En lördagsmorgon utan känslan av att vilja fly...

Tänk alla dessa år som jag kämpat för att slappna av.

Alla stresshanteringskurser jag gått. 
Alla savasanas jag genomlidit. 
Alla KBT-timmar med ballonger av olika färg som ska släppas hit och dit. 
Alla timmar med mindfulnessträning och all stress som meditationsförsöken gett...

Alla goda tankar om att göra si eller så som slutat med frustration ock ilska över min totala ofullkomlighet att släppa saker, att slappna av och att bara vara i nuet. 

Här och nu.
Bara vara.

För att nu efter 45 år få veta varför. 

Den känslan är obeskrivlig. 
Den gör att jag känner mig hel, fullkomlig, lättad, tacksam, trött och apglad på en och samma gång! 
Det finns en kemisk förklaring till min oförmåga till lugn. 

Det finns en orsak till att jag varje lördag känner stress, oro, ofokus och en vilja av att dra iväg hela tiden.

Jag har Adhd. 
Jag har dessa svårigheter ock det är så himla skönt! För nu behöver jag inte undra eller skuldbelägga mig själv längre! 
Jag kan träna lugn hur mycket jag vill ( det hjälper en hel del faktiskt!) men jag har alltid fått starta en halvmil efter alla andra. När andra är djupt ner i vilan så har jag precis landat i att jag ska vila typ.
Så jag ligger alltid efter när det gäller att komma ner i varv.

Men nu. 

Idag när Lilleman frågade om vi skulle rita tillsammans så tänkte jag, ja. Det kan vi göra och det kändes helt ok!  Men samtidigt varmt i hela kroppen, jag tror att även fast medicinen gör så att hjärnan agerar på ”rätt” sätt så är jag så van vid att stressa varje helg att det blir som en inte kamp. 
Sen gör ju medicinen att hjärtat slår snabbare, att blodtrycket ökar och att man blir mer igång på ett kroppsligt plan.
Men ändå. 
Känslan av att få bara vara i stunden är så härlig ! Det är så här det känns att vara mindful. Tänk vad meditationer kan göra nu när förutsättningen är en helt annan....

Bilden är lånad av Rädda Barnen

ADHD på ett nytt sätt 🙏🏼

Idag har jag provat att vara mig själv med en viss modifikation.

Med skräckblandad nyfikenhet tog jag i morse för första gången medicin för att reglera min adhd. (Eller vad man nu säger att man gör. )

Det var en ny upplevelsen.


Först så iinbillade jag mig en massa av de hemska biverkningarna redan när jag svalde, men snart hade jag glömt min oro för vardagen lunkade ju liksom på som vanligt. 

Nånstans strax efter att jag kom till jobbet så hände något, det var som om jag sippat lustgas en stund för det började liksom bli glatt och lustfyllt inom mig. Jag såg och hörde saker men registrerade inte in dem i registret så att säga. De fick vara där jah såg dem utan att jag reagerade på dem. Snacka om MINDFULNESS!!! Det är det här folk pratat om i alla år! Att BARA VARA!!! Wow! Vilken grej liksom...



Jag deltog i samma möten som vanligt, höll i mina lektioner mötte samma personer som vanligt, men saker jag reagerade på rann liksom av efteråt på ett rätt skönt sätt. De bekom mig inte. 


En annan sak som jag upplevde var att när jag pratade med en person så var jag enart i det samtalet och inte bland alla de övriga tusen saker som händer runt omkring , och det var en ny upplevelse.  Det var som om ett filter sållade bort allt onödigt och gav mig en chans att koncentrera mig enbart på den jag pratade med. 

Saker ock ting sker ju så klart inte över en dag. Jag fattar att mycket från idag är nyhetens behag. Jag fattar att man vänjer sig vid detta med. Men jag vill definitivt fortsätta prova medicinering. Det var en otroligt skön känsla att inte vara i allt överallt som jag annars brukar göra .

Helt underbart ❤️🙏🏼❤️

Utmattad en onsdag

Idag är jag trött.

Så själsligt tom och trött trots att dagen varit rätt bra och lagom fartfylld.
Jag vet att det beror på dagarna som varit innan, men som vanligt hjälper det inte ett dugg att tänka så. Utan det är mer bara ett konstaterande ATT det är så. 

Vid hemkomst idag hade jag kryp innanför skallbenet. Som om små små kyliga eldar tänts runt omkring där inne. Jag exploderade på någon som precis tappat sitt humör. Jag orkade inte hålla emot utan for ut med all kraft då personen ilsket for omkring framför mig i hallen. 

Jag har lagt för mycket energi på saker den senaste tiden och då funkar inte normaliteterna alls. 
Troligtvis känns det likadant inom min ilskna familjemedlem. 

Det enda som funkar i såna här lägen är vilande yogapositioner som t.ex Viparita Karani, (benen upp mot vägg). Inget stillar så bra som yoga. Kuddar och täcken i en enda stor värmande gosig hög kan också funka. Och lugn. Tystnad. Inget. 

Min arbetsterapeut visade oro igår då vi möttes. Det är nog så att människor runt mig känner av min stress, vissa kan tala om för mig hur jag mår även då jag själv inte är medveten om det. 

Hon påminde mig om att andas lugnt. 
Hon pratade om vikten av vila. (Jag vet...) men i flow är man unstoppable! Man klarar allt hela tiden .... tills det tar stopp. 
När hon så mötte mig med oro för mitt mående igår så höll jag på att bryta ihop, kände tårarna komma lite i ögonvrån och det är lite oroväckande för det är liksom första signalen på att jag faktiskt inte mår så bra just nu.
Jag har kört på lite för hårt lite för länge för mitt eget bästa och blivit dränerad på kuppen. 
Det är inte lätt att bränna ut sig, men det är inte svårt heller om man en gång varit där. Batteriet blir liksom aldrig helt uppladdat längre, max 75% skulle jag tro.
Så om man kör på som vanligt, som man gjorde innan man blev sjuk, så dränerar man sig ganska ofta,  till och med varje dag, och då tror jag att batteriets livslängd kortas ner. 
Insikten igår, då en människa på riktigt visade omsorg och oro över att jag inte är rädd om mig, var tung men samtidigt nödvändig. 
Är man febrig, magsjuk eller har nån annan sjukdom så stannar man hemma. 
Är man yr, har huvudvärk, illamående, illa mående eller annat kropppsligt tecken på att hjärnan inte orkar, då jobbar man på om man är som mig. Man tar sig i kragen knaprar Ipren mot huvudvärken och omeprazol mot magen, men man stannar inte hemma för man är ju INtE SjUk! 
Fast igår när jag fick frågan varför jag går till jobbet när synen är dimmig av mental trötthet och jag är så utmattad i sinnet att jag knappt håller ihop, så fick det mig att fundera. 
Fundera på vad jag håller på med. 
Fundera på att under tiden jag jobbar så himla mycket med att jag ska passa in i livet jag nu valt att leva, glömmer bort att vara rädd om mig.
Jag har förträngt hur det gick sist eftersom det är så min hjärna fungerar. 

Jag var hemma i nästan ett år och kan ändå inte fatta när jag är på väg åt fel håll igen. 


Jag har jobbat med anspassningar i hela mitt liv. Jag ser andras problem ock anpassar runt dem så att livet ska rulla på för dem. Så att de utmanas lagom. 

Så att de lyckas så ofta som möjligt.
Men jag klarar inte av att göra det med mig själv. Det är väl det som arbetsterapeuter och psykologer och läkare ska hjälpa mig med nu. Det är bara det att min hjärna i såna här tider inte är mottaglig. Den har stängt ner de exekutiva funktioner som jag behöver för att kunna tänka rationellt och ta rätt beslut i stundens hetta.... det är inte lätt att stötta andra och reda i andras konflikter när man själv har lust att bara skrika rakt ut så fort något går en emot...  jag är som ett litet barn i tankarna och inte mycket fungerar som det ska.
Men!!! 
Nu är ju inte allt skit och mörker ändå. 

Ett nytt liv har nämligen kommit till vår släkt inatt. 

En ny liten person som vi ska få lära känna så småningom, även fast jag helst av allt bara skulle vilja rusa dit för att få känna känslan av den lilla nya och hennes fina föräldrar!! Men så tänker jag att det nog kan vara skönt för dem att få landa lite innan vi stormar in. Jag längtar galet efter att få stifta bekantskap med henne och även få en ny form av relation med hennes mamma som funnits i mitt liv i 21 år nu. En tjej som är väldigt viktig för mig ock som nu blivit mamma för första gången.❤️❤️❤️