Kollektiv mass-stress

Vi kör på .
 Som maskiner utan paus 
Utan andrum 
Utan vila 
Någon sa att en lärare är sin egen dåliga arbetsmiljö, och ja. Jag kan till viss del hålla med. 
Jag går igång 
Jag kör på 
Jag försöker gå undan när min halvtimme i tystnad äntligen kommer mitt på dagen efter 4 timmar med evigt rinnande ljud och oljud. 
Min oförmåga att hantera ljud växer för varje dag
Gör att stressen ökar 
Att känslan av otillräcklighet blir större än jag orkar ta in
Som en ond cirkel av evigt utmanande hinder att ta sig igenom, över , under eller hur man nu väljer att se på det.
Jag tystar min skrikande hjärna som ber om lugn genom att öka dosen av centralstimulerande medel. Medel som dämpar intrycken. Medel som gör dagen greppbar och gör att jag kan köra på . 
Igen 
Idag med 
Imorrn 
Kanske en vecka till 

Jag går hem varje dag med en känsla av att vilja vara ifred . 
Det är vi många som gör . 
Försöker ladda mig själv med kärleken till mina barn  min familj . Mitt hem . Mitt lugn. 
Men det räcker inte, det ständiga dränage av energi jag varje dag utsätter mig för är större än den återhämtning jag lyckas få ihop hemma. 
Igår kväll  fick jag ett flow. Jag laddade mig med en massa lektionsideer som kändes inspirerande. Jag kreerade och kände mig för en stund fullkomlig. 
Tog en melatonintablett och somnade sedan gott. 

Återkom idag  till platsen jag tillbringar dagarna på. Hang in there
Möts av frånvaro 
Möts av problem att lösa och även fast jag gör allt jag kan för stt inte hamna i den jobbiga känslan av uppgivenhet så slår den omkull mig så fort jag ser hur allt detta påverkar min omgivning 

Mina kollegor går på knäna men kommer varje dag tillbaka med ny tillförsikt och tilltro redo att se positivt på dagen . 
För vi måste göra det. 
Vi måste tänka positivt annars skulle vi  vara fler som inte kom. 
Men att ha ett positivt Mindset är inte det samma som att aldrig ge upp 

För ibland måste man ge upp. Ibland måste man säga stopp
Ibland måste man ge upp kring en situation som man innerst inne vet är ohållbar och övermänsklig 
Man måste se till sig själv och våga vara rädd om sig 
Man måste kliva ut ur ekorrhjulet medans det snurrar som allra värst
Riskera lite skrubbsår på armar och knän för någonstans kommer man till en punkt där gränsen är nådd och den är nu


Once U go down , its a long way back...

Ni  vet den där känslan när man bara vill krypa ur sin kropp. 
När huvudet hotar att sprängas och det känns som om hjärnan brinner ock sakta förtvinar. 
Känslan av vanmakt när man kämpar för att ta sig upp från golvet på morgonen. 
Med gråten i halsen ser man sin son ta ansvar för allt det hans mamma borde göra en vardags morgon. Man känner sig otillräcklig och dålig, tar sig i kragen som en "rejäl kvinna" ska och kravlar sig sedan upp för att ta sig iväg till jobbet, ett jobb vars intensitet är så tung att du lämnar det varje dag med andan i halsen och en känsla av total ofullkomlighet. 
En känsla av att aldrig bli klar. 
Att aldrig se ljuset i tunneln. 
Att liksom inte leva. 
Så galet.  
🤫
Hur som helst så är det så mitt liv ser ut just nu. 
Jag försöker tänka positivt, att andas ut det gamla och in det nya i ett slags evigt statisk Jävlar-Anamma-Mindset.
Om och om igen.
 Så jävla tröttsamt..
🤯
Hur som helst. 
Det går upp och det går ner. 
Jag vet ju det.
 Floooooow och livet går lättare. 
Pang när flowet är slut och orken 
Det är bara det att neråtdagarna blir så himla djupa just nu att jag till och med börjat tappa tron och då blir det tufft. 

Det jag tror att jag vill komma fram till med mitt gnällinlägg är; 
VAR SÅ HIMLA RÄDD OM DIG OCH DIN HJÄRNA SOM DU BARA KAN...
Utmattningssyndrom finns. 
Det är på riktigt.
Och det kan drabba dig även fast du inte tror det. Det smyger sig på och ger skador som tar tid att läka. 
Tid . 
Lång tid.
Så var rädd om dig.
På riktigt.
❤️

Balansera mera ..

Det här med balans. 
Det här med att försöka finna energibalans och att lära sig av alla misslyckade försök att upprätthålla den leder ju ingenstans kan jag tycka. (null)
Att kunna lära sig av sina misstag och därifrån bygga vidare på livet verkar inte funka på mig....😩
Helgen som gick var en skön sådan. 
Den  började med en mysig fredag hos mamma och pappa med god mat och fina samtal. (null)

(null)
Som följdes av en hel förmiddag med yoga på Villa Fridhem som skapade ett sådant lugn i mig att jag gick ner som i dvala resten av lördagen. 
Underbart        (null) 
(null)

Mycket vila blev det sedan på söndagen med då M och jag såg nästan hela serien "Haunting at hill house" på Netflix.  Så bra och så nyttigt att få vara lat och soffig nästan en hel dag... All vila och lugn gav mig en glimt av mig själv igen. Jag kände igen mig själv och den där levnads glada tjejen som orkade saker, en gång i tiden och det var så himla underbart! 
Att få en liten paus i  läkandet och att slippa dimman som trots alla framsteg förbi svårigheterna en utmattning kan innebära, ligger kvar som en hinna av olust och svårtänkhet är så stort att det inte går att förklara.
Det lilla andrummet fick mig stt inse vilken himla tyngd det är att dagligen leva med psykisk ohälsa och Adhd. Den lilla glimten av hur livet var innan gjorde min dag. 
(null)

(null)



Sen kom dagen idag.
Måndag.  
Jag började dagen med ett möte i Yoga-studion där vi pratade om barnyogans framtid. 
Sen for jag ock S till Jursla för att skriva planeringar med H.
 Mysigt det med, men att planera - skriva och tänka tillsammans i grupp är så himla jobbigt!! 
(null)Så på vägen hem började jag må konstigt.
Det är svårt att beskriva, det bästa kan säga är att det llksom "bränner" bakom pannan.  Jag  blir enormt trött och förvirrad och måste gå och lägga mig i ett mörkt rum utan ljud och liksom samla ihop mig igen. 
Jag vill bort från mitt huvud och andas lungt igen. 
Jag vill känna mig glad och lätt i sinnet men huvudet molar och känns jobbigt. 
Som om jag överbelastat det på något sätt. (null)
Vilket jag troligtvis just gjort. 
Så om jag tänker att jag ska lära mig något efter de här tre dagarna så skulle det i så fall vara att 
  • Möten med planeringar av högst abstrakta ting där jag behöver nå ett resultat är energidränerande
  • Att inte äta mat på bestämda tider är energidränerande 
  • Att äta smörgås till lunch bygger inte tillräckligt med energi för mig
  • Att yoga , utföra  pranayama (andningsövningar) och meditera ger enormt mycket lugn ock energi 
  • Att slippa köra en fredag ger energi
  • Att 18 mg medicin räcker ca 3 timmar och att när den sedan går ur kroppen så känner jag som ett busigt barn. Det är en utmaning att stanna kvar i lugnet på yogamattan för jag får sån lust att ställa mig upp och kanske testtrycka knapparna borta. vid handikapptrappen istället! 
Nu gäller det att komma ihåg vad jag just lärt mig så att jag kan använda mig utav det imorgon igen.  Jag funderar på att köpa en fin skrivbok att börja anteckna mina betraktelser i. Den kanske kan bli som "the holy book of Matilda" eller nåt! 
Fast då måste jag ju först  köpa den
Sen se till stt använda den 
Komma ihåg att läsa i den om jag nu av en händelse skulle minnas var jag lagt den
😅
(null)
Nu ska jag sova för imornn ska några av oss i familjen åka på spa. Med husbil. 
Vi får hoppas att de släpper in oss och att  husbilen håller oss varma i stormen.
(null)
Har packat lite det allra nödvändigaste inför resan. 5 olika alternativ till middagen på herrgården i morgon kväll och 4 olika bikinis beroende på vad jag känner för att ha på mig..
Godnatt