After ski eller ”nämen Ferdinand”
Det finns nåt som heter norm.
En norm är (enligt mig) något som är kutym. Vanligt förekommande.
Typ.
När man är i fjällen finns det en norm som kallas (enligt mig) för After-Ski ...
Man går till ett ställe dit majoriteten av alla skidåkare går, tar något att dricka ock sjunger med till "Lalaladelaiahla"... eller "kung i baren" eller sommartider.
Eller varför inte till Oboy med Peps Persson.
Tjejen på scenen drar med sig publiken, hon sjunger bra och har en strålande karisma. Men jag får bara huvudvärk och känner mig som ett Weirdo bara för att jag egentligen hellre sitter i en snödriva ock njuter av den vackra naturen runt omkring..
Jag vill egentligen inte vara där men går plikttroget dit och ler med en öl i handen bara för att alla andra i mitt sällskap gör det.
Varför kan man undra.
Kanske för att jag inte vill att folk ska tycka "synd" om mig för att jag inte "är med".
(En del verkar ha en rädsla över att vara själv. Som om det är farligt!)
Eller kanske är det för att jag inte orkar förklara att jag faktiskt hellre lyssnar klart på min ljudbok än står där i skränet. För jag vet att jag inte når fram ändå.
Vad vet jag.
Kanske vill jag inte att folk ska tycka att jag är ett UFO... för det känns så ibland när man har behov av att bara umgås med sig själv. Som att man är ett UFO
Så jag går dit.
Som den lilla plikttrogna tjej jag är.
Men sen går jag
🤓😊😇
Och inser som så många gånger förr att det faktiskt gör mig detsamma vad andra tycker och tror.
Jag vet vad som är bäst för mig.
Jag måste få vara den jag är och folk måste få tycka att jag är ett Ufo, men för den skull inte tro att jag inte uppskattar deras sällskap, för det gör jag, bara inte lika ofta som dem ....
För vi har alla olika normer, trots allt. Och det är ju det som är så fantastiskt med mänskligheten...
