Hippo-Friday

Fredagen den här helgen började sisådär. 
Som om en flodhäst satt sig rakt över mig fick jag snällt gå och lägga mig igen en stund efter frukost .
(null)
På bilden kan ni se mig och fina C där vi ligger under hippon! 
Med hjälp av min 
(för närvarande, eller kommer jag alltid att behöva äta den🤔)
....viktiga funktionshjälpande medicin och en Ipren lättade stämningen något efter en stund ock jag tog mig iväg till jobbet. 
iklädd mina nya hudfärgsrosa byxor från Kappahl som glatt visar varenda cellulit på mina ben. 
Jag frågade mig själv, att om jag inte bryr mig vem 17 behöver då göra det ? Så bestämde jag mig för att ta dem på mig ändå . 
(null)
Men jag kände mig ju extremt modig som vågade gå i dem ska ni veta
😝
👊🏽
Hade sedan trots den tunga morgonen, 
en väldigt  bra dag på jobbet. 
En anledning till Hippo-känslan kan vara att jag varit ensam med barnen i fyra dagar och hållt ihop, haft ansvar, klarat av en hel del själv. 
Och så fick jag en Ledig kväll med pärlande hos fina A då min man kommit hem igen, och BAM!!! 
så slappnade jag av och blev aptrött på en gång! 
🙏🏼
Fredagskvällen spenderade vi med min bror ock hans familj hemma hos dem i Stockholm.
(null)
Jag älskar att vara där, ta ett glas vin, laga mat, sitta ner & prata i en varm ock härlig atmosfär! 
(null)
Kyckling med vitlökspotatis stod på menyn, tillsammans med en tomat, basilika & mozzarella sallad! 
(null)

(null)
Medan killarna bastade vilade jag min lekamen i fåtöljen framför brasan, smålyssnande på alla ljud runt mig. Min svägerska och hennes kusin småpratade på franska, barnen spelade musik på paddor ock telefoner och TVn sorlade, en härlig kakafoni av ljud! 
(null)

(null)
När klockan närmade sig elva var jag så hjärntrött att jag behövde gå undan och sova. Jag känner när medicinen går ur kroppen att ljud blir högre, och att jag inte orkar hålla ihop längre. 
Crazy. 
Men så är det ju. 
Bara att gilla läget och gå och sova.
(null)      (null)
Kusiner❤️


Natti (null)

 natti Hippo-Friday









Let´s be honest!

Nu är det hög tid att vara ärlig känner jag,
både mot mig själv men också mot andra!
Jag var en sväng på jobbet i morse, skulle lämna lilleman och ett papper till imorgon. Stämningen var lite uppjagad, det fattades folk, vilket är vardagsmat, men ändå. Där stod jag som ett UFO och kände mig så jävla dum!
Jag, en välutbildad kvinna i mina bästa år som behövs på mitt arbete, och så kan jag inte jobba! 
Just nu iallafall och det ger mig så himla dåligt samvete! 
 
Jag har kollegor som pushar sig, som utrrycker att "det är bara att ta en Ipren och bita ihop", "aldrig ge upp" och "skriver GRIT i panan på oss alla med svart spritpenna", den som inte biter ihop och kommer igen är en soffpotatis som inte vill nåt med sitt liv typ det känns så fånigt att vara jag då.
 
Men jag vet ju vad de menar, jag förstår dem, hur många år höll inte jag på så? 
Bet ihop.
Swipa tårarna både åt vänster och höger varje morgon.
Tog Ipren för att lindra värken som höll på att äta upp mig inifrån men även för att få energi och ork att ta mig igenom dagen.
Drog på ett smile för att dölja kaoset inom mig.
Jag vet ju hur det är att vara stark och bara köra på.
Eller svag på nåt vis,
för om man aldrig stannar upp och möter sig själv och sitt mående är man inte så stark tänker jag nu.
 
Jag var ju som dem förut, jag gav aldrig upp! 
Sket fullständigt i mig själv för att inte sluta prestera, för att fixa allt som kom i min väg, för att göra livet så bra som möjligt för alla andra.
Och nu, nu är jag här. 
Hemma varannan dag för att landa och laga de revor av stress som uppstår inom mig varje gång jag jobbar.
Hemma för att lära mig mer om hur hjärnan funkar, hur jag ska träna för att orka läka de skador som uppstod i min hjärna under alla de år som jag bet ihop.
Lära mig leva med de svårigheter jag dragit på mig efter att ha varit stark och duktig alldeles för länge.
Lära mig andas på rätt sätt för att kunna hantera stressen som skjuter upp inom mig varje gång jag upplever att kraven på mig är större än vad jag kan hantera. 
Jag kan inte jobba heltid nu för jag har två jobb, och det ena handlar om att få livet att fungera för en person som kommit att betyda massor för mig.
Jag.
Den där levnadsglada härliga tjejen som klarade allt förutom att tänka på sig själv. 
Som jobbar hårt på att okeja det faktum att hon är stark som vågar stanna upp mitt i allt, kliva av tåget och stå kvar på perrongen medan alla andra susar förbi i sina livsflöden. 
FIlsofiskt kanske men ni som vet ni vet! 
Jag har släppt det dåliga samvetet nu, jag har lättare och lättare varje dag nu att släppa taget om det dåliga samvetet och fortsätta kämpa på den vägen som jag på sätt och vis varit tvungen att välja, vägen till ett nytt hållbart liv. 
Så Fuck Jante lite grann typ! 
 
Jag tränar mig också en hel del på att inte bryta ihop och gråta när jag ser bilder som dessa.^^^
Det är så klart viktigt att man väljer lycka ( om man kan) och att man (i vanliga fall) är den som är  ansvarig över sitt eget mående...
MEN, när stunderna kommer och man är nedsatt av för mycket; stress, adhd, oro, "för mycket", stress igen, påfrestningar eller vad det nu kan tänkas vara som bryter ner psyket en stund, så får man INTE skuldbelägga sig själv över att man inte klarar av att se positivt på livet.
Det kan vara en grundsyn i livet, det bör det vara, men ibland så går det bara inte att tänka positivt, komma igen och vara stark.
Ibland är det ok att bara bryta samman och låta andra finnas där för att lyfta dig och hjälpa dig att så småningom kunna se det positiva igen. 

Andra som stöttar dig tills du kan stå på egna ben igen och se allt det vackra omkring dig eller i dig.
Alla ni som någon gång mått riktigt dåligt vet att det är fan inte lätt och så måste det få vara!

Lägger in den här bilden igen för den är så sann.
Har du aldrig upplevt känslan av total kaos så kan du inte förstå,
Har du aldrig haft barn du fått kämpa för kan det vara svårt att förstå att vissa av oss är helt slut redan innan dagen ens börjat, våra liv innebär så mycket mer än mysiga Kelloggsfrukostar och bilskjutsande .
Innan vi lämnar huset på morgonen kan vi  ibland ha fått till oss en veckas ranson av skrik, bråk eller psykiskt dåligt mående, vilket gör att vi är i stort sett dränerade redan då dagen börjar... 
 
Har man sedan lite egna svårigheter som grädde på moset så är mental trötthet och hjärndimma ofta ett faktum.
 
"lets be honest"! 
Nu gäller det att vara stark och bita ihop kring det faktum att vi alla kan vara sjuka på olika sätt,
Vi är ju alla lika olika, vi har ju alla lika olika behov och gränser! 
 
Bestående men efter ett utmattningssyndrom i kombo med en färsk ADHD.diagnos är att respektera lika mycket som en bruten fot, migrän och influensa. 
 
Det är bara inte lika socialt accepterat.
 
än 

Att bara vara jag

Det hände något nytt och spännande häromdagen. 
Jag hade bestämt med en vän att umgås hela dan och bara vara. 
En alldeles underbar och ny känsla. Att bara få vara jag, utan ansvar för barn eller jobb. 
Jag har insett att jag sällan gör sånt, umgås utanför familjen bara ensam. 
Jag har tänkt att handla är egentid, att träna och att tvätta typ. 
Herregud....  (null)
Dagen började med ett besök hos Josefine, arbetsterapeuten, där fick jag en del matnyttigt att ta med mig in i nya året. 
Efter besöker där skulle jag reklamera en del kläder, men det gick så där, eftersom jag endast hade med mig hälften av kvittona....
Jag är alltid så nervös innan jag ska reklamera, är rädd att jag ska behöva argumentera ihjäl mig och inte få rätt i sak. Varför vet jag inte, och oftast oroar jag mig (som så ofta) helt i onödan....

(null)
Sen blev det lyxlunch med fina M. 
Jag lyxade till det med en Tasty-meny på Donken, menyn jag tröck i mig är "värd" två dagars mat i Points om man är med i viktväktarna....
Gulp.... 
vad man stoppar i sig utan att veta ...
Men men. 
Efter lunchen styrde vi bilen ut mot Vikbolandet. Vi skulle leta efter en kyrka där. Vi hittade den till slut där den låg uppe PP en kulle mitt bland alla åkrarna och husen. 
Det visade sig vara en riktigt vacker plats på jorden,med en lagom stor kyrkogård i sluttning ner mot två gamla vackra hus. 

(null)
Här finns en plats där min första  pojkvän nu ligger begravd. 
Det kändes väldigt konstigt  att se hans namn på en skylt där i gräsmattan, det väckte en hel del tankar inombords. 
Hur kan någon i vår ålder vara död? Vi är ju inte så gamla, vi gör inget som kan skada oss, alla jag känner är ju rädda om sig! det ska inte vara så att någon jag en gång känt är död..... 
Det är en märklig känsla att inse att man inte är odödlig ock att även människor i vår ålder kan dö..
Tungt. 
(null) 
Efter kyrkobesöket fortsatte vi vår roadtrip på Vikbolandet och i stan, vi hade en mysig dag helt enkelt! (null)
Vi (jag)  höll på att backa ner  i diket när vi skulle spana in nybyggda hus . 

(null)
När vi kom hem till M var det helt underbart att få slänga sig i hennes soffa, 
Jag hade ingen som ville mig nåt,  jag var med min vän som bara jag, inte mamma, inte fru, inte fröken, bara jag! 
Jag måste bli bättre på detta. Jag ska göra det oftare som ett steg i att träna upp min  "jag-är-inte-oumbärlig".....känsla! 
Jag backar, någon annan får chansen att ta över. 
Win-win-situation helt enkelt! 
❤️
Vi hade pratat om att ses ock planera en återträff den kvällen, som ska ske någon gång under våren, men jag orkade inte. I två dagar hade huvudet bultat så jag var inte på sitta och planera humör alls. Att bara få vara var lagom utmanande
🙏🏼 
(null)
M bjöd på en supergod Ceasar sallad värd endast 3 points ! Aningen nyttigare än min flott-lunch tidigare under dagen! 
(null)
Jag slog följe med M på hennes kvällspromenad, vi gick ner till Mimmi för att säga hej till henne på jobbet. 
(null)

(null)
Hon var så fin och vänlig där hon satt bakom kassan
❤️
Jag summerar dagen med att jag mådde bra av att umgås. 
Jag vill försöka bli bättre på att göra saker med mina vänner, att träna bort  den lömska känslan av att jag måste vara ständigt närvarande i vissa personers liv. 
(null)

Som ADHD- ministeriet  säger "var sunt" egoistisk! 


(null)