Att hantera stressiga stunder

Visste ju egentligen om förändringen sen innan jul, men när den sen kommer så blir det ont om tid och stress ändå. 
(null)

Jag vet ju att det lätt blir så i mitt liv , skillnaden nu är jag lättare förlåter mig själv och sen går vidare . 
(null)
Vi skulle vara i stan rätt tidigt..
Nemas problemas, men när man inte kommer iväg på utsatt tid så bildas små kristaller av stress inom mig och hanteras inte de små små kristallerna på rätt sätt så klumpar dem ihop sig och blir stora stenar. 
(null)
Om det sen händer saker på vägen så att det bildas ännu fler små kristaller att hantera så går det från bröstet upp i huvudet...
(null)
Som när hela väskan full med planeringar, block, papper och dator tippar ur baksätet rakt ner i snön...
Tur då att man kan dumpa sakerna lite snabbt i vännens fåtölj för torkning,innan man far vidare... 
(null)
Mötet i stan gick bra. 
Jag känner en enorm stolthet och tacksamhet över den min dotter blivit. 
Så klok och förståndig. 
Svårigheter leder ofta till något bättre.  Tuffa tider kan med rätt hantering, rätt stöd och mycket kärlek och förståelse, bli en del av livet att  känna tacksamhet över. 
(null)
Mötet gick som sagt bra och gjorde det lättare att hantera / ta tag i nästa uppsättning små kristaller... att köra runt i en studsboll...
Det är nämligen så att min bil studsar fram, som en Studsboll.                                                   En anledning kan vara dåligt med luft i däcken, MEN jag fattar inte de nya däckpumparna vid mackarna så har därför in i det längsta undvikit att kolla lufttrycket..
(null)
Men idag var jag ju tvungen, så jag gick in till killen på en mack som kändes trygg och bad honom om hjälp. Så nu kan jag!  ... det visade sig att jag hade runt 1,4 i bakdäcken och 1,6 fram. Lite lite...  men bilen studsar lika mycket ändå ... kanske obalans i fälgarna... vi får se..


(null)
Att hantera kristaller tar energi , och nu ska jag försöka komma på hur jag fyller på med energi. 
Nya tankar
Nya intryck 
Andningsövning 
Meditation 
Yoga 
Banan
Typ ...
Och inte att förglömma...
ÅTERHÄMTNING!!!
Total avslappning och lättja i tystnad!!! 
(null)
Ja. Rasten slut🤪
På’t igen ock andas genom stunder av kristall-regn. Så löser det sig nog! 
(null)
Puss!
🙏🏼



L



Anpassningar

(null)Anpassningar är bra. 
 De behövs 
De är nödvändiga 
De ger lugn 
Men shit så jobbigt det är ändå är att vara den som blir "utsatt" för dem.
 Anpassningar ska vara av godo och jag har alltid pratat med mina barn om att de mår bra av dem. Att man inte är ett freak för att man får hjälp med nödvändiga saker. 
Men så en dag står man där, som vuxen , med adhd, och anpassade jobbdagar...

(null)
Så hemskt jobbigt att behöva vara "speciell" att behöva stöd och hjälp för att klara vardagen! 
Så mycket lättare det vore att acceptera att man inte klarar allt, om man vore allergisk mot nötter eller ägg! 
"Nej tyvärr, jag kan inte delta i det här för jag kan dö på grund av min allergi"  
Så mycket lättare än att säga/inse  att man inte riktigt fixar att hantera livet så som det är.
(null)
Istället är man den som måste ta rast i en Verksamhet som varje dag testas på grund av att det fattas folk. 
"Yeajj. Jag går och vilar lite nu då hörni! Tar en liten rast, ni vet det där man måste göra för att hålla? Nähe, inte du nej., ok du kör på, men jag går, smiter lite" 
Ok. Jag var en sån en gång jag med. 
1000 bollar 
100 knyck 
Rast? 
Hahahaha!!! 
Ja imorrn kanske! 
Men nu för tiden måste jag. 
För annars kommer hjärndimman och stänger ner mina exekutiva funktioner. 
Jag vet det. 
Men ändå så går det nästan alltid för långt. 
Varje gång .

(null)
Man biter ihop. 
Man kör på för det är ju så jävla mycket lättare än att stanna upp! 
Eller hur? 
För om man stannar upp så kommer allt ikapp. Och man måste ta tag i en massa jobbig skit igen 
(null)
Min absoluta stopp-punkt är när jag känner att jag inte orkar vara mamma mer. 
När allt handlar om jobbet och jag bara halkar efter mer och mer där. 
När inget känns roligt längre och när det som är viktigt på riktigt bara blir en börda jag helst undviker.
Då vet jag att jag på väg över kanten till utmattning igen. 
Det går längre tid mellan varven nu och jag får mer och mer stabilitet i livet för varje dag som går. 

(null)

Kloka kollegan vägleder och stöttar men så kommer ändå dagen när jag känner att jag måste prata med min chef. Jag måste be om hjälp. (Något som jag har så svårt för att jag helllre kör slut på mig själv). Berätta att jag mår som jag gör och att något måste ändras. 
Jag berättar att jag söker mig bort, att jag kanske inte passar för läraryrket. 
Min Adhd är inte asbra i rollen som planerande lärare som skriver regelbundna veckobrev men jag är en jävel på att hitta lösningar och entusiasmera en hel grupp med elever år rätt håll. Oftast ....
(null)

Min chef nickar förstående när vi möts.
Försöker förstå. 
Ger mig kredit för att hon vet att jag är kompetent, en bra lärare men att  fokus nu ska ligga på att jag ska må bra för att kunna vara den person jag vill vara. 
Hon vill att jag ska må bra. Också.
Hon "beordrar" mig att ta rast varje dag. Hon hjälper mig att våga stå för att jag måste ta pauser då och då. 
Jag ska avstå möten med andra vuxna i så stor grad som möjligt. Läsa protokoll istället. 
Det viktiga är arbetet med barnen. 
(null)
Jag lovar. 
Missar första återkopplingstillfället, men då kommer hon och hämtar mig. 
Bara så där🙏🏼
Vi pratar om hur första dagarna känts. Jag är ärlig , hon nickar, återkopplar, vi bokar in en ny träff. 
Jag jobbar på och när känslan av att kunna andas på riktigt igen åtekommer så ler jag. 
(null)

Jag har insett att jag inte hinner lika mycket som andra vad gäller adminstrativt arbete. vi har lika mycket tid till det men för mig tar allt dubbelt så lång tid så jag blir aldrig klar. Jag sätter igång med att exempelvis få struktur på alls bedömningsstödspapper, efter en stund börjar det krypa myror i huvudet på mig och ju mer jag då försöker få ordning ju värre blir det. 
Kaos. 
Tilt. 
Control alt delete.. 
Det är inget nytt så klart men att inse att det är så här ger mig perspektiv. Får mig att förstå. 
Den här veckan har jag hunnit ikapp med en hel del. Den här veckan har jag till ock med kunnat tänkt framåt. Kunnat strukturera dagar utan att dö på kuppen. 
Jag kan till viss del planera arbetet som släpar och ska tas tag i. 
Det är en enormt befriande känsla. 
Så anspassningar behövs. De är till och med livsviktiga, men det visste jag ju redan. 
Det är bara så skönt att också äntligen förstå🙏🏼❤️🙏🏼 









M O N. D A Y

(null)
Tuff dag helt enkelt....
(null)
En sån dag då man behöver bästa kollegorna, vännerna och all god karma i världen för att mäkta med...
(null)
Och jag har tur på alla plan just idag. Människor som kan stötta när jag inser att jag måste hitta ännu mer balans och ro i själen..
(null)
Jag har kloka kollegor som sätter ord på det jag inte kan förklara och verkligen  vill hjälpa mig att mäkta med arbetet som krävs i mitt yrke. 
(null)
För att arbeta som lärare behöver man ha lite planeringsskills. Man måste kunna organisera material ock sånt. Det kan inte jag. Jag har inte fötts med den förmågan. Däremot har jag en gång i tiden lärt mig strategier för att klara av livet. Jag hade ordning på mig en gång i tiden. Galet bra ordning med koll på allt. 
Men det visade sig ju inte vara så bra ändå. Fast man kan ju inte veta saker innan utan en del lär man sig bara genom att dundra rakt in i dem och falla. 
(null)
Falleri fallera och en liten Ipren på det ! 

(null)
Stunder när det blir "för mycket" hur man nu definierar det begreppet, är ganska otrevliga. 
Det är stunder då minnet är så dåligt att man glömmer vad man nyss sagt. Man minns inte var man lägger saker som man precis höll i handen . Man börjar känna oro över att man blivit sjuk och likgiltigheten smyger sakta sakta in i ens liv. 

(null)
Inga kloka ord hjälper. Man är bara allmänt snurrig och när arbetsdagen är slut är man lika slut själv.  (null)
Galet egentligen att man värdesätter sitt jobb så högt att man glömmer bort att vara rädd om sig själv och sina närmaste. 
Det som är viktigt på riktigt.
(null)

Jag försöker förklara hur viktigt det är att pausa. Att landa mentalt en kort stund för att sedan vara med i matchen igen. Men i takt med att många biter ihop och inte kan pausa så gör jag det inte heller. Trots att jag nånstans därinne vet hur fel det kan bli. 

(null)
Ibland glömmer jag att jag varit i utmattningshelvetet. Ibland förnekar jag all kännedom om det och låtsas att all extra kämp är "bara" adhd. 
Men man kan Inte lura sig själv för länge.   
Näeee serru...
Hjärnan är en klok liten kroppsdel som signalerar tills man lyssnar. 
På riktigt.
Men har man svårt med konsekvenstänk är för mycket stress utan rätt återhämtning en katastrof. 
Fast det märker man ju inte förrän det är försent  
Funkar 
Funkar inte 
Finns ingen gråzon...
Tack och god natt 
❤️



(null)