Att balansera livets obalanser
Så himla kort och koncist vad mitt liv handlar om lite grann. Varje dag en ny utmaning. Varje dag en liten balansering framåt. Jag är ju egentligen ganska bra på att hitta balans, men en utmattning är inte att leka med ock påverkar livet långt mer
än jag någonsin trott.
Något annat jag aldrig förr riktigt insett är att man blir det man tänker ....
i helgen till exempel, var jag alldeles tjock i huvudet av känslan att jag inte hade någon form av energi. Tom. Orkeslös och utmattad var mantrat som snurrade runt runt i huvudet hela tiden.
Om och om igen intalade jag mig hur jobbigt det var att ens existera och hjärnan är ju så funtad att den tror på vad jag säger till den... så....
Iallafall så fick min man för sig att vi skulle dra väg över dan med husbil och mina föräldrar.
Att umgås med mamma och pappa skulle jag orka med bestämde jag, de är ju liksom jag på ett sätt.
Så vi rekade en plats, packade husbilen med lättare lunch och drog iväg.
Ut i naturen, den läkande naturen.
Friden. Lugnet . Tystanden.
Alla små smulor av lugn och ro räknas.
Andetagen under den korta rasten på jobbet.
Blicken som vilar på den gröna skogen.
Tanken som läker istället för stressar. Promenaden .
Skratten med en vän
Lugnet i ensamheten
En stunds stillhet med 23 glada små .
Alla små stunder man ger sig själv läker.
Jag vet det nu för helt plötsligt i söndags kväll kom det över mig. Att vända tanken.
Att vända flödet av energier åt andra hållet.
Att tänka om!
Att tänka "rätt".
Att fokusera mina tankar på att jag har energi istället för att jag inte har det!
Så jag gick här hemma och sjöng mantrat "jag är pigg och full av energi!" Hela kvällen och nånting hände!!!
Jag kände mig pigg. Energisk ock fylld av iver !
Jag fattar att det inte alltid går att ändra tankar, att man ibland bara måste få bryta ihop och smeta runt sig själv i självömkan, men ibland så funkar det faktiskt!
Som då, i söndags då jag fick igång mig själv "bara" genom att tänka om.
Att oroa sig för det som varit har också blivit en stor del av mitt liv har jag märkt. Att hela tiden tänka att om jag inte är rädd om mig så blir jag utbränd igen. Om och om igen.
Som en papegoja som fastnat på repeat ock inte kommer loss.
Mitt fokus har (och gör fortfarande) legat på min funktionsnedsättning och inte på allt annat det blir nog så när man hamnat i diagnosvärlden, iallafall ett tag.
Men nu känner jag mig redo att se framåt igen, att tänka gamla tankar. Att känna att jag orkar, att jag vill saker att jag kan.
En enorm befrielse.
Som om jag börjat hitta hem till mig själv igen med försiktighet , men också fortfarande en rädsla för att hamna i hjärndimmans värld igen. Men den blir mindre och mindre ju mer mig själv jag blir🙏🏼