Balansera mera ..

Det här med balans. 
Det här med att försöka finna energibalans och att lära sig av alla misslyckade försök att upprätthålla den leder ju ingenstans kan jag tycka. (null)
Att kunna lära sig av sina misstag och därifrån bygga vidare på livet verkar inte funka på mig....😩
Helgen som gick var en skön sådan. 
Den  började med en mysig fredag hos mamma och pappa med god mat och fina samtal. (null)

(null)
Som följdes av en hel förmiddag med yoga på Villa Fridhem som skapade ett sådant lugn i mig att jag gick ner som i dvala resten av lördagen. 
Underbart        (null) 
(null)

Mycket vila blev det sedan på söndagen med då M och jag såg nästan hela serien "Haunting at hill house" på Netflix.  Så bra och så nyttigt att få vara lat och soffig nästan en hel dag... All vila och lugn gav mig en glimt av mig själv igen. Jag kände igen mig själv och den där levnads glada tjejen som orkade saker, en gång i tiden och det var så himla underbart! 
Att få en liten paus i  läkandet och att slippa dimman som trots alla framsteg förbi svårigheterna en utmattning kan innebära, ligger kvar som en hinna av olust och svårtänkhet är så stort att det inte går att förklara.
Det lilla andrummet fick mig stt inse vilken himla tyngd det är att dagligen leva med psykisk ohälsa och Adhd. Den lilla glimten av hur livet var innan gjorde min dag. 
(null)

(null)



Sen kom dagen idag.
Måndag.  
Jag började dagen med ett möte i Yoga-studion där vi pratade om barnyogans framtid. 
Sen for jag ock S till Jursla för att skriva planeringar med H.
 Mysigt det med, men att planera - skriva och tänka tillsammans i grupp är så himla jobbigt!! 
(null)Så på vägen hem började jag må konstigt.
Det är svårt att beskriva, det bästa kan säga är att det llksom "bränner" bakom pannan.  Jag  blir enormt trött och förvirrad och måste gå och lägga mig i ett mörkt rum utan ljud och liksom samla ihop mig igen. 
Jag vill bort från mitt huvud och andas lungt igen. 
Jag vill känna mig glad och lätt i sinnet men huvudet molar och känns jobbigt. 
Som om jag överbelastat det på något sätt. (null)
Vilket jag troligtvis just gjort. 
Så om jag tänker att jag ska lära mig något efter de här tre dagarna så skulle det i så fall vara att 
  • Möten med planeringar av högst abstrakta ting där jag behöver nå ett resultat är energidränerande
  • Att inte äta mat på bestämda tider är energidränerande 
  • Att äta smörgås till lunch bygger inte tillräckligt med energi för mig
  • Att yoga , utföra  pranayama (andningsövningar) och meditera ger enormt mycket lugn ock energi 
  • Att slippa köra en fredag ger energi
  • Att 18 mg medicin räcker ca 3 timmar och att när den sedan går ur kroppen så känner jag som ett busigt barn. Det är en utmaning att stanna kvar i lugnet på yogamattan för jag får sån lust att ställa mig upp och kanske testtrycka knapparna borta. vid handikapptrappen istället! 
Nu gäller det att komma ihåg vad jag just lärt mig så att jag kan använda mig utav det imorgon igen.  Jag funderar på att köpa en fin skrivbok att börja anteckna mina betraktelser i. Den kanske kan bli som "the holy book of Matilda" eller nåt! 
Fast då måste jag ju först  köpa den
Sen se till stt använda den 
Komma ihåg att läsa i den om jag nu av en händelse skulle minnas var jag lagt den
😅
(null)
Nu ska jag sova för imornn ska några av oss i familjen åka på spa. Med husbil. 
Vi får hoppas att de släpper in oss och att  husbilen håller oss varma i stormen.
(null)
Har packat lite det allra nödvändigaste inför resan. 5 olika alternativ till middagen på herrgården i morgon kväll och 4 olika bikinis beroende på vad jag känner för att ha på mig..
Godnatt 

Jag är helt normal!!!

Har precis börjat lyssna på podden ; Adhd-livet  och inser med förtjusning att jag är helt normal!  (null)
https://adhdlivet.podbean.com/

Lite av det jag snappat upp är och vill dela med mig av är ex. 
mitt närminne. 
Det suger....
Det har nog alltid svajat men det blir definitivt INTe bättre med åren.  (null)
Jag minns inte vad någon sa nyss, men kan i detalj minnas kvällar, möten, stunder ock ord som hände för 20 år sen! 
Hur som helst, det har med min ADHd att göra!! Ja!!!!! Frontalloben- konnektorer ock sånt!  
Tjejerna i podden berättar att de har svårt att minnas t.ex vänners barns namn ... jag minns inte ens vad för barn som fötts. Jag får liksom luska ock uttala mig lite vagt med "åå så fin haon är!
Så dumt egentligen. Ska sluta med det... jag får väl helt enkelt säga att jag har svårt att minnas sånt...
(null)

annat som fastnat är:
"Använd inte hjärnan som kontor"
Skriv ner i kalendern vad du ska göra. 
Ha inte allt i huvudet ....
glöm sen inte att kolla i kalendern eller på lappen man skrivit.  
Om man hela tiden lagrar Allt i hjärnan är det lätt att hamna i utmattning eftersom hjärnan ALDRIG får vila... eftersom vi med adhd dessutom har svårt att återhämta oss.... (null)Ja för vi med ADHD kör ju liksom på. 
På på på på på och vi måste lära oss att varva ner och återhämta oss ordentligt ofta !! 
Jepp
(null)

Handla
inte utan mina hörlurar. 
I podden pratar de om brusreducerande hörlurar och keps. 
Så nästa gång jag handlar ska jag minsann ha keps också! Måste testa!! 
Ångest - möt den.
Den kommer som ett brev på posten, om och om igen. Jag tror att jag faktiskt alltid trott att jag en vacker dag ska bli av med de jobbiga känslorna som dyker upp då ock då, bara så där kan man tro 
en tanke tjejerna i podden väckte var att man ska hålla sig till sin planering även när man mår bra! För om man smiter undan det man ska göra bara för att det under bra dagar känns mindre viktigt , så gör det att ångesten kommer under skitdagarna . 
 För det som man inte tar tag i under de bra dagarna läggs i högar och måste tas hand om under skitdagarna för att bli av med "JAG BLIR ALDRIG KLAR-ALLT ÄR MIC ÖVERMÄKTIGT-känslan" som uppstått...
(null)

Musik när man läser...har jag aldrig testat, men det låter smart , musiken tar bort tankarna som stör annars... däremot ser jag ju att en av tjejerna här hemma har elektroniska saker igång när hon pluggar....

Sitta still
Finns ju ingen möjlighet ... när jag har ätit klart så vill jag gå ock göra något annat.. aå är det bara. Är lärarmötet på jobbet på en helt obegriplig nivå så mår jag fysiskt dåligt ....jag får som panik i hela kroppen och måste göra något för att överhuvudtaget överleva... 
Bra kunskap att ha med sig in i jobbet som lärare... hur mycket dåligt mående bland våra barn ( och vuxna) beror inte på att orimliga krav ställs och dränerar dem (oss)...
(null)

Gå in i  väggen... "alla borde få testa" säger tjejerna i podden...jag kan bara hålla med. Att tvingas stanna överfartståget mitt i livet och tvingas ta itu med och  jobba med sig själv  är livsnödvändigt (för vissa) tror jag. 
Att hitta sätt att inte hamna där igen är viktigt, 
Till exempel med hjälp av strategier!! 

Strategier; 
Ja!!! De är bra! 
Jag vet ju exakt vad jag ska göra men inte gör jag det för det.
Tusen goda tankar och miljoner kloka intentioner men inte 17 klarar jag av att införliva dem i livet! 
Eller? 
Kanske ändå att små små stycken av strategitänk fastnar och sakta bygger upp något nytt . 
Men det tar tid! 
(null)


(null)

Allt blev tusen gånger tydligare när man fick barn...
Jaaa!!! För innan spelade det ju ingen roll när jag åt, sov, jobbade eller svor. 
När man får barn blir sånt viktigt ...
Jag var en supermorsa när tjejerna var små. Planeringsmässigt alltså.
Men så arg. 
Så stressad 
Och så inte jag. 
Nu är det bättre, men ändå. Jag anstränger mig en hel del för att se till att läxorna blir gjorda., att maten blir lagad till ca 18. Och lite annat. Men jag vill helst bara få göra det jag själv tycker är viktigt för stunden !! 
Och det är helt normalt för såna som mig!! 

(null)
Jaha. 
Man ska tydligen gå och lägga sig innan man kommer in i "andra andningen" och får igång sitt kväll&natt-flow.... 
Så jag ska vara ordentlig nu och gå och sova...

Tack Linda och Jeanette för att ni gör en sådan viktig ock bra pod! 







Författardrömmar

Matilda

Jag träffade Matilda Jansdotter på  ett café

Vi hade  bara haft kontakt över telefon innan, ändå visste jag  direkt när jag klev in på caféet  vem som var hon.  Hon satt med  nedböjt  huvud och verkade helt fokuserad på något som låg framför henne på bordet. Hennes huvud var täckt av brunt hår som  lockade sig vilt och ostyrigt  kring hennes hjässa.

 

Hon verkade ha suttit där en lång stund eftersom  hon hade två tomma kaffekoppar  ståendes framför sig.  Hennes ögon, som för övrigt var nötbruna till färgen, såg först  lite u ndrande på mig,  men sedan  verkade hon förstå vem jag var och ett leende spred sig i hennes ansikte .

Hon reste sig för att skaka min hand, h ennes hand var varm, hennes leende var varmt,  ja hela hennes väsen utstrålade en värme som spred sig långt innanför min tjocka  vinterjacka


Vi satte oss ner och hon naglade fast mig med en blick fylld av något nästan övermänskligt. 

"Vi har setts förut" sa hon tyst och  en test av  det  stora bruna hår et föll  fram över hennes  ansikte. H on förde den varsamt bakom det  ena örat igen.

Jag skakade lite försiktigt på huvudet,  ville inte såra henne på något sätt, men setts det hade vi aldrig gjort förut, det var jag säker på. 

"Det tror  jag inte"  svarade jag och trots att jag var tvärsäker på min sak så var min röst så svag att jag  inte ens lyckadesövertyga mig själv.


Hon verkade inte vara typen som spenderade timmar fr amför spegeln, snarare tvärt om. Blusen hon bar under den knälånga koftan var charmigt ostruken på ett vacker t sätt. 

Hon bar ingen make-  up och hade inte ens  tagit sig tid att knyta snörena i sina vinröda kängor.  Ändå var tänderna bländande vita och såg väldigt välskötta ut. 

Hon lyfte armarna och fäste samman håret i en slarvigt uppsatt  knut mitt uppe på huvudet och såg sedan på mig igen.  En snabb känsla av igenkännande, som sedan försvann  lika snabb igen, for igenom mig.

Hennes leende slätades ut och  hon fick istället som en liten rynka mellan ögonbrynen, den klädde henne, men likväl var det en rynka man förknippar med oro.

 
Hon slöt sina ögon och det lustiga var, att i vilken annan situation som hels t så skulle jag h a upplevt det enormt obekvämt att personen jag samtalade med slöt sina ögon, men inte  nu, inte med Matilda.  Med henne kändes det bara helt naturligt. 

"Du har förlorat någon"  sa hon, fortfarande  med ögonen slutna. Jag nickade  och kände mig dum, hon såg mig ju inte, men hon nickade sakta hon med.

"Men hon finns kvar  hos dig" sa hon  sedan tyst. Hon sträckte fram sina händer och fann mina som låg framför mig på bordet. 

Jag slöt mina ögon jag med, utan en tanke på alla människor som satt runt omkring oss inne på det stimmiga caféet. 

En klump av ågren for genom mig, jag fick känslan av att halsen snörptes samman, det blev svårt att andas och jag fick dra häftig t efter luft.  Jag hade förlorat någon, det var sant, men den personen fanns  inte kvar  det visste jag.

 

Vi satt där  stilla tillsammans mitt i det  sorl som kan uppstå  på ett café där människor möts. Människor som glatt konstaterar att julen snart är här,  att de precis hittat den sista  julklappen och nu kunde njuta sig in i den begynnande julefriden.  Men  för mig fanns  det bara vi. 

Vi var som i  en egen liten ljus punkt mitt ibland alla andra Matilda sa inget mer, o rd var överflödiga för innanför mina ögon utspelade sig allt ändå. 

Bilder av tre höga björkar och  ett tält. Skratt som klingade en sommarnatt för  länge s edan,  minnen  av  människor jag  en gång mött  fanns där lika tydligt som om d e stod framför mig . Minis breda mun och hennes fräknar som varje sommar  spred sig över näsan, Sams hårda  tag runt mina vrister när jag försökte fly ur kojan vi byggt i skogen. Farmor Maisie s som leende  stod där med en skärbräda full av nystekta köttbullar i ena handen och  en cigarett i den andra.  Morfars gula nalle som doftat så gott.

Jag såg al la som på ett eller annat sätt haft en del i mitt liv dem, ja  jag kunde till och med känna deras doft.  

Men jag såg inte  henne någo nstans och det fyllde mig av sorg.

När vi sent den kvällen skiljdes åt var det med en  varm och hjärtlig kram

Jag kände mig tom  och fylld på en och samma gång och gick med tunga steg, so m ändå var fyllda av hopp

 

Det började snöa och  jag stannade till nedanför en gatlykta , En försiktig strimma av något varmt spratt  till i mig när jag såg upp mot  gatlyktans ljus som mer och mer skymdes  av de vilt virvlande snöflingorna

Ju mer jag såg ju större växte sig  strimman starkare inom mig, nu fyllde den magen och bröstet. E tt leende började sprida  sig i mitt ansikte  och jag sträckte ut tungan för att försöka fånga snöflingorna, precis som då, precis som med henne

En välbekant känsla av kylig snö på tungan som spred värme inuti. Hon var med mig nu.

"Hej" sa jag och gick sedan vidare i natten.


(null)


Idag var det den fjärde skrivkursdagen av 5.

 Vi skulle alla ha skrivit en karaktärs-beskrivning till idag ock efter mycket frustration och knåpande i helgen så blev det en text om två karaktärer. 


Det  var precis som förra gången en hel del kritik, men mest positiv och klargörande. Jag kände mig inte gråtfärdig när jag satt där utan lyssnade på vad de andra sa och tog till mig. 


Det var dessutom väldigt roligt att höra dem spekulera intensivt kring vem den andra personen i texten är ock vem hen har förlorat... lite mysigt  att höra hur andra tänker när jag tänkt snarlikt eller inte alls likadant . 

(null)


Jag börjar förstå att ha skrivardrömmar är en sak och att faktiskt skriva en annan. Det är ett jobb som måste ske efter att kreativiteten sagt sitt.  Sudda sudda , skriva om. Repeat! 


(null)

Det är så vackert runt Strömmen inne i stan! 

(null)


(null)

Nu ska jag ta min möra trötta kropp till sängs ock be till högre makter att den två veckor gamla kycklingpastramin jag nyss stoppade i mig inte kommer upp igen... (men det bubblar oroväckande i magen 🤢😨)