En söndag med adhd

Idag är det söndag och jag har fullt upp med att sortera tankarna så att de faller på plats så att säga. 


Något som är lättare sagt än gjort. 

Jag har iallafall landat i att jag ägnar mycket av min tid till att irritera mig på saker som jag inte kan göra något åt. Det är en enorm belastning som jag inte lyckats slingra mig ur än. Första steget är ju som alltid att inse att så är läget, andra steget att hitta ett sätt att inte gå igång på allt som upplevs jobbigt. Jag är så stressad på arbetstid att jag snart kommer rasa samman i en blöt pöl, stressad över saker som ändå aldrig kommer ändra sig. Men jag klarar inte av att inte gå igång, än. Men med medvetenheten som sakta sipprar in så kanske jag kan få till en ny tanke så småningom. Kanske. Jag hoppas, för som sagt, det här är Inte hållbart i längden...

Kanske blir livet lättare när medicineringen av min superaktiva hjärna börjat. Kanske, men när jag läser biverkningarna blir jag skeptisk, så mycket skit som kan uppstå istället. Så mycket ångest och kroppsliga men...  är det värt det bara för att passa in livet? Jag vet verkligen inte. Jag kommer ge medicinen en chans, men om jag sedan börjar uppleva mig själv som ett viljelöst lamm som bara är utan vare sig Ups and Downs då lägger jag av med medicinen och byter liv istället! 



Det fanns ju faktiskt en gång i evolutionen en mening med ADHD, ( enligt min mening är det så fortfarande men det är svårare och svårare i vårt intrycksamhälle att behålla lugnet då man har svårt att sålla intryck och bara ta in en del) med adhd är man ju extremt kvicktänkt och lösningsfokuserad! Förstår vad bra det var på jägarstenåldern, vi liksom anpassade oss hela tiden ock löste problemen som de kom! Vi behövde inte passa tider, planera framåt , strukturera i förväg och sånt trams, vi kunde ta dagen som den kom ock lösa problemen vartefter de dök upp! Det fanns inte en miljon nya intryck i sekunden, det fanns bara här och nu, så om livet som några bestämt att vi alla nu ska anpassa oss till skulle se ut något lite mer som livet gjorde på forntiden, så skulle vi med AdHD inte behöva äta medicin för att passa in. 

Nu vet jag att det finns andra jobb än det som jag har. Och som jag skrev tidigare, jag kommer inte äta medicinen resten av livet bara för att passa in där om det inte känns bra, nej, då får jag tänka om trots 6 års högskoleutbildning och lån hos CSN. 
Livet är mer än bara pengar, jag får börja om med ett yrke som är mer anpassat till min förmåga helt enkelt. Eller? 





En dröm är ju att på heltid får skriva böcker. Att låta min enormt kreativa sida få flöda i timmar och sedan ha en strukturell korrekturläsare som får ihop allt jag skrivit  i slutet. Det vore nåt! För jag kan kläcka idéer, jag kan hitta på lösningar men jag är helt hopplös på att slutföra saker. Alltid. 

Jag har alltid lidit av det, saknat att kunna slutföra saker som från början känts viktiga och bra. Nu vet jag att det är en oförmåga jag har. Jag känner mig enormt lättad över det faktum att det faktiskt är helt normalt för mig! Det handlar inte om dålig uppfostran eller karaktär, det är helt enkelt sån jag är! 
Kanske går det att träna bort ( men då måste man ha motivation till det) kanske kan jag få hjälp av medicinen till att träna upp den förmågan. Eller inte. Skit samma egentligen ( om det nu bara inte vore för att jag blir extremt jävla stressad av att inte bli klar med saker!) eller rättare sagt att SE saker som inte är klara. För så länge jag inte ser dem så finns de inte... 


Jag behöver bli bättre på att inte ta allt så himla seriöst. Förr hade jag roligt på jobbet. Nu handlar så mycket om prestationer och resultat att jag blir alldeles matt. Alla ska lyckas utifrån sin egen förmåga, så klart. Du som lärare ska ha koll på allas unika egna förmåga till hur man lär sig , samtidigt som kravet på slutresultatet är samma för alla. Man kan ju tänka som Eckhart att inte se på allt så himla seriöst! Men så kommer tankarna på krav och icke-misslyckande och så drar den inre stressen igång igen. 

Jag har iallafall släppt kraven på ablsout perfektion här hemma. Jag försöker strunta i att inte kuddarna ligger perfekt och att hallen är full av sand ( eftersom det inte är mitt ansvar att städa längre) men det är skitjobbigt för mig med oreda. Jag behöver ha så lite kring mig som möjligt. Jag behöver ha ordning och reda samtidigt som jag är usel på att hålla ordning... en omöjlig kombo tyvärr. 


En sak som jag mår bra av är motion. 

Det gör väl iofs alla, men att få röra på sig (hela tiden-ish) är en Lisa för själen. Att få vara aktiv ( förr trodde jag att det var en känsla av duktighet jag strävade efter) men nu vet jag att det är min älskade ADHD som ger mig den krypande känslan av ofullkomlighet när jag är inaktiv. En mycket klok och inkännande kollega sa för någon dag sedan att kanske skulle jag må bättre av att bara ta en kort rast istället för att tvinga mig själv till en kvarts meditation. Kanske är det så att jag istället ska ta massor av mikropauser under dagen, verkligen ta ansvar för mitt mående utan att skylla på alla andra att jag inte kan gå ifrån och ta en kortare rast. 

Samtidigt är jag så himla trött och irriterad på att Vissa har lite lättare att gå ifrån andra har lite mer att göra, men så har vi ju olika ansvar  i livet och även olika uppdrag. Kanske skulle jag må bättre av att bara ha ett eller tre uppdrag på en dag än det ständiga flödet av ansvar som jag har? Upp till mig att tänka klart över och upp til mig att ansvara för. De andra har andra liv och det är deras ansvar. 

Men vilken underbar värld vi skulle ha om alla hade samma känsla för ansvar. 😅


Att vara i skogen är också superskönt! Jag älskar att ströva runt där och liksom inte få in mer intryck än jag väljer själv. (Autokorrekt stavning av intryck kan bli ungturk, va?? Finns det ens ett sånt ord? Känns skumt!)  grönt grönt grönt !!! Underbart. 

Höstmörker och levande ljus är fridfullt. Tänk om man kunde ta den känslan av lugn med sig in i vardagsstressen. Vilken häftig grej det skulle vara.

 Eller så får man be om att slippa möten och andra stressande situationer där jag behöver möta människor och situationer som uppstår som stressar igång .  
Bara nu i början liksom. 
Kanske det. Eller så får jag under de möten där jag vet att energin dräneras, låtsas att jag är någon annanstans, så som jag gjorde när jag var yngre vilket gjorde det svårt att hänga med i skolan... risken är då att jag inte har en aning om vad som sagts på mötet och blir stressad av att jag inte vet vad som ska ske..

Mig själv på yogamattan, lagom utmanande  lyssnande inåt på vad kropp och knopp vill ha, det är guld. Det är frid och harmoni ❤️. Efter ett lyckat möte med mig själv på mattan kliver jag vidare i livet med en känsla av fridfull fullkomlighet! Jag är förnöjd och full av välbehag, inget kan störa liksom. 

OM jag vore motiverad att göra ett yogapass till morgonrutin så skulle jag må så mycket bättre. Tror jag.  Men förutom kaffedoft på morgonen finns där inget som kan motivera mig att lämna den mjuka varma sängen. Så är det. Och nej, det handlar inte om lathet eller så. Det är snarare ännu en ADhD- grej som alltid funnits hos mig och gett mig dåligt samvete (förr) hela livet eftersom jag aldrig lyckats bli så där duktig på att hoppa ur sängen på morgonen med ett leende redo att möta dagen. Men det vore skönt att gå upp en halvtimme tidigare och möta mig själv en stund på mattan i en mjuk godmorgon-yoga-stund! Jag ska ställa klockan tills imorgon bitti och se om jag kanske lyckas motivera mig själv till det! Kanske kan jag få till det till mig själv att det är bra så att jag lyssnar på mig själv! 


Jag tror jag slutar nu. För hur mycket jag än älskar att skriva så kräver skrivandet energi. Jag går så mycket in i det jag skriver att jag blir lite matt efteråt. Jag måste spara energi till att orka med en halvdag i djurparken med Lilleman och en vän till honom som jag av någon anledning lovat att göra... jag borde ju tänka mig för, vi arbetade med muren och trädgården hela dagen igår så jag borde vila idag. Men jag har lovat och det blir bara några timmar. Sen får M ta över och jag får dra mig undan och bara vara en stund . 

Ha en fin dag. 
Puss 

Minken framtiden och annat en onsdagmorgon som denna!

Nu börjar det närma sig. 

Jag ser på hösten med blandade känslor. 
Kommer så klart sakna dagarna som bara var mina, men samtidigt är det enormt skönt att slippa all studieångest och krav på att sätta sig in i, klara av och reda ut det som studierna innebar. Jag ska jobba heltid på samma ställe. Ja till ock med lite mer än heltid eftersom lärare arbetar 45 h/ vecka + att jag ska fortsätta som yogaledare ett pass/ vecka. Jag hoppas att hjärnan kommer orka med. Men det är ju bara att prova ock se, går det så går det. Men det måste till ett par steg på vägen för en hållbar utveckling av mig själv. .....

Jag skulle behöva göra en livsplan för hösten. En, "nu ska du göra så här"-plan över veckans alla timmar... jag får be mina vänner om hjälp med det. De har sån förmåga att tänka så som jag inte klarar av. Jag har redan börjat genom att snott en veckoplaneringsmall-idé  av C, där varje veckas viktiga tider kommer att stå.

När jag sedan lyckats med att lokalisera årets planeringskalender med halvårsöversikt så ska den också börja fyllas på med allt som redan är planerat! (Jag var mäkta stolt över mig själv när jag häromdagen lyckades få det stora arket att sitta kvar på tvättstugedörren... när jag sedan började fylla i den stämde ju inte datumen alls, det är ju förra årets kalender)... att ha en översiktskalender på en vägg tror jag kan vara bra för mig och min familj. 


Att planera in ledig tid är också ett måste. Att lika naturligt som tandborstning varje morgon och kväll lägga in tid för yoga, meditation och egentid (som jag ska lägga på att läsa ock skriva) är ett måste. 

I min adhd finns inte utrymme för "icke-planering" eftersom jag så lätt följer minsta motståndets lag och gör det som känns lättast för stunden. OM jag nu inte är supermotiverad att bli klar med något förstås.....

Den största utmaningen av alla är dock att INtE gå all in på jobbet.... ( jag tränar redan på det genom att inte tänka på allt jag ska göra med klassen...) 

Det kommer att gå eftersom jag varit öppen med hur jag funkar och mina kollegor är förstående ock ser saker jag själv inte gör. Dessutom kommer en av de som känner mig bäst vara bara en dörr bort i år, hon är en mästare på att se när jag gått i gång OCH hon vågar säga det till mig. 
Det låter så lätt nu när jag sitter här hemma ock skriver. Det känns som överkomligt på något vis. 
Men jag vet hur lätt jag tappar bort mig. 
Hur snabbt jag sveps med i rushen,  nu vet jag ju varför... 
Kvar är då "bara" att få det att funka. 
Med hjälp av kollegor, arbetsterapeuten och eventuell medicin ( men jag vill egentligen inte behöva medicinera mig för att leva som "alla andra"), så ska det nog gå. 
Jag har iallafall den intentionen! 
Kram på Er och ha en fin dag! 

Just det! Jag höll ju på att glömma! 

Minken! 
Vi hade ju glädjen att få se den igen, på nära håll och på land!! Så söt, så kvick ock så underbar! Den gör mig så glad! Vi stod längst ut på den lilla bryggan, Lilleman och jag, då minken tittade upp på oss från stranden. Jag lovade Lilleman att den inte skulle våga kliva ut på bryggan och komma fram till oss, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle få loss den om den högg sig fast i mitt ben! 
Vi tror att den kanske är två, minst, för annars måste den vara supersnabb...

Supermänniskor

Det slog mig i en stund av stillhet i morse, att det är inte konstigt att man inte alltid orkar med. Jag har fått roller jag inte kan hantera både på jobbet och hemma. Vem vet egentligen hur man möter ett barn med neuropsykologiska funktionsnedsättningar, jag menar redan från början vet hur?? Ja man kan följa sin magkänsla, lägga kraft och energi på att försöka förstå, försöka få vardagen att fungera, men där hör man ju själv att det finns en orsak till att föräldrar till barn med diagnoser ligger i riskzonen för att bränna ut sig. Där andra föräldrar handskas med "normala utvecklingsnivåkriser", får vi np-föräldrar dubbelt eller tredubbelt så mycket att handskas med, man ska dessutom försöka bena ut VAD som är en utvecklingskris och VAD som är en svårgighet..... Har man som förälder tur så får man hjälp av människor som vet mer om det, samt en bra kontakt med barnens skola som förstår och kan göra anpassningar.. Och där kommer nästa dilemma.
Skolan håller på att anpassa ihjäl sig, den ena individen efter den andra har speciella behov som måste mötas på ett visst sätt, det är alla barns rättighet. svårigheten är bara att få skolan att fungera på det sättet. Så som det är nu ska alla inkluderas på ett eller annat sätt och det är en fin tanke tycker jag. Det är bara det att ett barn som av olika skäl inte klarar av att vara i skolsalen, kan må väldigt dåligt av att vara där, de klarar kanske inte heller av rasterna med andra glada springande låtande barn som mer dränerar energi än ger energi.. Så hur ska vi göra? När jag var liten fanns lillklasser, klasser dit elever fick gå som inte klarade stora klasser, röriga miljöer eller så. Jag känner idag, som fd utmattad på väg tillbaka att jag skulle behöva vara i en sån klass.. Jag tror många elever idag behöver det, varför vet jag inte. men kanske beror det på det ökade informationsflödet som pågår dygnet runt? Kanske på att våra hjärnor är formbara men också statiska till viss del, kanske är den delen av hjärnan som behöver lugn, stillhet och återhämtning inte lika formbar som inlärningshjärnan? Kanske är bristen på återhämtning den största boven i dramat? Lektion ett, 1 h och 20 min, full aktivitet i hjärnan, rast, 30 min, då ska du helst vara aktiv, utomhus, leka, vara social trots att det inte ger någon återhämtning alls ( för vissa barn vill säga..), sen lektion igen, lunch i pratglad miljö, rast ut och lek "Nämen Ferdinand varför sitter du här? varför leker inte du och stångas som alla andra tjurarna?`" =) Sen en sista lektion innan frita tar vid eller om man går hem och varvar ner. Det är för vissa barn full rulle hela dagarna och det tror jag kan vara en anledning till att vi behöver anpassa mer och mer . Men vad vet jag, jag är ju bara lärare, varken kurator, psykolog eller psykiatriker. Även fast det känns som om jag
skulle behöva vara det ibland...