Utmattad en onsdag

Idag är jag trött.

Så själsligt tom och trött trots att dagen varit rätt bra och lagom fartfylld.
Jag vet att det beror på dagarna som varit innan, men som vanligt hjälper det inte ett dugg att tänka så. Utan det är mer bara ett konstaterande ATT det är så. 

Vid hemkomst idag hade jag kryp innanför skallbenet. Som om små små kyliga eldar tänts runt omkring där inne. Jag exploderade på någon som precis tappat sitt humör. Jag orkade inte hålla emot utan for ut med all kraft då personen ilsket for omkring framför mig i hallen. 

Jag har lagt för mycket energi på saker den senaste tiden och då funkar inte normaliteterna alls. 
Troligtvis känns det likadant inom min ilskna familjemedlem. 

Det enda som funkar i såna här lägen är vilande yogapositioner som t.ex Viparita Karani, (benen upp mot vägg). Inget stillar så bra som yoga. Kuddar och täcken i en enda stor värmande gosig hög kan också funka. Och lugn. Tystnad. Inget. 

Min arbetsterapeut visade oro igår då vi möttes. Det är nog så att människor runt mig känner av min stress, vissa kan tala om för mig hur jag mår även då jag själv inte är medveten om det. 

Hon påminde mig om att andas lugnt. 
Hon pratade om vikten av vila. (Jag vet...) men i flow är man unstoppable! Man klarar allt hela tiden .... tills det tar stopp. 
När hon så mötte mig med oro för mitt mående igår så höll jag på att bryta ihop, kände tårarna komma lite i ögonvrån och det är lite oroväckande för det är liksom första signalen på att jag faktiskt inte mår så bra just nu.
Jag har kört på lite för hårt lite för länge för mitt eget bästa och blivit dränerad på kuppen. 
Det är inte lätt att bränna ut sig, men det är inte svårt heller om man en gång varit där. Batteriet blir liksom aldrig helt uppladdat längre, max 75% skulle jag tro.
Så om man kör på som vanligt, som man gjorde innan man blev sjuk, så dränerar man sig ganska ofta,  till och med varje dag, och då tror jag att batteriets livslängd kortas ner. 
Insikten igår, då en människa på riktigt visade omsorg och oro över att jag inte är rädd om mig, var tung men samtidigt nödvändig. 
Är man febrig, magsjuk eller har nån annan sjukdom så stannar man hemma. 
Är man yr, har huvudvärk, illamående, illa mående eller annat kropppsligt tecken på att hjärnan inte orkar, då jobbar man på om man är som mig. Man tar sig i kragen knaprar Ipren mot huvudvärken och omeprazol mot magen, men man stannar inte hemma för man är ju INtE SjUk! 
Fast igår när jag fick frågan varför jag går till jobbet när synen är dimmig av mental trötthet och jag är så utmattad i sinnet att jag knappt håller ihop, så fick det mig att fundera. 
Fundera på vad jag håller på med. 
Fundera på att under tiden jag jobbar så himla mycket med att jag ska passa in i livet jag nu valt att leva, glömmer bort att vara rädd om mig.
Jag har förträngt hur det gick sist eftersom det är så min hjärna fungerar. 

Jag var hemma i nästan ett år och kan ändå inte fatta när jag är på väg åt fel håll igen. 


Jag har jobbat med anspassningar i hela mitt liv. Jag ser andras problem ock anpassar runt dem så att livet ska rulla på för dem. Så att de utmanas lagom. 

Så att de lyckas så ofta som möjligt.
Men jag klarar inte av att göra det med mig själv. Det är väl det som arbetsterapeuter och psykologer och läkare ska hjälpa mig med nu. Det är bara det att min hjärna i såna här tider inte är mottaglig. Den har stängt ner de exekutiva funktioner som jag behöver för att kunna tänka rationellt och ta rätt beslut i stundens hetta.... det är inte lätt att stötta andra och reda i andras konflikter när man själv har lust att bara skrika rakt ut så fort något går en emot...  jag är som ett litet barn i tankarna och inte mycket fungerar som det ska.
Men!!! 
Nu är ju inte allt skit och mörker ändå. 

Ett nytt liv har nämligen kommit till vår släkt inatt. 

En ny liten person som vi ska få lära känna så småningom, även fast jag helst av allt bara skulle vilja rusa dit för att få känna känslan av den lilla nya och hennes fina föräldrar!! Men så tänker jag att det nog kan vara skönt för dem att få landa lite innan vi stormar in. Jag längtar galet efter att få stifta bekantskap med henne och även få en ny form av relation med hennes mamma som funnits i mitt liv i 21 år nu. En tjej som är väldigt viktig för mig ock som nu blivit mamma för första gången.❤️❤️❤️

Att stanna upp...

Dagen idag har gått i ett.

När jag vaknade var jag trött och när jag började jobba var jag trött. 
Sen piggnade jag till ock drog iväg in till stan för att möta en höggravid läkare som skulle informera mig om framtida medicin. Jag blev sen eftersom det inte fanns en parkering i närheten av mottagningen. Men det gör inget, jag intalar mig själv att det är ok att vara sen för att inte stressa upp mig i onödan. Att stressa upp mig gör mig bara trött efteråt. 

Efter läkarbesöket var det raka spåret tillbaka till jobbet. Lunch med klassen och förbereda sista lektionen för dagen stod på schemat. Efter skolslut var det möte med årskurskollegorna till kl 4, efter det ångade jag opp till yogastudion för att ha barnyoga. Veckans höjdpunkt! 

Efter den kan man ju tycka att lite vila hemma vore på sin plats, men då var det dags för kvällsmöte....

Jag kom hem nyss och var lnte helt slut. Hade till ock med lust att dra igång en del projekt som kändes helt rätt ända tills en tanke om vila kom till mig. Kanske vore det inte så dumt att lägga sig ned en stund och vila? Så jag gjorde det istället. Gav mig en stunds återhämtning. Känns rätt bra faktiskt. 

Att komma hem sent och höra springande steg på övervåningen, höra steg nerför trappan ock känna värmen från en liten en som har saknat. Som vill vara nära. Som vill ha en stund med mig, det är så fint. Det är så underbart att vara med någon som bryr sig så! Ha en fin kväll! Kram 

Dagar som dessa

Alla har dem, jag vet, men de är ändå så skrämmande..Dagarna efter att man gett allt och lite till både kroppsligt och mentalt. 

Dagar då man ansträngt sig så, både till bredden och höjden och mått så bra i det man åstadkommit. 
Dagar då man inte inser att vilan är livsviktig och väldigt väldigt nödvändig för allting känns så himla bra.


Skillnaden är att har man adhd och är en utmattad person som börjar bli frisk, då är det nästan olidligt dagarna efter "bra" dagar. Det känns som om energin tagit slut, riktigt slut. Som om huvudet ska sprängas, jag brukar säga att jag har migrän för då förstår folk vad jag menar, det är extremt svårt att förklara hur det känns. 

Men jag ska försöka, huvudvärk som sagt, jag ser suddigt, ryggen värker, illamående kommer och går, jag orkar inte sitta och äta en hel måltid utan sjunker liksom ett litet barn ihop på stolarna mellan varven. Som för att kura ihop sig och samla ny energi. Jag orkar knappt se på film men tar ändå tacksamt emot inbjudan att vila en stund i Jullans säng efter maten. Det gör ont att tänka. 
Jag sover illa, vaknar mitt i natten och tusen och åter tusen tankar bombarderar mitt huvud. Drar igång all oro jag lyckats förtränga under dagen. Det är som om allt kommer tusenfalt igen under natten och allt känns för stort , för mycket och totalt omöjligt. Allt det sim känns som en piss i havet under de bra dagarna känns ångestfyllt på natten. 
På morgonen när jag vaknar känns huvudet som överkört, som om en stor bulldozer liksom manglat hjärnan och lämnat den i bitar. Det bränner i huvudet, i nacken, överallt. Det enda som hjäper är Ipren. Den liksom får mig att orka. Det är inte bra, jag borde stanna hemma och läka mig med lugn istället. Men vissa dagar, som denna, finns inte det alternativet för då stjälper jag en hel dag för massor av andra människor. Så vissa dagar måste man bara gå till jobbet och då behövs Ipren. Så är det. 
Jag lär mig sakta. 
Kanske kommer jag kunna balansera bättre redan imorgon. Kanske kommer jag kunna vila fast jag är i flow. Kanske. Eller så får jag tvinga mig själv till det. För att jag måste om jag inte vill bli "sjuk" igen.  
Jag måste också sluta jämföra mina prestationer med dem runt mig. Alla de som inte har adhd. Som inte varit utmattade. Jag är jag och jag måste tänka Good enough. Jag måste låta min hjärna vila vissa stunder då alla andra orkar en bit till. Jag måste lära mig att stänga av och jag måste bli bättre på att inte lyssna... 
jag tränar på det ....