Att leva utan motivation

(null)
Jag tror att jag börjat att fatta nu! 
(Även fast kemi och biologi-biten av det hela inte är helt klar ännu) så har jag hittat ännu en pusselbit i mitt VUXEN-ADHD-PUSSEL  jag håller på att lägga... (null)
Motivation
Jag saknar den där viktiga motivationen man behöver för att planera ett långsiktigt hållbart liv. Jag saknar en av livets starkaste drivkrafter, roten av överlevnad,  moroten i att komma vidare. Den man behöver för att vara Svensson.
Så enkelt för de allra flesta, så svår att hitta för vissa. 
Men om man snubblat över något som motiverar (och belönar) så har man det för livet. 
Jag fick en motivationsmorot av Bo Hejlskov då han berättade att en person han träffade en gång fick mycket lättare att gå upp på morgonen då den kände kaffedoft. Och sån är jag. 
Kaffet på morgonen, doften av själva kaffet och ljudet från bryggaren motiverar mig att ViLjA gå upp. Inte mycket annat hjälper mig. 
Jag tror det är därför jag och den lille filosofen inte alltid klickar så bra den där allra första vakna timmen . HUR ska man hitta motivation att dela med någon när man själv har svårt att förstå varför man måste gå upp och jobba. Jag menar, det löser sig väl ändå? 
Eller.. (null)

Eller kramen från vännen. 
Den motiverar till att fortsätta ha vänner. Jag har turen att ha en på jobbet som både är vän ock kollega. Som i alla år hjälpt mig att träna på det här med vänskap. Jag har annars lite svårt för sånt. Jag vet hur man skaffar vänner men inte  hur man behåller dem. Det kallas visst för social ångest och kan bli av en odiagnostiserad uppväxt där man inte riktigt deltagit och tränat socialt som "de andra". Jag tänker nog att det mer handlar om att vissa människor finns där på riktigt, är sig själva och blir betydelsefulla på nåt viktigt sätt och därför motiverar mig att hålla kontakten med dem. Ytligt är skittråkigt och går FeT BOrT... varför slösa tid på sånt som inte är intressant?
🙏🏼
Energin från kollegor. 
Motiverar till att stanna kvar på jobbet.
Liksom samspelet med elever och föräldrar...
Tyvärr börjar jag inse att det inte räcker. Jag fyller inte på med lika mycket energi som jag gör av med och trots alla goda intentioner så måste jag tänka nytt. Jag kan inte leva ett liv där jag blir sjukskriven stup i kvarten för att min mentala energi dränerat all serotonin i hjärnan och får mig att inte vilja nåt. 
Där kommer även problemen med belöning in. Jag har enormt svårt att se att allt kan bli bättre  OM  jag byter jobb. Jag ser kortsiktiga lösningar som hjälper för stunden men som alltid slutar likadant. Jag kööööööör på , jag glömmer att andas, att lyssna inåt och så BOM blir nånting trasigt inuti nånstans. 
(null)



Med skräckblandad förtjusning inser jag skillnaden på mig ock andra då jag inte riktigt känner samma motivation som dem. ( jobbet) Jag har mina egna mål, min egen agenda och den är liksom annorlunda 😅. Jag kan lägga fokus helt fel saker och måste sen "springa" ikapp de andra för att inte hamna helt fel.
Jag är kortsiktig och impulsiv.                           Jag springer bara om jag får lust, inte för att träna för att kunna springa maraton om 6 månader. 
(null)

Jag gör det som känns bra NU inte det som blir bra sen....  den förmågan har inte jag. 
Jag härmar och gör det som andra så klokt kan inse är det rätta, så kompensativ att jag blir alldeles rörd, men shit vad energi det går åt. Så mycket att jag blir alldeles tom och hjärnan brinner...

(null)

Dopamin... 

Det här med att få ständig och snabb skön belöning, PRoNTo!! Skit i långsiktighet,  jag vill ha resultat NU, jag vill göra NU jag vill se resultat NU...
Jag gör- jag ser - jag är klar - MoVE on...
En tröst i allt är dock att jag faktiskt inte är ansvarig för detta. Det är Kemi och min hjärna har kemisk obalans.... jag äter ständigt de dagar jag inte tar min medicin, " belönar" mig själv genom att stoppa i mig saker som jag "mår bra av" för stunden i allafall 😜 men som i det långa loppet inte är hållbart..  jag vet människor med ADHd som tagit droger för att dämpa, stärka, belöna för att må. Jag förstår mer och mer  deras problematik även fast jag aldrig rört droger själv så kan jag förstå dem som gjort det.  

(null)
Eftersom jag har svårt att sätta egna ord på vad Dopamin egentligen är så har jag klippt ut lite text från Specialnest där de beskriver hur kemin kan funka för oss med AdHd:

(null)


Japp. 
Då var det klart med insikter för idag. 
Dags att återgå till familjen❤️




















Att bara vara, det svåraste som finns


(null)
Sommarlov är härligt, inga tider att passa, inga krav, men ändå så kämpigt. Livet stannar upp och man ska själv sätta ramar, bestämma tider, andas, vila, göra. Allt hänger på en själv ock det tar lite tid innan man liksom kommer in i det. 
(null)
Ljudböcker ock korsord hjälper mig att varva ner mellan varven. Att få vara och känna att man är ifred är livsviktigt för mig. Något som jag i min iver att umgås och finnas för alla, ibland glömmer bort...


(null)
Att inte få vila hjärnan då och då gör att jag dräneras och blir trött. Så trött. Förvirrad, arg ock värsta bitterF och det blir ju inte bra för någon. 
J sa häromdagen, mellan jordgubbsäventyret, tvätten, skjutsandet ock det eviga samtalet, att det måste vara jobbigt för mig att vara "velad" hela tiden. Att någon alltid vill en något.  (null) 
Det var en skön känsla på ett sätt att hon kunde se och känna det som jag upplever ibland . 
Usch, nu låter jag så där otacksam ock som en mamma som inte vill vara med sina barn. Men så är det inte. Jag behöver bara bli bättre på att umgås med bara mig själv oftare. 
Promenad
















Bakslag.

Igår skulle vi plocka jordgubbar barnen, mamma ock jag. 
Det var varmt i bilen utan AC, j övningskörde ock de två första ställena vi kom till var stängda. 
Koppling höll på att brinna upp i en stressfylld rondell samtidigt som bensintanken var på god väg att bli tom. 

Någon blev hungrig, någon annan tappade tålamodet ock jag, jag bet ihop för att orka klara av. 
Klara av det där som "alla andra" mammor gör automatiskt.  (null)
Som tur är så vet jag att sommarloven brukar börja så här.  (null)
M som fick ta del av verkligheten i ett stressat sms, ifrågasatte bilden jag senare la upp på instagram. En bild fylld av lugn och harmoni, helt i motsats till känslostormen i bilen. Det fick mig att fundera på varför man väljer att göra så, dela det som är bra hela tiden och hålla inne skiten. Jag hittade inget svar och bestämde mig för att skriva här istället. 

(null) (null)
Men kanske var det för att just då och just där så upplevde jag lugn och harmoni. Det var rofyllt, varmt och skönt. Vi hade kommit fram, vi var begeistrade över alla fina goda gubbar som bara väntade på att vi skulle plocka dem. Stressen hade lagt sig och lugnet infunnit sig. 
(null)

(null) 
Första veckan på sommarlovet  är (och har alltid varit ) en prövning. 
Jag önskar att jag liksom tjejen i Sound of music sprang fram,  lätt på foten, fylld av glädje och bara njöt av min ledighet, men det blir helt  tvärt om.  Jag har svårt att släppa jobbet. Känner mig inte färdig. (null)
Kontrasterna från att alltid vara på väg  nånstans till att bli kvar, blir extrema och att ställa in sig på ledigt är svårt och väldigt jobbigt. 
Samtidigt är det som att alla portar som stängt in och tryckt bort alla tankar och känslor jag inte haft tid att känna under vårterminen, plötsligt öppnas ock alla undantryckta tankar väller fram i en enda röra. 
Ivriga att bli mötta och omhändertagna av mig och min lagom möra, halvt utmattade hjärna..., 
Och så på det en liten en som tycker att sommarlov är jobbigt för att hen vill att saker ska hända 24/7 och saknar sina klasskamrater..det är en del att hantera och processa
😅

(null)

Och just det, inte att förglömma. 
PMS
Det där härliga tillståndet man kan ha turen att hamna i en gång i månaden som gör att man inte känner igen sig själv, den kom lite lagom nu i början av ledigheten. 
PMS som kan förvandla mig till en arg, trött småsint liten djävul som bara ser problem och misstolkar allt folk säger. 

(null)
Nu när jag skrivit av mig, så ska jag försöka landa i en dag utan krav. Jag behöver landa och komma ikapp mig själv så att jag inte hamnar i hjärndimman igen. 
Jag är tacksam över signalerna hjärnan skickar mig om att stanna upp, varva ner, ta det lugnt. 
Den är så klok och en av de starkaste motiveringarna till att kunna ta det  lungt är just att stressen skadar mig och min hjärna. 
Ha en fin dag
🙏🏼