Let´s be honest!

Nu är det hög tid att vara ärlig känner jag,
både mot mig själv men också mot andra!
Jag var en sväng på jobbet i morse, skulle lämna lilleman och ett papper till imorgon. Stämningen var lite uppjagad, det fattades folk, vilket är vardagsmat, men ändå. Där stod jag som ett UFO och kände mig så jävla dum!
Jag, en välutbildad kvinna i mina bästa år som behövs på mitt arbete, och så kan jag inte jobba! 
Just nu iallafall och det ger mig så himla dåligt samvete! 
 
Jag har kollegor som pushar sig, som utrrycker att "det är bara att ta en Ipren och bita ihop", "aldrig ge upp" och "skriver GRIT i panan på oss alla med svart spritpenna", den som inte biter ihop och kommer igen är en soffpotatis som inte vill nåt med sitt liv typ det känns så fånigt att vara jag då.
 
Men jag vet ju vad de menar, jag förstår dem, hur många år höll inte jag på så? 
Bet ihop.
Swipa tårarna både åt vänster och höger varje morgon.
Tog Ipren för att lindra värken som höll på att äta upp mig inifrån men även för att få energi och ork att ta mig igenom dagen.
Drog på ett smile för att dölja kaoset inom mig.
Jag vet ju hur det är att vara stark och bara köra på.
Eller svag på nåt vis,
för om man aldrig stannar upp och möter sig själv och sitt mående är man inte så stark tänker jag nu.
 
Jag var ju som dem förut, jag gav aldrig upp! 
Sket fullständigt i mig själv för att inte sluta prestera, för att fixa allt som kom i min väg, för att göra livet så bra som möjligt för alla andra.
Och nu, nu är jag här. 
Hemma varannan dag för att landa och laga de revor av stress som uppstår inom mig varje gång jag jobbar.
Hemma för att lära mig mer om hur hjärnan funkar, hur jag ska träna för att orka läka de skador som uppstod i min hjärna under alla de år som jag bet ihop.
Lära mig leva med de svårigheter jag dragit på mig efter att ha varit stark och duktig alldeles för länge.
Lära mig andas på rätt sätt för att kunna hantera stressen som skjuter upp inom mig varje gång jag upplever att kraven på mig är större än vad jag kan hantera. 
Jag kan inte jobba heltid nu för jag har två jobb, och det ena handlar om att få livet att fungera för en person som kommit att betyda massor för mig.
Jag.
Den där levnadsglada härliga tjejen som klarade allt förutom att tänka på sig själv. 
Som jobbar hårt på att okeja det faktum att hon är stark som vågar stanna upp mitt i allt, kliva av tåget och stå kvar på perrongen medan alla andra susar förbi i sina livsflöden. 
FIlsofiskt kanske men ni som vet ni vet! 
Jag har släppt det dåliga samvetet nu, jag har lättare och lättare varje dag nu att släppa taget om det dåliga samvetet och fortsätta kämpa på den vägen som jag på sätt och vis varit tvungen att välja, vägen till ett nytt hållbart liv. 
Så Fuck Jante lite grann typ! 
 
Jag tränar mig också en hel del på att inte bryta ihop och gråta när jag ser bilder som dessa.^^^
Det är så klart viktigt att man väljer lycka ( om man kan) och att man (i vanliga fall) är den som är  ansvarig över sitt eget mående...
MEN, när stunderna kommer och man är nedsatt av för mycket; stress, adhd, oro, "för mycket", stress igen, påfrestningar eller vad det nu kan tänkas vara som bryter ner psyket en stund, så får man INTE skuldbelägga sig själv över att man inte klarar av att se positivt på livet.
Det kan vara en grundsyn i livet, det bör det vara, men ibland så går det bara inte att tänka positivt, komma igen och vara stark.
Ibland är det ok att bara bryta samman och låta andra finnas där för att lyfta dig och hjälpa dig att så småningom kunna se det positiva igen. 

Andra som stöttar dig tills du kan stå på egna ben igen och se allt det vackra omkring dig eller i dig.
Alla ni som någon gång mått riktigt dåligt vet att det är fan inte lätt och så måste det få vara!

Lägger in den här bilden igen för den är så sann.
Har du aldrig upplevt känslan av total kaos så kan du inte förstå,
Har du aldrig haft barn du fått kämpa för kan det vara svårt att förstå att vissa av oss är helt slut redan innan dagen ens börjat, våra liv innebär så mycket mer än mysiga Kelloggsfrukostar och bilskjutsande .
Innan vi lämnar huset på morgonen kan vi  ibland ha fått till oss en veckas ranson av skrik, bråk eller psykiskt dåligt mående, vilket gör att vi är i stort sett dränerade redan då dagen börjar... 
 
Har man sedan lite egna svårigheter som grädde på moset så är mental trötthet och hjärndimma ofta ett faktum.
 
"lets be honest"! 
Nu gäller det att vara stark och bita ihop kring det faktum att vi alla kan vara sjuka på olika sätt,
Vi är ju alla lika olika, vi har ju alla lika olika behov och gränser! 
 
Bestående men efter ett utmattningssyndrom i kombo med en färsk ADHD.diagnos är att respektera lika mycket som en bruten fot, migrän och influensa. 
 
Det är bara inte lika socialt accepterat.
 
än 

Trasmatteliv

(null)
Idag har jag haft möte med min chef. Vi skulle diskutera min partiella sjukskrivning ock hur vi bäst fördelar den tid jag ska vara där. Jag hade oroat mig en del inför mötet, Det är tyvärr fortfarande (eller kanske återigen) så att jag känner prestige förlust i att inte orka som jag en gång i tiden gjorde. Och förväntningen låg väl ungefär på den nivån att han skulle omplacera mig nånstans där jag inte är ivägen.... 
(null)
Men så blev det inte alls. 
Han hade fullt fokus på mig och mitt mående. Han pratade flera gånger om hur viktigt det är att först ock främst ha fokus på mig just nu. På att få till ett hållbart liv. 
           En fantastisk känsla.                                                     Jag kommer sakna honom när han går i pension.

Så nu ska jag som trots att jag är en ganska ego-person, lära mig att leva med att sätta mina behov före andras.. 
hur gör man det?  
Hur tänker man bort att man behövs överallt? Hur gör man sig själv umbärlig, eller iallafall tänker tanken att man är det? För det är faktiskt så att man är bara lärare, man är inte mer. Och även om jag är viktig och jobbar ihjäl mig nu, så kommer jag "bara vara" en lärare man mötte nån gång sen. 
Så är det. Vi är viktiga delar i våra elevers dagliga liv, men vi är inte så viktiga att vi inte går att ersätta! Och det måste jag förstå om jag ska orka jobba med det här. 
Hur nu det ska gå till...
(null)
Nu är jag ju på god väg att anamma det här med dynamiskt tänkande, jag har extremt bra stöd på jobbet och vänner att prata med så jag ska klara det. Det svåra är ju den inre konversationen man har med sig själv varje dag. Den kommer man inte ifrån och den är jävligt svår att ändra.... 
 Jag har lätt för att tänka i nya banor när det gäller ALLT annat än Mig själv!!! 
Jag är mer eller mindre konstant tyvärrr😜
Men. 
Som som sagt, dynamiskt tänkande är bra, det går att ändra tanken. 
Alltid. 
Jag kan vila varje dag .
Jag kan springa! 
Jag kan yoga!
Jag kan lyssna på musik! 
Jag kan njuta av vår underbara hemort! 
Jag kan tillåta mig själv att inte vara behövd överallt (Scary!!!!!!!) att inte alltid vara den viktiga.
Jag ska bara se till ATT göra det varje dag och även hemma.

(null)

Jag behöver inte alltid finnas till för alla andra.
Jag får finnas bara för mig också ibland.
 Det är okej.
❤️


Jul jul strålande jul

Den här veckan har varit full av aktivitet och vila i en salig blandning. 
Jag är tacksam för proffsigt bemötande av "min"  läkare som nu föreslagit en plan för  ett hållbart liv, för mig ända fram till mars. 
Deltid på jobb, deltid hemma och planerad egentid är vad som måste till för att starta igång 2018 på bästa sätt. Och så ska det bli, jag har många möjligheter att lyckas.  (null)
I måndags utmanande jag mig med julbord tillsammans med ett hundratal andra pedagoger. Utsikten var fin, maten helt ok men ljudnivån var hemsk. Jag stod ut i två timmar tack vare fina C&C som fanns i mitt sällskap  ❤️🙏🏼❤️.men efter två timmar var det stopp ock jag ville bara åka hem.  
😅🎄🎅🏽 Kanske var det i samband med att medicinen gick ur kroppen, ljud och annat brukar märkas så mycket mer då...
(null)
Här satt jag en stund i lugn och ro och väntade på att få åka hem.
(null)
Så "ledig" tisdag med morgonpromenad innan jag gav mig själv ensamtid och lugn hemma ett par timmar. Som balsam för hjärnan och möjlighet att landa i allt från måndagen samtidigt som jag  kunde samla kraft inför kommande arbetsdagar. 
(null)     Lilleman i mörket framför mig. Promenad hem från fritids och jag tänkte använda bilden för att visa honom hur dåligt han syns utan reflexvästen...

(null)
Klokord på vägen🙏🏼😆
Ganska fyndigt om jag får säga det själv😜
(null)
Så här fin dessert får man när man lånar ut en lusselinne till en vän 😍 mums! 
(null)
Och så här fina saker får man när man jobbat en termin med härliga elever och föräldrar. 
❤️
(null)
Såååå goda. Jag åt en halv påse på en gång.. snart dags för mens kanske...

En kollega ock vän har inspirerat mig till att hålla i mitt joggande. Jag tar mig ut fler dagar än förr och tycker både om och inte om det. Men jag har förstått att hjärnan mår bra av pulshöjande akitiviteter så jag ska inte ge upp. Dessutom är det så skönt efter löp-gå-löp-gå-rasa-yin-i-en-hög-stunderna! Jag tror att medicinen har ett finger med i spelet  även där. Jag har mycket lättare att ta tag i vissa saker nu och även att se vinningar i saker som i stunden är skitjobbiga .... wow liksom 
(null)
Så har familjen Annorlunda äntligen fått en toalett till!! Så skönt att slippa köa och diskutera vem som ska få gå in först, duscharen eller toabesökaren!
(null)
Jobbade bara två timmar igår så jag hade energi kvar att städa. Det var väldigt längesen jag hade sådan ork.  Det är jag tacksam för. Tror att medicinen hjälper där med. Den stänger ute alla intryck jag annars skulle behöva  uppleva under en dag och gör att energin räcker till mer! Wow liksom där med. 
(null)     Fina ord i en fin gran.
I år känner jag mig mycket lugn inför själva julaftonen, mycket av den förväntansångest jag dragits med i så lång tid är som bortblåst. Jag tänker att det löser sig, det som varit har varit, det som är det är och det som blir det blir. I sann buddistisk anda! 
🙏🏼
Fast livet kan vara turbulent i en familj med adhd. Det ska man inte förminska. 
Jag känner det som att jag landar mer och mer i det  med. Som att jag accepterar mer och mer att livet faktiskt är tuffare för vissa och att det är ok att be om hjälp. 
Det är ok att bryta ihop, att inte orka, att komma igen, igen och igen. 
Story of my life. 
Men det är ok. 
För det är ju så! 
Och jag har ett liv som jag älskar, jag har människor i mitt liv som jag älskar och jag har mening med saker jag gör, och bara det är ju något stort och vackert, att det man gör har betydelse...
❤️❤️❤️

(null)
Bild från DN:s hemsida i morse på det "mystiska" ljusskenet i USA igår. En raketuppskjutning visade det sig. Men så vackert! 
(null)
Jag sprang idag med. Fast skogen var full av is. Det gick bra, det var hemskt backigt och trist, men det var skönt efteråt. Då när man får rasa ihop i en liten yin-yoga-hög hemma på golvet och njuta av djup stretch! 
(null)
Den här underbara himlen får avsluta mitt inlägg. 
I morgon är det julafton och jag önskar att alla får en god jul. 
❤️🎄❤️