Stackars mig
Ibland blir jag så förvirrad
Och
Trött Förbannad Provocerad Utmattad
Slutkörd
Och
Helt jävla trött på mig själv
Men först brukar jag vara arg en period.
Känna mig trött på andras ofullkomlighet, nonchalans och oförstånd, innan jag kraschar och vänder skulden mot mig själv. Som så många gånger förut...
Det är som om jag först tänker att allt är omständigheternas fel, andra Individers fel, andra situationers fel, innan jag blir liten och allt blir mitt fel.
Som en ond ⭕️ cirkel som snurrar runt runt runt hela tiden.
Jag blir som man kan förstå, rätt trött på det. Ock just nu, när jag för femtielfte gången i år ligger oförmögen i sängen med migrän, svajande illamående 🤢 ock lömsk huvudvärk som hotar spränga sönder huvudet, känner jag ren ock skär ilska
mot allt blandat med en enorm känsla av självömkan.
Stackars stackars mig och alla andra funktionsvarianter där ute som tvingas fungera som alla andra varje dag som om våra variationer inte fanns.
Stackars stackars mig som tvingas arbeta med människor som inte har en susning om hur det är att leva med ADHD. Eller ADD eller autism eller något annat.
Stackars stackars mig som lever i en familj där var och varannan person är som jag.
Hur tänkte någon där?
Inte alls
Som om livet inte är tillräckligt tungt periodvis ändå.
Men så medan jag ligger där i sängen, oförmögen att ta tag i någon av alla de tiotusen tankar av allt jag inte kan göra just nu, så vaknar hon till liv där inne. Hon som fått stå tillbaka när livet utanför blir för mycket. Hon som alltid har styrkan
att gå vidare, vad som, och det gör mig lite lugnare.
Med henne kommer visheten jag sökt under min tid som arg och förvirrad, med henne kommer klokheten jag sökt och med henne kommer styrkan att möta oförstånd, nonchalans och annat som man så ofta möter i livet.
Jag kan känna styrkan jag behöver för att överleva, sakta sakta återvända.
Det går sakta, men minsta lilla strimma av den känslan får mig lugnare och ger mig ork att fortsätta bygga framåt igen.
This to shall pass.
Som det alltid gör.
Kanske är det dags att sluta undra, skuldbelägga ock försöka förstå.
Kanske måste jag bara acceptera.
Låta dagar med bakslag, migrän ock total förvirring få finnas där ock vara lika naturliga som en förkylning är för andra.
Jag blir ju sååååå sällan sjuk 😂!! Så när andra vilar nerverna under en vanlig förkylning kör jag på som vanligt så klart 😅.
En mental lock-down, för att ta sig vidare liksom?
För jag, hur det än är med alla er andra, orkar inte på samma sätt längre. De dagarna som ledde fram till min tvärnit, är borta sen länge. De kommer aldrig tillbaka och det är ok. Jag är mer i nuet allt oftare nu . Lyssnar in vad den jag pratar med
verkligen säger (oftast i allafall) och försöker vara bara där jag är.
Vi ses snart igen den Du som är jag som finns där inne även dagar som dessa. Jag väntar tålmodigt och försöker acceptera kroppens klokhet när den sätter stopp 🛑 och ställer in vardagen en stund. Jag är värd en stunds andrum. Jag får försöka
se det så istället för att bli stressad och förtvivlad som så många gånger förr.
Sist men inte minst vill jag sända ett stort varmt tack till Alla ni som så ofta finns där vid exakt rätt tillfälle.
Ni som Ger energi bara genom att vara en del av mitt liv.
Jag är er evigt tacksam!
Vad skulle jag göra utan er
❤️
Tack
🙏🏼