En söndag med adhd

Idag är det söndag och jag har fullt upp med att sortera tankarna så att de faller på plats så att säga. 


Något som är lättare sagt än gjort. 

Jag har iallafall landat i att jag ägnar mycket av min tid till att irritera mig på saker som jag inte kan göra något åt. Det är en enorm belastning som jag inte lyckats slingra mig ur än. Första steget är ju som alltid att inse att så är läget, andra steget att hitta ett sätt att inte gå igång på allt som upplevs jobbigt. Jag är så stressad på arbetstid att jag snart kommer rasa samman i en blöt pöl, stressad över saker som ändå aldrig kommer ändra sig. Men jag klarar inte av att inte gå igång, än. Men med medvetenheten som sakta sipprar in så kanske jag kan få till en ny tanke så småningom. Kanske. Jag hoppas, för som sagt, det här är Inte hållbart i längden...

Kanske blir livet lättare när medicineringen av min superaktiva hjärna börjat. Kanske, men när jag läser biverkningarna blir jag skeptisk, så mycket skit som kan uppstå istället. Så mycket ångest och kroppsliga men...  är det värt det bara för att passa in livet? Jag vet verkligen inte. Jag kommer ge medicinen en chans, men om jag sedan börjar uppleva mig själv som ett viljelöst lamm som bara är utan vare sig Ups and Downs då lägger jag av med medicinen och byter liv istället! 



Det fanns ju faktiskt en gång i evolutionen en mening med ADHD, ( enligt min mening är det så fortfarande men det är svårare och svårare i vårt intrycksamhälle att behålla lugnet då man har svårt att sålla intryck och bara ta in en del) med adhd är man ju extremt kvicktänkt och lösningsfokuserad! Förstår vad bra det var på jägarstenåldern, vi liksom anpassade oss hela tiden ock löste problemen som de kom! Vi behövde inte passa tider, planera framåt , strukturera i förväg och sånt trams, vi kunde ta dagen som den kom ock lösa problemen vartefter de dök upp! Det fanns inte en miljon nya intryck i sekunden, det fanns bara här och nu, så om livet som några bestämt att vi alla nu ska anpassa oss till skulle se ut något lite mer som livet gjorde på forntiden, så skulle vi med AdHD inte behöva äta medicin för att passa in. 

Nu vet jag att det finns andra jobb än det som jag har. Och som jag skrev tidigare, jag kommer inte äta medicinen resten av livet bara för att passa in där om det inte känns bra, nej, då får jag tänka om trots 6 års högskoleutbildning och lån hos CSN. 
Livet är mer än bara pengar, jag får börja om med ett yrke som är mer anpassat till min förmåga helt enkelt. Eller? 





En dröm är ju att på heltid får skriva böcker. Att låta min enormt kreativa sida få flöda i timmar och sedan ha en strukturell korrekturläsare som får ihop allt jag skrivit  i slutet. Det vore nåt! För jag kan kläcka idéer, jag kan hitta på lösningar men jag är helt hopplös på att slutföra saker. Alltid. 

Jag har alltid lidit av det, saknat att kunna slutföra saker som från början känts viktiga och bra. Nu vet jag att det är en oförmåga jag har. Jag känner mig enormt lättad över det faktum att det faktiskt är helt normalt för mig! Det handlar inte om dålig uppfostran eller karaktär, det är helt enkelt sån jag är! 
Kanske går det att träna bort ( men då måste man ha motivation till det) kanske kan jag få hjälp av medicinen till att träna upp den förmågan. Eller inte. Skit samma egentligen ( om det nu bara inte vore för att jag blir extremt jävla stressad av att inte bli klar med saker!) eller rättare sagt att SE saker som inte är klara. För så länge jag inte ser dem så finns de inte... 


Jag behöver bli bättre på att inte ta allt så himla seriöst. Förr hade jag roligt på jobbet. Nu handlar så mycket om prestationer och resultat att jag blir alldeles matt. Alla ska lyckas utifrån sin egen förmåga, så klart. Du som lärare ska ha koll på allas unika egna förmåga till hur man lär sig , samtidigt som kravet på slutresultatet är samma för alla. Man kan ju tänka som Eckhart att inte se på allt så himla seriöst! Men så kommer tankarna på krav och icke-misslyckande och så drar den inre stressen igång igen. 

Jag har iallafall släppt kraven på ablsout perfektion här hemma. Jag försöker strunta i att inte kuddarna ligger perfekt och att hallen är full av sand ( eftersom det inte är mitt ansvar att städa längre) men det är skitjobbigt för mig med oreda. Jag behöver ha så lite kring mig som möjligt. Jag behöver ha ordning och reda samtidigt som jag är usel på att hålla ordning... en omöjlig kombo tyvärr. 


En sak som jag mår bra av är motion. 

Det gör väl iofs alla, men att få röra på sig (hela tiden-ish) är en Lisa för själen. Att få vara aktiv ( förr trodde jag att det var en känsla av duktighet jag strävade efter) men nu vet jag att det är min älskade ADHD som ger mig den krypande känslan av ofullkomlighet när jag är inaktiv. En mycket klok och inkännande kollega sa för någon dag sedan att kanske skulle jag må bättre av att bara ta en kort rast istället för att tvinga mig själv till en kvarts meditation. Kanske är det så att jag istället ska ta massor av mikropauser under dagen, verkligen ta ansvar för mitt mående utan att skylla på alla andra att jag inte kan gå ifrån och ta en kortare rast. 

Samtidigt är jag så himla trött och irriterad på att Vissa har lite lättare att gå ifrån andra har lite mer att göra, men så har vi ju olika ansvar  i livet och även olika uppdrag. Kanske skulle jag må bättre av att bara ha ett eller tre uppdrag på en dag än det ständiga flödet av ansvar som jag har? Upp till mig att tänka klart över och upp til mig att ansvara för. De andra har andra liv och det är deras ansvar. 

Men vilken underbar värld vi skulle ha om alla hade samma känsla för ansvar. 😅


Att vara i skogen är också superskönt! Jag älskar att ströva runt där och liksom inte få in mer intryck än jag väljer själv. (Autokorrekt stavning av intryck kan bli ungturk, va?? Finns det ens ett sånt ord? Känns skumt!)  grönt grönt grönt !!! Underbart. 

Höstmörker och levande ljus är fridfullt. Tänk om man kunde ta den känslan av lugn med sig in i vardagsstressen. Vilken häftig grej det skulle vara.

 Eller så får man be om att slippa möten och andra stressande situationer där jag behöver möta människor och situationer som uppstår som stressar igång .  
Bara nu i början liksom. 
Kanske det. Eller så får jag under de möten där jag vet att energin dräneras, låtsas att jag är någon annanstans, så som jag gjorde när jag var yngre vilket gjorde det svårt att hänga med i skolan... risken är då att jag inte har en aning om vad som sagts på mötet och blir stressad av att jag inte vet vad som ska ske..

Mig själv på yogamattan, lagom utmanande  lyssnande inåt på vad kropp och knopp vill ha, det är guld. Det är frid och harmoni ❤️. Efter ett lyckat möte med mig själv på mattan kliver jag vidare i livet med en känsla av fridfull fullkomlighet! Jag är förnöjd och full av välbehag, inget kan störa liksom. 

OM jag vore motiverad att göra ett yogapass till morgonrutin så skulle jag må så mycket bättre. Tror jag.  Men förutom kaffedoft på morgonen finns där inget som kan motivera mig att lämna den mjuka varma sängen. Så är det. Och nej, det handlar inte om lathet eller så. Det är snarare ännu en ADhD- grej som alltid funnits hos mig och gett mig dåligt samvete (förr) hela livet eftersom jag aldrig lyckats bli så där duktig på att hoppa ur sängen på morgonen med ett leende redo att möta dagen. Men det vore skönt att gå upp en halvtimme tidigare och möta mig själv en stund på mattan i en mjuk godmorgon-yoga-stund! Jag ska ställa klockan tills imorgon bitti och se om jag kanske lyckas motivera mig själv till det! Kanske kan jag få till det till mig själv att det är bra så att jag lyssnar på mig själv! 


Jag tror jag slutar nu. För hur mycket jag än älskar att skriva så kräver skrivandet energi. Jag går så mycket in i det jag skriver att jag blir lite matt efteråt. Jag måste spara energi till att orka med en halvdag i djurparken med Lilleman och en vän till honom som jag av någon anledning lovat att göra... jag borde ju tänka mig för, vi arbetade med muren och trädgården hela dagen igår så jag borde vila idag. Men jag har lovat och det blir bara några timmar. Sen får M ta över och jag får dra mig undan och bara vara en stund . 

Ha en fin dag. 
Puss 

Första dan

Idag börjar M att jobba. 

Det är inte första gången han börjar jobba innan mig så jag är mer eller mindre beredd på de känslor som kommer dyka upp under dagen. 
Att vara ledig är svårt med min sorts adhd, när M är hemma är det på nåt sätt lättare. 

Förr tänkte jag att det handlade om dåligt samvete, varför ska jag ta det lugnt när han ... , men nu tror jag att jag förstår, det är svårt att vara ledig i min adhd, så är det, har varit länge och kommer att fortsätta vara troligtvis.  Skillnaden är nu att jag är mer medveten om det och kan på så sätt möta det på ett helt annat sätt. 


Så idag är utmaningen att vila/semestra lagom, plocka lite lagom och umgås med barnen som jag har min sista lediga vecka med. (Sen vill kanske inte alla av dem umgås med mig, men bara känslan av att vi är hemma tillsammans är underbar ❤). Snart är det vardag igen och då ses man inte alls lika mycket ju. 


Nu för tiden försöker jag möta mina tankar och oro med öppet sinne. 

Det är lättare nu när jag vet vad de beror på. När jag slipper tänka att något "gått fel" där inne bland hjärnsynapserna.
 När jag kan fokusera på att just det  jag har ju adhd, jag kan känna / må/ leva osv osv, på det här sättet och det är så. 
Om jag gör så här mår jag bra. 
Om jag gör så här känns det mindre bra.
I kombination med allting annat så börjar jag dessutom lära mig (av mina misstag så klart) att INtE planera in två saker (mentala eller fysiska) under en kortare tidsperiod. 
Igår, efter två dagar med: 
lunch på stan, 
kväll hos grannarna, 
picknick och beachvolleyboll med efterföljande kväll med grillning hos mamma och pappa 
och en 8 km lång rask förmiddagspromenad med bästa J, 
syntes det till ock med på mig att jag var helt slut. 
Nu kanske man inte i vanliga fall orkar med allt detta, men jag gjorde det förr. 
Jag har alltid kört 100 och kommit undan med det. 
Men efter hjärntröttheten och utmattningen som satte stopp för min framfart 2015 så måste jag tänka om och gärna tänka efter före...
Och det är ju en av svårigheter med min superkraft!! 
Ha en fin dag 
🙏🏼

Howdie

Klockan är sex och solen värmer fortfarande mina kinder där jag sitter i solstolen. 

Sommaren är här och alla de förväntningar jag byggt upp under året blandas med det som verkligen händer. Att vara medveten om att det är just det som sker är så befriande. Att vara medveten om saker är ju det. 

Omställningar kan // Är tuffa i vår familj. Helt plötsligt står vi där, tillsammmans med en massa tid vi inte riktigt vet vad vi ska göra med. Helt plötsligt ska vi alla vara tillsammans ock umgås som om vi aldrig gjort annat, och det mina vänner kan vara en prövning om nåt. 

Det brukar landa, så jag känner i år inte panik över oron, ilskan ock rörigheten som känns  här hemma just nu . Det är skönt att vara medveten, som sagt. 

Att varva spänning / stress med vila, (om det så bara är 10 djupa andetag i bilen på väg från ett stressigt köpcenter med en frustrerad ock minst lika stressad tonåring bredvid sig) 

är Super-VikTigT!!! 
Lugna djupa andetag kan lugna den mest stressade mamman i stan.
Så viktigt för att hålla balansen mellan lugn och fart. Stress är en kroppslig reaktion på något som händer utanför kroppen. 
Jag är nu medveten om det=det är bra! 
Det går att påverka ett stresspåslag. Jag har lärt mig hur det känns då kroppen försätts i stressmode och bra dagar kan jag själv ansvara för att lugna mig ock andas bort det. Skitdagar då jag blivit totalt dränerad på energi dagarna innan, eller har PMs eller nåt sånt, då är det svårare att reglera humöret. Mycket svårare.....

Jag har även börjat känna igen signalerna på när det börjar bli "för mycket". 

För mycket är väldigt intressant tycker jag för det är såååååå individuellt!!! 
Det är så himla jobbigt när människor i min omgivning inte förstår. När de liksom säger, "men hur kan du va trött? Du var ju ledig igår???"jag vet ju själv inte svaret på den frågan, men jag vet hur "för mycket" känns. 
Det är ungefär så här. Ett extremt stort obehag kryper in ock rumsterar kring i HELA kroppen. Det blir svårt att sitta still. 
Skitsvårt. 
Man får en längtan bort. Vart som helst men inte stanna där man är. 
Bort. 
Om inte bort funkar så kan det hjälpa med hörlurar, med Bra musik. Inte skrål ock oväsen som det ofta är då det blir "för mycket". Som i fredags. 

Som det här med att fira midsommar.

Om jag bara kunde förklara hur jobbigt det kan vara....
Alla människor jag inte kan låta bli att titta på. 
Alla ljud. 
Alla händelser.
Alla minnen.
Alla känslor. 
Trubadurer som bara får mig att vilja krypa ner och gömma mig under en sten eller så. 
På själva aftonen i fredags slog det mig, jag har ju gjort detta i alla år, jämt, i hela mitt liv, utan att egentligen vilja det, utan att förstå hur det egentligen har påverkat mig. 
Helst ska man ju tycka att det är kul att dansa runt en stång, man ska ju gilla glatt nynnande trubadurer.  Man ska ibland så himla mycket i landet lagom känns det som, saker som gör att man  blir totalt himla slut i hjärnan om man är en sån som mig. 
Jag orkar en stund men sen vill jag bara bort. Det blir plågsamt. 
För första gången i hela mitt liv så förstod jag vad det jobbiga handlar om! Varför jag känner som jag gör, jag har vissa kognitiva svårigheter, sånt som stressar ihjäl mig är helt normala saker för andra. Det som jag klarar med bravur kan vara too much för andra.  Jag har Adhd, jag har en hjärna som inte klarar för många intryck på en och samma gång, det kan innebära att midsommarfirande med trubadurer, människor överallt ock superduper många intryck blir overload. Förut har jag ju inte varit medveten om orsaken utan mer känt mig som en outsider, som en tråkmåns som aldrig vill vara social, som ett miffo som helst bara vill vara hemma, med familjen. Jag är sån fortfarande men nu vet jag åtminstone varför.  Det är sån jag är och sen får folk tycka vad de vill om den saken.

Efter att ha kämpat ett tag på firandet bland alla människor, så erbjöd jag mig att gå hem till värdparets tomma hus för att sätta på kaffet till tårtan som vi skulle få avnjuta efter dansen. 

Snällt va? 
Så jag gick, ensam i lugn ock ro ock njöt av hur vackert det är på landet en midsommarafton ock kände mig alldeles lycklig över att ha stått upp ännu lite mer för den jag är! 

Resten av dagen var hur trevlig som helst. Supergod mat och lagom utmanande spel i sällskap av härliga människor i lagom dos!

Supernajs och lagom utmanande! 

Min lilla filosof och pysselmakare knåpade ihop kakfat och ljuslyktor under kvällen.