Tänk så mycket klokt det finns i världen om man bara....

Tänk så mycket klokt det finns i världen om man bara... 

.... stannar upp en stund och räcker ut en hand. Om man ser bakom det arga. Det frustrerande ock instängda och bestämmer sig för att verkligen lyssna. (null)


.....finns där när muren brister och någon behöver en. 

... lyssnar lite mer istället för att pracka någon sitt  eget sätt att se på saker. Som om det vore det enda rätta. 

..... inser att bakom den arga fasaden finns en liten som behöver dig. 

........ förstår att den lilla behöver dig utan att den egentligen förstår det sjäv.  (null)

.... bjuder in en vän till samtal. Öppnar upp, berättar & lyssnar. Finns där för varandras klokheter som kan leda framåt, åt rätt håll. 


(null)

Att lyssna är lätt men att höra vad någon verkligen säger kan vara svårt.
Jag tror att världen blir bättre om vi slutar bli arga på varandra, försöker se saker ur andra synvinklar och verkligen pratar med varandra.
Pratar om sånt som berör oss, som stör oss och som gör oss. 
Sluta anta en massa saker utifrån vårt sätt att se på saker och mixa det med vad vi tillsammans kan se. 
Det tror jag blir bra. 
Kram  

En skola för alla...

Det kom en dag, sisådär 3 veckor in på höstterminen med indikationer på att nu är det nog. 
Nu orkar vi inte riktigt hålla ihop längre. 
Snopet stod jag där och börjde att sakta ta in vad som faktiskt händer runt mig.
Bubblan spricker på nåt sätt.
 
Att starta upp en årskurs 1 för första gången i sitt liv innebär mycket jobb. Många extra timmar hemma på helger och kvällar. Många tankar, mycket oro 1000tals högar och en hel del förvirring. Det ingår liksom,är nog så för alla, men för mig har det inneburit att all energi gått till det och att mycket av min fokus legat där i alldeles för stor utsträckning. 
 
jag fattade hela tden att det  inte är hållbart att jobba 24/7, men jag kämpade på ändå för vad hade jag för val? Allting snurrade på,högar minskade, mail blev skrivna, planeringar genomförda och möten klarades av.
Jag ansträngde mig för att varva ner mellan varven och jag tror att jag lyckats ganska bra ändå, men jag är vuxen, jag kan själv bestämma om jag måste ta ett break, och bara den insikten gör att man orkar.
Jag kan säga upp mig om det blir ohållbart, jag kan gå till doktorn och få hjälp om stressen blir för stor och jag blir sjuk igen.... 
 Men så är verligeheten inte för våra barn. 
De kan inte sjukskriva sig från skolan. de kan inte jobba deltid, de rår inte över sina liv på samma sätt utan de är satta där de sitter och är helt utlämnade till oss vuxna i skolans värld... 
Jag vet hur det är att vara barn med ett annat sätt att se på saker än andra, jag minns mycket väl de dagar, stunder, händelser som  varit svåra för mig att greppa och förstå, och då gick jag ändå i den gamla inramade förutsägbara skolan
Dagens barn som liksom jag har svårt med perception och svårt att tolka allt som sägs, drunknar i alla begrepp vi redan från början lär ut nu för tiden. 
Alla dessa pedagogiska långa genomgångar som syftar till att lära barn lära för att sedan kunna utvärdera, reflektera och lära sig hur det gick till, snurrar till det rejält för en del barn. (och mig) , jag har fortfarande samma svårigheter.
Jag märkte det så tydligt då en kollega kom in och hade matte i min klass häromdagen. Det som var syftet med lektionen stod klart för mig redan första sekunden  då hon sa vad eleverna skull träna på för att lära sig, men syftet försvann i ett töcken då hon fortsatte prata och genomgående i detalj gå in på vad större än och mindre än egentligen betyder. Jag tappade fokus, fastnade med blicken någon helt annanstans, tänkte på något helt annat och kände mig helt lost då hon sa att eleverna nu skulle få jobba i sina böcker.. 
Jag hade hellre satt igång och arbeta direkt för att hålla kvar tråden. Och jag är inte unik, vi är flera som fungerar så och vi kan få det tufft i dagens skola, en skola för alla.
 
Mina barn har samma svårigheter tror jag, deras perceptionsmöjligheter ser olika ut så klart, hur de hanterar sina "svårigheter" är olika, men de finns där, svårigheterna att skapa en kontext, få en Känsla Av SAMmanhang. Svårigheterna att förstå sin omgivning och för varje dag som går byggs frustrationer och ilskan gror. 
Detta vet jag... 
Men ändå står jag där, på Skoljoggsmorgonen som är en sån fantastiskt kul grej och fattar ingenting.
Någon exploderar för att hen behöver gå ombytt direkt på morgonen. 
Vadå? 
Det är väl bara att gå? 
Men nej, det är faktiskt inte bara att gå. 
För OM man är en person med en alldeles egen unik perceptionsupplevelse så är det helt galet att ändra om i strukturen som man nästan efter tre veckor i skolan, äntligen börjat att få lite koll på och gå i gympa kläder till skolan.
Allt som är kul och annorlunda för de allra flesta, kan uppfattas som frukstanvärt jobbigt för vissa av oss och så står vi vuxna där på skolgården och funderar på varför någon springer runt och skriker fula ord, eller hamnar i konflikt med sina klasskamrater just en så dag, när vi VET att det är skitjobbigt med allt som bryter det vanliga
 
Jag lyckades hålla mig lugn trots allt, den där morgonen då alla barn skulle gå i gympakläder till skolan. Tackade mig själv för att jag klarade av att vara lugn (utåt i allafall) men hade noll - zero- nada- energi kvar då jag kom till jobbet. 
Som tur är så har jag världens bästa kollegor/ vänner där jag vistas på dagarna så de fyllde mina batterier så att jag orkade med dagen.
 
Jag blir lite ledsen på mig själv när jag ibland glömmer att mina barn här hemma  är unika behöver min hjälp att förstå och fungera i en skolvärld som till så stor del blivit en plats för människor utan våra unika egenskaper. 
 
Vi måste hjälpas åt att få skolan att bli en plats för alla, att verkligen implementera, cementera in i arbetssätt och tankegångar att de här barnen inte ska "anpassa sig" till skolan som skapades 1847, utan att skolan på riktigt måste få bli en plats där alla ska kunna komma och känna sig trygga, sedda och få fungera som de gör utan att känna sig fel och annorlunda.
För fel och annorlunda är en tung känsla att bära, en känsla som kan leda till att man tröttnar på livet och tappar tron på sig själv. 
och det får inte ske!
inte en enda unge ska känna sig misslyckad eller "fel" för att den går till en plats varje morgon som inte funkar som den ska, tänk dig själv att varje dag gå till ett jobb där du aldrig lyckas... Vad gör det för självkänslan? 
 
Vi har haft tur, våra barn har mött kloka pedagoger som vill det allra bästa, våra barn har fått stöd, förståelse och fått känna sig lyckade. 
för det är jag tacksam.
<3 
 
 
Men alla möter inte samma kloka som mina barn får göra, alla barn får inte en chans att bli förstådda, sedda, mötta och för dem måste vi fortsätta kämpa. 
En skola för ALLA för skolan är ett måste, så är det bestämt och då ska det också vara en plats dit alla kan och vill gå. 
en plats där alla har rätt att känna sig trygga. 
kram

Att balansera livets obalanser

Fick ett nytt sätt att tänka igår då jag läste Lena Arrelövs ord om hur hon känner att vardagen handlar om att balansera obalanser. 
Så himla kort och koncist vad mitt liv handlar om lite grann. Varje dag en ny utmaning. Varje dag en liten balansering framåt. Jag är ju egentligen ganska bra på att hitta balans, men en utmattning är inte att leka med ock påverkar livet långt mer än jag någonsin trott.

(null)
Något annat jag aldrig förr riktigt insett är att man blir det man tänker .... 
i helgen till exempel,  var jag alldeles tjock i huvudet av känslan att jag inte hade någon form av energi. Tom. Orkeslös och utmattad var mantrat som snurrade runt runt i huvudet hela tiden. 
Om och om igen intalade jag mig hur jobbigt det var att ens existera och hjärnan är ju så funtad att den tror på vad jag säger till den... så....  (null)
Iallafall så fick min man för sig att vi skulle dra väg över dan med husbil och mina föräldrar. 
Att umgås med mamma och pappa skulle jag orka med bestämde jag, de är ju liksom jag på ett sätt. 
(null)
Så vi rekade en plats, packade husbilen med lättare lunch och drog iväg. 
Ut i naturen, den läkande naturen.
Friden. Lugnet . Tystanden.
(null)
Alla små smulor av lugn och ro räknas. 
Andetagen under den korta rasten på jobbet. 
Blicken som vilar på den gröna skogen. 
Tanken som läker istället för stressar. Promenaden .
Skratten med en vän 
Lugnet i ensamheten 
En stunds stillhet med 23 glada små . 
Alla små stunder man ger sig själv läker. 
Jag vet det nu för helt plötsligt i söndags kväll kom det över mig. Att vända tanken. 
Att  vända flödet av energier åt andra hållet. 
Att tänka om! 
Att tänka "rätt". 
Att fokusera mina tankar på att jag har energi istället för att jag inte har det! 
(null)
Så jag gick här hemma och sjöng mantrat "jag är pigg och full av energi!" Hela kvällen och nånting hände!!! 
(null)
Jag kände mig pigg. Energisk ock fylld av iver ! 
Jag fattar att det inte alltid går att ändra tankar, att man ibland bara måste få bryta ihop och smeta runt sig själv i självömkan, men ibland så funkar det faktiskt! 
Som då, i söndags då jag fick igång mig själv "bara" genom att tänka om. 

(null) Att oroa sig för det som varit har också blivit en stor del av mitt liv har jag märkt. 
Att hela tiden tänka att om jag inte är rädd om mig så blir jag utbränd igen. Om och om igen. 
Som en papegoja som fastnat på repeat ock inte kommer loss. 
Mitt fokus har (och gör fortfarande) legat på min funktionsnedsättning och inte på allt annat  det blir nog så när man hamnat i diagnosvärlden, iallafall ett tag. 
(null)

Men nu känner jag mig redo att se framåt igen, att tänka gamla tankar. Att  känna att jag orkar, att jag vill saker att jag kan. 
En enorm befrielse. 
Som om jag börjat hitta hem till mig själv igen med försiktighet , men också fortfarande en rädsla för att hamna i hjärndimmans värld igen. Men den blir mindre och mindre ju mer mig själv jag blir🙏🏼