Campa i Stockholm

(null)Campa i centrala Stockholm, går det?  (null)
Ja det gör det faktiskt. Vid Tantolunden på söders höjder finns en ställplats för husbilar med plats för 15 bilar. Där finns ett litet servicehus som var sådär. Det funkar att duscha och uträtta andra saker men var inte det trevligaste hus jag varit i om man säger så....
(null)
På en lagom promenads avstånd finns restauranger och affärer 
(null)
(null)

(null)
(null)
(null)
Lagom liksom
(null)

(null)
På vägen hem rastade vi den yngsta av oss i en fin lekpark. En skön kväll.
(null)
Mysigt med alla ljus ❤️
(null)

Jag sover inte så asbra om nätterna just nu vilket är extremt ovanligt för att vara jag. Och med en tågbana och ett sjukhus som närmsta grannar blev det väl sisådär med nattsömnen på ställplatsen. Men det funkade. 
(null) (null)
Efter en dusch och en lättare lunch var vi redo att ta oss an julshopping i Stocholm.
 En jättebra ide med mycket fint att se.   Jag hade laddat med medicin och öronproppar, andades lugnt och försökte ta det lugnt.  
(null)


(null)
Jag hade kunnat gå där i  flera timmar men mitt resesällskap hade inte samma tålamod. Den ena var sur, eller missnöjd eller rörig eller vad man nu ska kalla hans sinnestillstånd för (null)
den andra frös och ville mest fika.
  (null)
God sushi och thai på Pong.
(null)
Otippat att jag skulle vara den som klarade julrushen bäst. Kanske beror det på den förståelse och de anpassningar min chef sett till att jag fått på jobbet? Fantastiskt är det i vilket fall!
🙏🏼 (null)
Churros är gott men oj så dyrt! 60:- för några friterade pinnar😂
(null)
Mitt i allt fick jag tänka på pappa som gillar älgar! 
(null)
En vacker plats har de som styr landet att arbeta på. På andra sidan holmen pågick en demonstration.                                     Stämningen var där, en högljudd kvinna piskade in sitt budskap till dem som stod samlade runt henne. Hon möttes med både bu och hejarop men jag måste erkänna att jag inte fick grepp om vad hon egentligen stod för. 
(null)

(null)
Strax innan julmarknaden i gamla stan så dog min telefon så fler bilder än så här blev det inte tyvärr... 
(null)
Jag älskar gamla gränder och hus❤️
Kvällen spenderades inte på restaurang Tak som var planerat. 
M hämtade kinamat istället  och vi kunde äta i bilen med mysbyxor på. 
Flexibilitet 
Så skönt           (null)     
Min son älskar bilar. 
På vägen hem stannade vi till på Porsche i Huddinge för att insupa atmosfären bland miljonkronorsbilarna. 
Känner mig alltid som en luffare bland såna bilar och brett leende kavajklädda försäljare. Speciellt dagar då jag hoppat morgonduschen och dragit på mig de slitnaste jeansen jag har. Vet inte var den känslan kommer ifrån egentligen men lika 17 finns den där..  
money money money 
(null)

(null)
Summering av helgen blev fyra julklappar i bagaget. En helt ok början ändå. 
(null)











Anpassningar

(null)Anpassningar är bra. 
 De behövs 
De är nödvändiga 
De ger lugn 
Men shit så jobbigt det är ändå är att vara den som blir "utsatt" för dem.
 Anpassningar ska vara av godo och jag har alltid pratat med mina barn om att de mår bra av dem. Att man inte är ett freak för att man får hjälp med nödvändiga saker. 
Men så en dag står man där, som vuxen , med adhd, och anpassade jobbdagar...

(null)
Så hemskt jobbigt att behöva vara "speciell" att behöva stöd och hjälp för att klara vardagen! 
Så mycket lättare det vore att acceptera att man inte klarar allt, om man vore allergisk mot nötter eller ägg! 
"Nej tyvärr, jag kan inte delta i det här för jag kan dö på grund av min allergi"  
Så mycket lättare än att säga/inse  att man inte riktigt fixar att hantera livet så som det är.
(null)
Istället är man den som måste ta rast i en Verksamhet som varje dag testas på grund av att det fattas folk. 
"Yeajj. Jag går och vilar lite nu då hörni! Tar en liten rast, ni vet det där man måste göra för att hålla? Nähe, inte du nej., ok du kör på, men jag går, smiter lite" 
Ok. Jag var en sån en gång jag med. 
1000 bollar 
100 knyck 
Rast? 
Hahahaha!!! 
Ja imorrn kanske! 
Men nu för tiden måste jag. 
För annars kommer hjärndimman och stänger ner mina exekutiva funktioner. 
Jag vet det. 
Men ändå så går det nästan alltid för långt. 
Varje gång .

(null)
Man biter ihop. 
Man kör på för det är ju så jävla mycket lättare än att stanna upp! 
Eller hur? 
För om man stannar upp så kommer allt ikapp. Och man måste ta tag i en massa jobbig skit igen 
(null)
Min absoluta stopp-punkt är när jag känner att jag inte orkar vara mamma mer. 
När allt handlar om jobbet och jag bara halkar efter mer och mer där. 
När inget känns roligt längre och när det som är viktigt på riktigt bara blir en börda jag helst undviker.
Då vet jag att jag på väg över kanten till utmattning igen. 
Det går längre tid mellan varven nu och jag får mer och mer stabilitet i livet för varje dag som går. 

(null)

Kloka kollegan vägleder och stöttar men så kommer ändå dagen när jag känner att jag måste prata med min chef. Jag måste be om hjälp. (Något som jag har så svårt för att jag helllre kör slut på mig själv). Berätta att jag mår som jag gör och att något måste ändras. 
Jag berättar att jag söker mig bort, att jag kanske inte passar för läraryrket. 
Min Adhd är inte asbra i rollen som planerande lärare som skriver regelbundna veckobrev men jag är en jävel på att hitta lösningar och entusiasmera en hel grupp med elever år rätt håll. Oftast ....
(null)

Min chef nickar förstående när vi möts.
Försöker förstå. 
Ger mig kredit för att hon vet att jag är kompetent, en bra lärare men att  fokus nu ska ligga på att jag ska må bra för att kunna vara den person jag vill vara. 
Hon vill att jag ska må bra. Också.
Hon "beordrar" mig att ta rast varje dag. Hon hjälper mig att våga stå för att jag måste ta pauser då och då. 
Jag ska avstå möten med andra vuxna i så stor grad som möjligt. Läsa protokoll istället. 
Det viktiga är arbetet med barnen. 
(null)
Jag lovar. 
Missar första återkopplingstillfället, men då kommer hon och hämtar mig. 
Bara så där🙏🏼
Vi pratar om hur första dagarna känts. Jag är ärlig , hon nickar, återkopplar, vi bokar in en ny träff. 
Jag jobbar på och när känslan av att kunna andas på riktigt igen åtekommer så ler jag. 
(null)

Jag har insett att jag inte hinner lika mycket som andra vad gäller adminstrativt arbete. vi har lika mycket tid till det men för mig tar allt dubbelt så lång tid så jag blir aldrig klar. Jag sätter igång med att exempelvis få struktur på alls bedömningsstödspapper, efter en stund börjar det krypa myror i huvudet på mig och ju mer jag då försöker få ordning ju värre blir det. 
Kaos. 
Tilt. 
Control alt delete.. 
Det är inget nytt så klart men att inse att det är så här ger mig perspektiv. Får mig att förstå. 
Den här veckan har jag hunnit ikapp med en hel del. Den här veckan har jag till ock med kunnat tänkt framåt. Kunnat strukturera dagar utan att dö på kuppen. 
Jag kan till viss del planera arbetet som släpar och ska tas tag i. 
Det är en enormt befriande känsla. 
Så anspassningar behövs. De är till och med livsviktiga, men det visste jag ju redan. 
Det är bara så skönt att också äntligen förstå🙏🏼❤️🙏🏼 









Once U go down , its a long way back...

Ni  vet den där känslan när man bara vill krypa ur sin kropp. 
När huvudet hotar att sprängas och det känns som om hjärnan brinner ock sakta förtvinar. 
Känslan av vanmakt när man kämpar för att ta sig upp från golvet på morgonen. 
Med gråten i halsen ser man sin son ta ansvar för allt det hans mamma borde göra en vardags morgon. Man känner sig otillräcklig och dålig, tar sig i kragen som en "rejäl kvinna" ska och kravlar sig sedan upp för att ta sig iväg till jobbet, ett jobb vars intensitet är så tung att du lämnar det varje dag med andan i halsen och en känsla av total ofullkomlighet. 
En känsla av att aldrig bli klar. 
Att aldrig se ljuset i tunneln. 
Att liksom inte leva. 
Så galet.  
🤫
Hur som helst så är det så mitt liv ser ut just nu. 
Jag försöker tänka positivt, att andas ut det gamla och in det nya i ett slags evigt statisk Jävlar-Anamma-Mindset.
Om och om igen.
 Så jävla tröttsamt..
🤯
Hur som helst. 
Det går upp och det går ner. 
Jag vet ju det.
 Floooooow och livet går lättare. 
Pang när flowet är slut och orken 
Det är bara det att neråtdagarna blir så himla djupa just nu att jag till och med börjat tappa tron och då blir det tufft. 

Det jag tror att jag vill komma fram till med mitt gnällinlägg är; 
VAR SÅ HIMLA RÄDD OM DIG OCH DIN HJÄRNA SOM DU BARA KAN...
Utmattningssyndrom finns. 
Det är på riktigt.
Och det kan drabba dig även fast du inte tror det. Det smyger sig på och ger skador som tar tid att läka. 
Tid . 
Lång tid.
Så var rädd om dig.
På riktigt.
❤️