Minken framtiden och annat en onsdagmorgon som denna!

Nu börjar det närma sig. 

Jag ser på hösten med blandade känslor. 
Kommer så klart sakna dagarna som bara var mina, men samtidigt är det enormt skönt att slippa all studieångest och krav på att sätta sig in i, klara av och reda ut det som studierna innebar. Jag ska jobba heltid på samma ställe. Ja till ock med lite mer än heltid eftersom lärare arbetar 45 h/ vecka + att jag ska fortsätta som yogaledare ett pass/ vecka. Jag hoppas att hjärnan kommer orka med. Men det är ju bara att prova ock se, går det så går det. Men det måste till ett par steg på vägen för en hållbar utveckling av mig själv. .....

Jag skulle behöva göra en livsplan för hösten. En, "nu ska du göra så här"-plan över veckans alla timmar... jag får be mina vänner om hjälp med det. De har sån förmåga att tänka så som jag inte klarar av. Jag har redan börjat genom att snott en veckoplaneringsmall-idé  av C, där varje veckas viktiga tider kommer att stå.

När jag sedan lyckats med att lokalisera årets planeringskalender med halvårsöversikt så ska den också börja fyllas på med allt som redan är planerat! (Jag var mäkta stolt över mig själv när jag häromdagen lyckades få det stora arket att sitta kvar på tvättstugedörren... när jag sedan började fylla i den stämde ju inte datumen alls, det är ju förra årets kalender)... att ha en översiktskalender på en vägg tror jag kan vara bra för mig och min familj. 


Att planera in ledig tid är också ett måste. Att lika naturligt som tandborstning varje morgon och kväll lägga in tid för yoga, meditation och egentid (som jag ska lägga på att läsa ock skriva) är ett måste. 

I min adhd finns inte utrymme för "icke-planering" eftersom jag så lätt följer minsta motståndets lag och gör det som känns lättast för stunden. OM jag nu inte är supermotiverad att bli klar med något förstås.....

Den största utmaningen av alla är dock att INtE gå all in på jobbet.... ( jag tränar redan på det genom att inte tänka på allt jag ska göra med klassen...) 

Det kommer att gå eftersom jag varit öppen med hur jag funkar och mina kollegor är förstående ock ser saker jag själv inte gör. Dessutom kommer en av de som känner mig bäst vara bara en dörr bort i år, hon är en mästare på att se när jag gått i gång OCH hon vågar säga det till mig. 
Det låter så lätt nu när jag sitter här hemma ock skriver. Det känns som överkomligt på något vis. 
Men jag vet hur lätt jag tappar bort mig. 
Hur snabbt jag sveps med i rushen,  nu vet jag ju varför... 
Kvar är då "bara" att få det att funka. 
Med hjälp av kollegor, arbetsterapeuten och eventuell medicin ( men jag vill egentligen inte behöva medicinera mig för att leva som "alla andra"), så ska det nog gå. 
Jag har iallafall den intentionen! 
Kram på Er och ha en fin dag! 

Just det! Jag höll ju på att glömma! 

Minken! 
Vi hade ju glädjen att få se den igen, på nära håll och på land!! Så söt, så kvick ock så underbar! Den gör mig så glad! Vi stod längst ut på den lilla bryggan, Lilleman och jag, då minken tittade upp på oss från stranden. Jag lovade Lilleman att den inte skulle våga kliva ut på bryggan och komma fram till oss, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle få loss den om den högg sig fast i mitt ben! 
Vi tror att den kanske är två, minst, för annars måste den vara supersnabb...

Vemod..

Ja inte vet jag var det kommer ifrån, men ibland så känns det bara piss ock skit och blaaaaah i hela kroppen ! 

Trots alla mysiga stunder som varit i helgen. 

Bara att gilla läget verkar det som. 

Min första tanke var att fly, som jag brukar göra när något känns läsligt ock jobbigt ,att sätta igång med att gräva upp trädgården, städa, tvätta, sy eller något annat "duktigt" som brukar få mig att må bra.. 

En obeskrivligt vacker plats på motorvägen där himlen alltid är så fin!!!
Söt va?

Men så hamnade jag i solen på "hyllan" , en slags trappa vi byggde på baksidan förra året, där man kan vila, sitta, yoga eller vad man vill strax utanför altanen. Fåglarna kvittrade, Tara-tidningen som låg framför frukostknäcken roade mig och fick mig att må lite bättre. Jag kunde snart konstatera att jag vågat möta det jobbiga, låtit det rumstera om en stund som det ville utan att fundera ihjäl mig på orsaken till det. Bara låta den vara. 

Kanske är det oro inför plugget? Hösten? Vänner? Familj? Nytt hus? Kommande födelsedagar? Studenten? Depp över att det inte blev besök hos lillebror ock lilla J i helgen som var bestämt? Oro över Lillemans superhöga feber i natt (41,6)!!!!! Eller tankar på varför han blir sjuk så ofta nu när han är nästan 8!? Eller kanske, en viss liten oro över om en eventuell utredning som kanske blir och vad den i så fall visar.  Ellerl, kanske lite funderingar kring ett besök på onsdag. Eller en färgglad cocktail av allt. 
Hur som helst , jag lät det vara, lät det komma ock mådde blääääää ett litet tag. Sen blev det lite bättre, lite mer greppbart, och helt ok faktiskt. 




Feber i sovrummet ...
sååå värd denna !!!

I dessa stunder av nytt, av liv som tar andra vändningar än den förut stakade vägen, är det viktigt att ha nån form av trygghet. Som i fina vänner som förstår ock kan vägleda i trasslet som uppstår, som trygga föräldrar, som fina familjen eller kollegor som hjälper och stöttar, som förstår utan att själva ha en aning. Eller som när man hittar en blogg som Niclas Nygren. En psykiatriker som bränt ut sig och som så klockrent sätter ord på alla konstiga tankar och funderingar som dyker upp när man läker. 

Såna saker är viktiga. 
Så tack alla, för det ni gör är så viktigt! 
Kram 

Adhd utan h, eller nåt...


Det är dags nu att sluta skuldbelägga mig själv för allt som händer i mitt liv. 
hela livet har jag försökt komma på en orsak till allt jag tänker och gör, och även fösökt hitta lösningar på allt försökt förstå.

men så kom utmattningen och med den kom sjukskrivningen, sjukskrivingen från mitt eget liv. Sjukskrivningen som pausade allt och fick livet att ta en ny vändning. Som fick mig att tänka ett steg till utan att lägga allt ansvar på mig. 

Tänk vad skönt om det finns en kemisk förklaring till varför jag alltid mår dåligt efter personalmöten med ämnen som jag inte förstår. 
Varför jag alltid måste fråga andra om hur/ vad/ varför osv osv. 
Varför jag inte kan fokusera på en sak i taget. 
Varför meditation och avslappning stressar upp mig ännu mer för att jag inte klarar av att fokusera på nuet. 
Varför jag inte orkar vara den perfekta föräldern som låter rätt gå före lättja. 
Varför jag vaknar varje morgon med en miljon tankar som slår kullerbyttor i huvudet och får mig att bara vilja gömma mig för resten av världen för alltid.
Varför jag, trots många nitar och pinsamma situationer inte kan reglera mitt humör. Det bubblar i hela kroppen vid orättvisa, snedfördelning eller att behöva stå ut med ock leva med okompetenta människor på fel plats i livet. 
VArför jag inte klarar av att se en film utan att göra något samtidigt. 
Varför jag inte vill umgås med någon då dagen är slut, eftersom all min energi gått åt under dagen. Speciellt då jag jobbar, den sociala delen dränerar mig enormt...
Varför jag trots att jag vet hur trött jag blir av det, inte kan låta bli att vara social, att lägga mig i, att inte ha en låg profil. Att ständigt gå all in...

Ja. 

Tänk om det faktiskt är så att jag inte kan rå över allt detta. 
Tänk om jag faktiskt har adhd utan h.
Tänk om.
Det vore ju fantastiskt galet underbart att få en förklaring till varför. 
När jag hela livet trott att det handlar om att anpassa sig för att det är något annorlunda och fel på mig... 

Tack alla som finns runt mig. 

Som orkar med alla mina sidor.
Tack mamma och pappa för att ni gett mig en barndom att vila i, en barndom att bygga mitt liv på. Tack för att ni finns där, alltid. Kram