Pärla pärla!

Tänk en sån tur att man inte alltid gör som man känner för!  (null)
Idag var det pärlevent hos Anna, det började vid sex och jag var så sugen på att ställa in ock stanna hemma istället! 
Slänga på mig mysbyxorna ock slappa i soffan. 
Bara vara liksom ....
Men jag åkte ändå. 
Så klokt
❤️
(null)
Istället för Netflix i soffan fick jag umgås med både gamla och nya vänner! 
Vi pärlase armband för barncancerfonden, väldigt mysigt och så viktigt. Så köp så många armband som du kan. 
Nu längtar jag till nästa gång! 

(null)Men det kommer kanske att kännas likadant då, innan jag väl kommer iväg, jag har svårt att ta mig iväg när jag väl kommit hem. Vill bara vara hemma då. Men med tanke på att hjärnan är elastisk ock formbar så kanske jag kan träna mig i att inte tänka så. 
(null)
Tack för skjuten bästa B!!! 
Och tack för en mysig kväll!

Barnyoga

Alltså detta under med barn som får möjlighet att stanna upp. 

Jag hade mitt sista barnyogapass för i år igår kväll. Det blev en helt magisk stund🙏🏼

Barn som liksom andaktigt trots inre oro ock mycket spring i benen, får en slags lugn blick då de följer en enkel avslappningsövning.

Utan att de själva egentligen tänker på det så slappnar de av och blir ett med sig själva.

Bara en liten stund. 

Bara för ett par minuter. 

Men ändå.

Några av dem kommer att komma tillbaka nästa termin. 
Några kommer välja att prova på annat. 
Men alla har fått möjlighet att spara en och annan lugn stund inom sig. 

Alla har fått en liten gåva att ta fram i oroliga stunder. 

Alla har fått träna sig i att andas lugnt om så bara för en minut eller två. 

Jag är så grymt tacksam över att få den här möjligheten. Över att få förtroendet att leda barn i yoga. I mindfulness, i lek, i förtroende, i självkänslan, i allt som har med det inre självet att göra. 

Att få utmaningen i att leda en levnadsglad sprallig liten en som inte ”kan sitta still” och vända det tlll att det är en fantastisk förmåga att kunna röra sig som hen gör. Att det är något bra det här med kroppskontroll och rörelseglädje och inte något skamfyllt obehagligt. Samtidigt som det är bra att kunna stilla sig ibland, på sitt eget sätt.

på avslutningen igår fick vi till ett nästan andaktsfullt samtal där alla lugnt och stilla efter en stojig lek, lyssnade på varandra och förde fram så kloka ord att jag nästan blev religös.... 

så små och så fyllda av klokhet. 

När vi alla sedan skulle fika med pepparkaka och mandarin så valde en av dem att sätta sig i ett annat rum, i Easy-pose (korslagda ben) med händerna i knät och slutna ögon. Hen valde en stund i stillhet och det var så fint att se. Hen har annars många ord att säga och sprider fläktande energier kring sig var hen än går. Så att se just hen i den lugna positionen värmde hjärtat. 


Jag längtar redan efter en ny termin och jag har lovat mig själv att grovplanera alla 13 gångerna redan nu 🙏🏼


 Måste passa på att berätta även om ett meddelande jag fick till mig förra veckan. 

Jag har undervisat i yoga, mindfulness och massage med mina elever i skolan några minuter i veckan. 
Det är magiskt att se hur de allra flesta anammar det jag säger och hur lugnet sprider sig i klassrummen. 
Men så i allafall fick jag till mig att en elev tagit lugnet med sig hem, hen hade suttit ner en stund på vägen hem och tagit en lugn stund. Hen hade berättat hemma om hur lugn hen kände sig och jag fylldes av en sådan skön tacksamhet över att ha nått fram ❤️. 
Det är lite som Astrid Lindgren sa; 

 ”Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd.” 


Fast i mitt fall handlar det om att försöka ge banen redskap i hur man kan hantera stress, oro, mående och annat. Och att hitta en acceptans i att vara den man är. 


Ha en fin dag. 

Puss 

Att förstå ...

Den senaste tiden har saker och ting sakta och obemärkligt börjat att köra ihop sig för mig. 

Saker jag i vanliga fall klarar av, fungerar inte alls. 

Humöret sviktar brant och tårarna är aldrig långt borta..

Jag jobbar hårt på att klara av allt, 

livet, jobbet, familjen, utredningarna, måendena, skolorna, känslorna, alltet och även ingentinget.


Jag försöker göra arga morgnar till mysiga stunder av lugn. 

Jag mediterar och yogar på raster. 

Jag undviker fikastunder bland de andra på jobbet. Jag tvingar mig själv till lugn. 
Jag andas, fyra djupa in, åtta långa ut.

 Jag läser om hur man ska vara rädd om sig, om hur man kan undvika att bli utbränd igen. 
Jag läser om allt. 


Samtidigt dräneras jag mer och mer på energi. Det är som om uttaget alltid är större än intaget. Det händer alltid något som gör att jag åker ner och måste lägga fokus på att klättra upp igen. 

Jag avskyr att erkänna det, för jag känner mig så svag när jag tänker att negativa saker påverkar mig. 
Att jag inte längre äger förmågan att skaka av mig skiten och kliva vidare. 
Jag hatar att känna mig svag. 

Alla som känner mig, på riktigt. 
Den jag var innan utmattningen gjorde mig till en liten person utan ork ock mening, vet att jag inte är så här. 
Jag vet att jag inte är så här!!!
Jag tänker att jag inte är en sån som ger upp. Det är viktigt för mig. Jag ger mig inte. Samtidigt är det precis det jag måste lära mig att göra.
Därför känns det så oerhört jävla jobbigt att gång på gång vara den som brister. Den som andra måste ta hänsyn till.
Den som inte orkar. 
Den som inte kan.
Den som måste vara rädd om sig. 
Den som inte längre är den hon en gång var.  
Den som varje dag måste kämpa sig upp igen. 

Jag är Så trött på det.
och ändå förstår jag inte.

Förra helgen var jag så frustrerad och ledsen att jag stannade hemifrån två timmar för att hitta tillbaka till mig själv nånstans där bakom all ilska och sorg över att jag inte orkade med det jag alltid förut så lätt fixade en vanlig helg. 

Städa garaget en sväng och åka med grovsoporna, Nemas Problemas... 
Förr. 
Nu är det som att bestiga ett högt jävla berg. Varje gång. 
Varje liten jävla vardagssak är sjukt jobbig att hantera. 
Varje liten sak....
Och jag fattar fortfarande inte. 

Jag anstränger mig för att möta konflikter och arga känslor under en dag. 

Jag försöker göra mysiga stunder vid frukostbordet men Lilleman vill hellre se på TV. Jag slåss mot mina ”men så får man inte göra-principer” varje morgon. 
Och ändå förstår jag inte.

Jag hamnade i en väns varma famn häromdagen. 

Hon grät. 
Jag grät. 
Jag kunde känna hur jag började förstå. 
Hennes ord klöv muren av förnekelse, öppnade mig för möjligheten att jag faktiskt kanske, i min iver och längtan efter att hitta tillbaka till mig själv igen, pushat för mycket. Försökt för mycket. 
Jag började förstå. 

Sen torkade jag tårarna, gick ut och mötte livet igen. Lite försiktigare, med lite mer vänlighet och omtanke till mig själv. 

Jag förstod för en kort sekund hur det kunde vara möjligt att jag sakta håller på att bränna mina broar igen. 
Hur jag i all längtan att gå framåt istället drog mig mer och mer bakåt. 

Jag satte mig sent den kvällen och skrev till min arbetsterapeut. Berättade om allt. 

Försökte förklara.
Försökte berätta hur det känns när man inte varit så snäll mot sin hjärna ett tag och hur den liksom börjat stänga av. 
Försökte få fram att  allt detta inte bara är Adhd, det finns en annan del som jag förträngt. Vi har pratat om den flera gånger men fokus har legat på att klara av livet med adhd, Inte på utmattningen. 
Den tänkte jag nog att jag var ”av med”. 
Tänkte jag. 
Och förstod. 

Jag förstod det som han, den lille filosofen, på sitt sätt talat om för mig under flera veckor. 

Den lilla kloka ungen som känner sin mamma så väl . Som med sitt sätt visar att jag mer och mer dragit mig undan. 
Långvarig stress gör så med mig, den får mig att stänga av, dra mig undan.
Jag får huvudvärk. 
Jag mår dåligt. 
Jag vill ingenting.
Jag vill bara vara ifred.
Och hur mycket jag än försöker mörka det så finns det människor som ser igenom mig. Som känner av. Som reagerar. 
Den lille filosofen är en av dem, vännen med den varma famnen en annan. 
Jag kan inte låtsas med någon av dem. 
Min lilla filosof känner av och det gör så ont att inte känna ro att vara där med honom istället för att bara vilja vara i fred. 

Lyssna inåt. 

Stanna upp och verkligen lyssna. 

Vi ska ses i veckan J min arbetsterapeut och jag. Mitt i veckan, mitt i allt. 

Vi ska tillsammans komma fram till vad som blir bäst just nu. 
Jag ska fundera lite till på om livet jag just nu lever är hållbart. Jag måste få till återhämtning. På riktigt. 
Jag måste hinna landa mellan allt jag ger till alla jag möter i mitt liv. Måste hinna samla mig, känna, må, le, slappna av och allt sånt jag inte gör just nu. 

Jag förstår att det är dags att förstå. 

Den här gången tror jag att jag drog i nödbromsen i tid. 
Jag känner en blandning av uppgivenhet och framtidstro vilket är skönt. Jag är inte helt off. Jag är inte helt utsjasad. Jag vill vidare och det är en skön känsla. 
Samtidigt är jag nu grymt medveten om att varje ledig stund blir tuff eftersom jag är igång i sån fart att avslappning är en plåga. 
Det är en varningssignal jag borde ha reagerat på för flera veckor sedan. 
Jag hade lärt mig att njuta av lugna stunder efter ”förra gången”. Jag borde ha känt igen. 
Jag borde så mycket. 
Men nu är det som det är och jag tror att det kommer bli bra. 
Kram