Livet som lärare med ADHD

(null)
Lite så känns det idag. 
Men inte på grund av barnen jag jobbar med,utan på allt annat som hör läraryrket till. 
Sånt som 
Möten 
Bedömningstöd 
Planering
Utvärdering 
Organisation 
Ljud 
Papper 
Papper 
Ännu mera papper
Möte igen
Pedagogisk planering 
Dexter 
IST 
Lite mer papper
Bussvärd
Schemaändringar 
Heroma 
Google Drive
Dextra igen 
Mail 
Lönesamtalsförberedelse
SOL-utbildning 
LGR 11
Kunskapskrav 
Bedömning 
Kontroll 
Ljud
Högljud
Röra
Regler 
Stress 
Kaffe över hela bordet 
Lite mer papper 
Kaffefläck på sammanställningen av elevernas samlade bedöming i matematik.
Rätta 
Skriva 
Sammanställa 69 bedömningsstöd i tre delar från hösten 
Planera in vårens Bedömningstöd
Planera in utvecklingssamtal igen
Planera om utvecklingssamtalstiderna
Genomföra 690 minuters bedömningsstöd 
hitta någon som kan ersätta mig när jag är borta 690 minuter från min undervisning
Ringa någon 
Lagmöte 
Lite fler papper hittade 
Mail från chefen 
Mail från administratören 
Papper till chefen 
Samrådsprotokoll
Mötesprotokoll 
Svara på mail 
Sortera papper som nu hamnat i en hög trave , ska bara hitta just den traven jag behöver sortera just nu.
Plocka upp 
Plocka bort 
Hitta nåt 
Plocka fram 
Hålla i 
Hålla ut 
Inte tjut 

Å så glöm inte den lilla kompostpåsen...

Nu låter det som att jag är gnällig. 
Otacksam ock väldigt negativ.
Det är jag inte.
Men dagar som dessa när hjärnan känns som chilimarinerad köttfärs har jag lätt att bli lite uppjagad.
Jag försöker hålla huvudet kallt men det är ju inte riktigt en egenskap som kännetecknar mig. Och allt som ligger framför mig tornar upp sig om en skyhög Tsunami och hotar att dränka mig...

(null)

Det adminstrativa övertrycket tar död på min kreativitet, 
Min själ  tar stryk och jag som i vanliga fall är en vild kreativ person tynar sakta bort i takt med att kraven på det jag inte kan ökar. 
Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, jag kommer ändå aldrig ikapp, jag inser det nu.
Jag simmar hela tiden i motström ock kämpar för att hålla näsan över vattnet. 
Det som är enkelt och glasklart för de flesta andra är mystiskt och hieroglyfiskt för mig.
Mina oförmågor  kommer alltid att finnas där och jag jobbar nu hårt med att försöka få mig själv att faktiskt ge upp. 
Att släppa taget 
Hade det inte varit för alla de underbara små individer som möter mig varje morgon i klassrummet hade det varit lättare.. 
Men jag behöver hitta något som jag klarar av att hantera samtidigt som jag orkar leva ett liv värt att leva .
Det är ok 
Good Enough 
Att sluta behöver inte betyda att man misslyckas. 
Att sluta kan betyda att man vinner något annat istället.
(null)
Tanken har funnits hos mig länge, men att tänka färdigt kan ta tid för mig. 
Tanken ska sedan när den är klar bearbetas ett tag tills en impuls stark nog att slå sig igenom rädslan för det nya okända, tar sig igenom ock får mig att våga ta klivet. (null)
Ut ur Comfort Zonen och in i fortsättningen liksom. Men man behöver inte ha bråttom, mn behöver bara bestämma sig och bli klar innan man suddas ut...
(null)



Hursomhelst så har jag fått en ny tanke om livet efter detta liv. 
Jag älskar att undervisa prestationslöst 
Jag älskar att undervisa när kroppen också får vara med.
 Jag älskar känslan när känslan infinner sig hos de jag undervisar i yoga. 
(null)
Så jag letar utbildningar.
I Sverige men även utomlands! 
Varför inte tänker jag.
Bali.
22 dagar intensivkurs 
Varför inte...

(null)

(null)

(null)


(null)

Tanken är väckt. 
Nu är den med mig 
kanske räcker det med tonårsyogautbildning en helg i februari. 
Kanske inte
Vem vet tänker jag 
Vi får se
Allt sker inte över en natt 
Jag har en tanke om att sluta lägga all min livsenergi på att orka sånt jag aldrig kommer landa i. 
Jag är ok med det 
Jag har lnte misslyckats på nåt sätt 
Jag vågade prova
❤️🙏🏼❤️









Överkörd

Jag vet ärligt talat inte om jag på riktigt glömmer bort att jag har adhd ibland. 
(null)
Jag vet ju hur svårt det är att organisera strukturera ock planera ! 
Ändå ligger jag här nu med hjärnmos och ett mående inte värdig ens en fästing.  (null)
Skulle vara rätt härligt att få åka till detta gröna sköna stället. Tänk att få sitta här och se sig fridfullt omkring. Njuta av naturens dofter och intryck. 
(null)

(null)
Men det lättar ju vartefter. 
Det vet jag ju nu. 
Men OMG så tungt det blir när hjärnan inte orkar...
(null)
Tacksam för att familjen orkar stötta..
❤️

Anpassningar

(null)Anpassningar är bra. 
 De behövs 
De är nödvändiga 
De ger lugn 
Men shit så jobbigt det är ändå är att vara den som blir "utsatt" för dem.
 Anpassningar ska vara av godo och jag har alltid pratat med mina barn om att de mår bra av dem. Att man inte är ett freak för att man får hjälp med nödvändiga saker. 
Men så en dag står man där, som vuxen , med adhd, och anpassade jobbdagar...

(null)
Så hemskt jobbigt att behöva vara "speciell" att behöva stöd och hjälp för att klara vardagen! 
Så mycket lättare det vore att acceptera att man inte klarar allt, om man vore allergisk mot nötter eller ägg! 
"Nej tyvärr, jag kan inte delta i det här för jag kan dö på grund av min allergi"  
Så mycket lättare än att säga/inse  att man inte riktigt fixar att hantera livet så som det är.
(null)
Istället är man den som måste ta rast i en Verksamhet som varje dag testas på grund av att det fattas folk. 
"Yeajj. Jag går och vilar lite nu då hörni! Tar en liten rast, ni vet det där man måste göra för att hålla? Nähe, inte du nej., ok du kör på, men jag går, smiter lite" 
Ok. Jag var en sån en gång jag med. 
1000 bollar 
100 knyck 
Rast? 
Hahahaha!!! 
Ja imorrn kanske! 
Men nu för tiden måste jag. 
För annars kommer hjärndimman och stänger ner mina exekutiva funktioner. 
Jag vet det. 
Men ändå så går det nästan alltid för långt. 
Varje gång .

(null)
Man biter ihop. 
Man kör på för det är ju så jävla mycket lättare än att stanna upp! 
Eller hur? 
För om man stannar upp så kommer allt ikapp. Och man måste ta tag i en massa jobbig skit igen 
(null)
Min absoluta stopp-punkt är när jag känner att jag inte orkar vara mamma mer. 
När allt handlar om jobbet och jag bara halkar efter mer och mer där. 
När inget känns roligt längre och när det som är viktigt på riktigt bara blir en börda jag helst undviker.
Då vet jag att jag på väg över kanten till utmattning igen. 
Det går längre tid mellan varven nu och jag får mer och mer stabilitet i livet för varje dag som går. 

(null)

Kloka kollegan vägleder och stöttar men så kommer ändå dagen när jag känner att jag måste prata med min chef. Jag måste be om hjälp. (Något som jag har så svårt för att jag helllre kör slut på mig själv). Berätta att jag mår som jag gör och att något måste ändras. 
Jag berättar att jag söker mig bort, att jag kanske inte passar för läraryrket. 
Min Adhd är inte asbra i rollen som planerande lärare som skriver regelbundna veckobrev men jag är en jävel på att hitta lösningar och entusiasmera en hel grupp med elever år rätt håll. Oftast ....
(null)

Min chef nickar förstående när vi möts.
Försöker förstå. 
Ger mig kredit för att hon vet att jag är kompetent, en bra lärare men att  fokus nu ska ligga på att jag ska må bra för att kunna vara den person jag vill vara. 
Hon vill att jag ska må bra. Också.
Hon "beordrar" mig att ta rast varje dag. Hon hjälper mig att våga stå för att jag måste ta pauser då och då. 
Jag ska avstå möten med andra vuxna i så stor grad som möjligt. Läsa protokoll istället. 
Det viktiga är arbetet med barnen. 
(null)
Jag lovar. 
Missar första återkopplingstillfället, men då kommer hon och hämtar mig. 
Bara så där🙏🏼
Vi pratar om hur första dagarna känts. Jag är ärlig , hon nickar, återkopplar, vi bokar in en ny träff. 
Jag jobbar på och när känslan av att kunna andas på riktigt igen åtekommer så ler jag. 
(null)

Jag har insett att jag inte hinner lika mycket som andra vad gäller adminstrativt arbete. vi har lika mycket tid till det men för mig tar allt dubbelt så lång tid så jag blir aldrig klar. Jag sätter igång med att exempelvis få struktur på alls bedömningsstödspapper, efter en stund börjar det krypa myror i huvudet på mig och ju mer jag då försöker få ordning ju värre blir det. 
Kaos. 
Tilt. 
Control alt delete.. 
Det är inget nytt så klart men att inse att det är så här ger mig perspektiv. Får mig att förstå. 
Den här veckan har jag hunnit ikapp med en hel del. Den här veckan har jag till ock med kunnat tänkt framåt. Kunnat strukturera dagar utan att dö på kuppen. 
Jag kan till viss del planera arbetet som släpar och ska tas tag i. 
Det är en enormt befriande känsla. 
Så anspassningar behövs. De är till och med livsviktiga, men det visste jag ju redan. 
Det är bara så skönt att också äntligen förstå🙏🏼❤️🙏🏼