade brud jag varit. Förstod inte hur någon kunnat vela vara med mig. Hur stod de ut?? 

Så jag skärpte mig. 

Lärde mig att dela med mig.

 Att finnas för att göra andra nöjda. (null)



Och med det så kom tomheten. 

Med tomheten kom en känsla av ofullkomlighet och med den kom en enorm längtan efter något jag inte visste vad det var. 



(null)

Jag fyllde tomheten med studier, resor, nya bekantskaper, barn, man, hus och ännu mer resor.

Jag levde ett liv jag inte längre deltog i.

Jobbade var jag än befann mig. 

Dygnet runt försökte jag vara den perfekta mamman, flickvännen, arbetskamraten och ibland vännen. 

Jag kände aldrig efter. Det var skönast så. 

Jag körde mest bara på. 

Sen kom dagen då magen brakade. 

Det var inget anmärkningsvärt för känslig mage hade jag ju alltid haft. 

Det var ett släktdrag. 

Lite omeprazol på det så var allt finemang en vecka senare. 

Aldrig att jag ens en sekund  brydde mig att försöka förstå varför jag ständigt hade ont i magen. Eller varför jag sprang hos kiropraktor för nack-och rygg besvär.... 

Nope. 

Sånt man får leva med.  

Skit man får ta.

Ett par månader vilade jag då. 

Sen var jag på banan igen med nytt jobb som skulle lösa allt. 

(null)


Kanske hade det varit bra så, men en dag tog det nya jobbet som var helt otroligt bra faktiskt, slut. 

Kollegan som jag jobbade så bra ihop med, som alltid höll mig om ryggen ock fanns, blev kvar medan vi andra tvångsförflyttades. Vikande elevunderlag sa de. 

Vi skulle slås ihop med en annan enhet och sen drog allt igång igen. 

Ny arbetsplats 

Nya kollegor 

Nya utmaningar som alltid på nåt sätt hamnade på mig. 

På puckot som alltid skulle vara bra. Som ständigt sökte bekräftelse och beröm . 

Som alltid försökte skapa en känsla av sammanhang i en värld som blev mer och mer kaotisk. 

(null)


Någon viktig  i vår familj dog

Livets bräcklighet och förjävlighet drabbade oss. Någon vi älskade försvann och livet tog en ny vändning. 

Jag bet ihop. 

Jag fanns där för någons barn. Barn som för alltid förlorat sin mamma. 

Jag fanns där för någons bror som för alltid mist sin lillasyster. 

Jag försökte ta hand om min familj, hennes familj och ett heltidsjobb.

Och det gick. 

Samtidigt någonstans i bakgrunden började signaler poppa upp. 

Små små tecken som jag inte kunde se, på att vår familj var speciell. 

Vår familj bestod av flera härligt impulsiva , kreativa, exploderande individer med svårigheter att planera och hålla i. 

All min förmåga att faktiskt kunna planera grusades sakta till mos då tjejerna inte längre lät mig bestämma allt. 

Jag famlade runt i total förvirring ock försökte dagligen förstå hur 17 jag skulle få ihop livet igen. Det spretade åt 1000 olika håll på en och samma gång och jag slutade andas.

Jag kippade mig igenom dagarna. 

Genom livet.

Kom aldrig mer ikapp utan var ständigt ett steg efter mig själv.  (null)



Försökte förstå saker då de redan hänt och tappade mer och mer kontrollen över mitt eget liv. 

Jag förlorade en graviditet. 

Ett litet liv som aldrig kom och samma morgon stod jag redo på jobbet.

Min kollega såg på mig som om jag vore galen . Frågade mig vad jag gjorde där ock sa åt mig att åka hem igen. 

Jag minns inte om jag åkte hem men jag minns morgonen som om den vore igår och jag minns att jag blev förvånad över att jag inte ens själv reflekterat över att jag kanske skulle ha stannat hemma.  (null)


Sen löpte det på.

I nästan 10 år till. 

Ipren och omeprazol var mina bästa vänner och förmågan att stänga av. 

Allt. 

Totalt.

Ipren-omeprazol och total avstängdhet är en asbra kombo om man vill gå in i väggen. 

För man lär sig att inte lyssna på kroppens signaler. Man lär sig att inte stanna upp utan att bara köra på . 


(null)

Väggen är inte bara en synonym. 

Det känns verkligen som att man går in i väggen för allt tar stopp. 

Man slutar leva. 

Man tar stopp 

Man måste samla kraft för att ens få benen över sängkanten vissa dagar. Ock man sover. 

Man kurar

Man gömmer sig för man känner sig så jävla liten i världen 

Man förstår inte 

Man är ju så lycklig 

Man har det ju så bra 

Man . 

Ja ...

Man andas 

men inte mycket mer än så faktiskt. 

All energi man samlat under natten kan gå till att få iväg barnen till skolan . Sen är man klar liksom. 




(null)




Hur som helst 

Man läker. 

Man vill mer 

Man blir frisk men man blir aldrig mer den man en gång var 

Man blir aldrig mer hel 

Det fattas saker. 

Man tål inte för höga ljud 

Man tål inte stress.

Man klarar inte multitasking men framför allt 

Man måste kämpa för att må bra. 

Att orka 

Man måste hela tiden tänka sig för för att inte ta slut igen

(null)

Att vara sjukskriven är en sak. 

Att återgå till jobb en helt annan. 

Att försöka överleva i ett liv man en gång haft med mindre kapacitet än tidigare är tufft 

Så tufft 

Men är men en kämpe så ger man sig in i skiten igen och tror sig om så mycket mer än man egentligen är.  (null)



Utrustad med ADHD-diagnos , medicin, avslappningsappar, yogafilosofi och flera pärmar fyllda av strategier för överlevnad står man där redo. 

Tror man 

Och så kör man på igen... (null)



Men kroppen är så klok ändå, den ger inte upp om dig. 

Den skickar dig signaler tills dess att du lyssnar

Den talar om för dig att du är på väg åt fel håll. 

Den hjälper dig trots att du troligtvis inte förstår det förrän det är försent, eller som i mitt fall nu, det är på väg att bli för sent..


(null)

eftersom du en gång tidigare dundrat rejält in i väggen så kanske du nu kan se och känna igen signalerna i tid. 


Eller så har du har en vän som delar ett inlägg på fejan en vanlig söndagsmorgon i oktober, med 13 signaler på att du återigen stressat alldeles för mycket under alldeles för lång tid. 

Du inser att du uppfyller 12 av de 13 kriterierna för stress och ler lite ödmjukt åt din egen dumhet då du inser att du nu liksom då söker läkarvård för allt annat än det du egentligen behöver.. 

Du har eksem på flera ställen på kroppen, daglig huvudvärk, nackstelhet, ryggont, andningssvårigheter, en förlamande jävla trötthet som aldrig lämnar dig, nattoro, ett ständigt snurrande i huvudet, magbesvär ock tänker att borelia! Det här måendet beror nog på fästingen jag hade för tre veckor sedan! 

Det värsta är dock likgiltigheten. 

Känslan att man inte bryr sig

Att man är helt avstängd och avtrubbad och får kämpa för att känna. 

Att man hela tiden är låg och totalt jävla glädjelös gör att man skuldbelägger sig själv ännu mer för att man inte känner lycka och tacksamhet. 

Att man aldrig vill hitta på nåt eller bjuda hem nån . 

Att man inte orkar. 

Skuld 

Uppgivenhet 


(null)

Man försöker febrilt hitta en orsak till ditt mående (för 3 år sen trodde jag att jag hade hjärnhinne-inflammation) men vägrar inse sanningen. 

Testar.  

Ringer 

Undrar 

Försöker förstå vilken sjukdom symptomen kroppen skickar ut står för. 

När det enda den egentligen vill säga är "Det finns bara en av dig så var rädd om dig fina du."

Så klok. 

Men så dålig på att lyssna inåt 


(null)

Den här gången känns det ändå som att jag förstår i tid att jag är på väg mot ättestupan. 

Jag äter inte Ipren dagligen.  

Jag är sjuk (vilket jag ALDRIG är!!) och tillåter mig själv att däcka helt orkeslös en hel vecka.

Jag kommer till och med prata med min chef om hur jag mår även fast det tar emot något fruktansvärt att behöva gå till henne och erkänna mig "svag". (Trots att jag egentligen vet att den som går in i väggen inte är svag utan varit stark för länge.....) Som en som inte pallar som "alla andra" gör. Jag avskyr att inte räcka till. Jag hatar att vara svag så mycket att jag kör slut på mig själv. 


(null)

Vilket jävla skämt. 

Jag tar slut för att jag inte tycker att jag duger i en värld som inte är för mig. 

Galet. 

Människor som jag ska vara kreativa. 

Ska vistas i miljöer som stärker. Inte i världar där ouppnåeliga krav gör att man varje dag känner att man inte hinner. 

Att man inte räcker till 

Att man inte orkar med dem som är viktiga på riktigt. 

Familjen , vännerna och barnen som jag arbetar tillsammans med.  (null)


(null)


Tack min fina Jordängel för att du fick upp mina ögon idag. För att du fick mig att vakna och se sanningen innan jag kör slut på mig själv igen. 

Och tack mamma för att du alltid ställer de rätta frågorna.

❤️❤️❤️







Kommentarer:

1 Iris:

Min fina,fina vän ❤😔❤!!!

Svar: ❤️❤️❤️
Fröken Matilda

Kommentera här: