Att balansera livets obalanser

Fick ett nytt sätt att tänka igår då jag läste Lena Arrelövs ord om hur hon känner att vardagen handlar om att balansera obalanser. 
Så himla kort och koncist vad mitt liv handlar om lite grann. Varje dag en ny utmaning. Varje dag en liten balansering framåt. Jag är ju egentligen ganska bra på att hitta balans, men en utmattning är inte att leka med ock påverkar livet långt mer än jag någonsin trott.

(null)
Något annat jag aldrig förr riktigt insett är att man blir det man tänker .... 
i helgen till exempel,  var jag alldeles tjock i huvudet av känslan att jag inte hade någon form av energi. Tom. Orkeslös och utmattad var mantrat som snurrade runt runt i huvudet hela tiden. 
Om och om igen intalade jag mig hur jobbigt det var att ens existera och hjärnan är ju så funtad att den tror på vad jag säger till den... så....  (null)
Iallafall så fick min man för sig att vi skulle dra väg över dan med husbil och mina föräldrar. 
Att umgås med mamma och pappa skulle jag orka med bestämde jag, de är ju liksom jag på ett sätt. 
(null)
Så vi rekade en plats, packade husbilen med lättare lunch och drog iväg. 
Ut i naturen, den läkande naturen.
Friden. Lugnet . Tystanden.
(null)
Alla små smulor av lugn och ro räknas. 
Andetagen under den korta rasten på jobbet. 
Blicken som vilar på den gröna skogen. 
Tanken som läker istället för stressar. Promenaden .
Skratten med en vän 
Lugnet i ensamheten 
En stunds stillhet med 23 glada små . 
Alla små stunder man ger sig själv läker. 
Jag vet det nu för helt plötsligt i söndags kväll kom det över mig. Att vända tanken. 
Att  vända flödet av energier åt andra hållet. 
Att tänka om! 
Att tänka "rätt". 
Att fokusera mina tankar på att jag har energi istället för att jag inte har det! 
(null)
Så jag gick här hemma och sjöng mantrat "jag är pigg och full av energi!" Hela kvällen och nånting hände!!! 
(null)
Jag kände mig pigg. Energisk ock fylld av iver ! 
Jag fattar att det inte alltid går att ändra tankar, att man ibland bara måste få bryta ihop och smeta runt sig själv i självömkan, men ibland så funkar det faktiskt! 
Som då, i söndags då jag fick igång mig själv "bara" genom att tänka om. 

(null) Att oroa sig för det som varit har också blivit en stor del av mitt liv har jag märkt. 
Att hela tiden tänka att om jag inte är rädd om mig så blir jag utbränd igen. Om och om igen. 
Som en papegoja som fastnat på repeat ock inte kommer loss. 
Mitt fokus har (och gör fortfarande) legat på min funktionsnedsättning och inte på allt annat  det blir nog så när man hamnat i diagnosvärlden, iallafall ett tag. 
(null)

Men nu känner jag mig redo att se framåt igen, att tänka gamla tankar. Att  känna att jag orkar, att jag vill saker att jag kan. 
En enorm befrielse. 
Som om jag börjat hitta hem till mig själv igen med försiktighet , men också fortfarande en rädsla för att hamna i hjärndimmans värld igen. Men den blir mindre och mindre ju mer mig själv jag blir🙏🏼

Sommarsöndag- vilodag


Vaknar av att det ringer på dörren. 
Flera gånger. 
Ser mig förvirrad omkring i det skumma sovrummet och försöker få fatt i tankarna kring vem som det skulle kunna vara där utanför. 
M har åkt på skytte, tjejerna sover och Lilleman..( som inte är så liten längre) . ja var är han?
Jo just det. Han sover hos sin kompis B. 
Kanske är det han?  (null)

Yrvaket och med en kropp/ knopp som just nu behöver en startsträcka på ca 60 minuter, vinglar jag nedför trappen för att se efter. 
Jodå. Stora Lilleman och B står därutanför och vill in för att prata en liten stund. 
B, som verkar havlite mer social finkänslighet ber om ursäkt för att de väckt mig. 
Stora Lilleman stövlar in med skor rakt in i köket och vet nog inte riktigt hur han ska känna. Stor, liten, hemlängtan och "bortaledighet" allt på samma gång typ. 
De har redan hunnit äta frukost berättar de. 
Våfflor. 
De har badat och bakat pizza igår kväll, livet leker och sommarlovet har inte ens börjat. 


(null)
Jag hade en bra lördag jag med. 
Jag och J körde till en sjö för att doppa oss. 
Skönt och svalkande, jag var i flera gånger!  Mysigt att få vara ensam en stund med min fina 18 åring. ❤️
Jag mötte en blivande elev där som sa hej jag blev lite förvånad över att han kände igen mig, vi har ju bara setts en gång. Men jag antar att det är lättare för dem att komma ihåg mig än för mig att komma ihåg alla de 22.  
Själv var jag allt lite stolt över att minnas hans namn!
🙏🏼
(null)


(null)

Innan badet hade jag ägnat dagen till att såpa altaner. Fram 3 gånger och uterummet två.  De nysåpade golven doftar härligt idag, de är alldeles mjuka och lena att gå på . (Ska bli spännande att se hur det blir när regnet kommer😅) Kanske blir det värsta skumpartyt där ute på golvet. 

(null)
M säger att jag borde bjuda hem folk oftare. 
Jag städar alltid inför att någon ska komma hit. 
☺️
Jag kan bara hålla med. 
Med AdHD i sig kan det lätt bli så att man bara gör saker när man verkligen känner sig motiverad... 
Att ha ordning i vardagen är viktigt för mig och något jag kämpar med dagligen. Men att ha rena toaletter och kladdfria golv (åtminstone på nedervåningen) är ett måste vid besök. 
(Övervåningen får vara stökig och privat och allt inträde där uppe sker på egen risk !) 
(null)
Jag förvånas och glädjs över mitt beslut att bjuda hem arbetskamraterna. 
För några år sedan skulle det ha varit en omöjlighet. 
Utmattningssyndrom kan göra så, stänga av all social kontakt. Man orkar inte. Man vill bara vara ifred. 
Det är ett stort steg att våga, orka och klara av  detta. 
👊🏽 
Kanske är jag snart redo att leva som "vanligt" ock ibland längtar jag efter att bjuda hem folk som förr i tiden och kan till ock med känna att det är mysigare att sitta och småprata med vänner än att kura i soffan ensam och ladda batterierna. 
Jag har kommit långt nu. Längre än jag någonsin trott var möjligt åren då hjärndimman blockerade mina kognitiva förmågor och jag helt styrdes av den emotionella Reptilhjärnan.
 (Eller inte hade någon som helst styrning) ...😱😅 (null)
Livet är nu. 
Livet är här och allt är ok. 
Man påverkar det man kan. 
Man låter annat vara. 
Man står sann inför sig själv ock inser att den enda man kan ändra på är sig själv.
Man inser att det som är viktigt på riktigt är relationer. 
Relationer till de som är i ens familj och närmsta krets. 
Men också relationer till dem små (ock stora) man möter i vardagen på jobbet.
(null)
De är viktiga på ett annat sätt och ibland berör dem mig extra mycket, 
Som nu i veckan. 
Jag har fått två kramar av två individer som kämpar med olika saker och som jag känner blivit bemötta på ett sådant sätt att de fått den trygghet de behövt för stunden. 
Två helt skilda situationer, två helt skilda individer ock två helt skilda kramar men med så mycket värme och tacksamhet att jag fick gåshud, tårar i ögonen ock en enorm känsla av glädje. 
Glad att få finnas där och att  få vara en del av den vardag de blivit satta i utan att ha ett val. 
(null)
Att få en slags bekräftelse på att de timmar man lagt på att skapa en relation gett något berör verkligen på djupet. 
Det har det alltid gjort för mig.  (null)

Jag är ju en känslofylld människa. 
❤️
Skillnaden nu är att jag lärt mig att jobb är jobb och hemma är hemma. Jag kan bli känslomässigt berörd utan att ta med mig det hem nu. 
Bra jobbat! 
🙏🏼 
(null)
De två kramarna tar jag med mig in i framtiden som en slags bekräftelse på att jag lyckats möta åtminstone de två på ett bra sätt och gjort dagar i deras liv till bra dagar. 
(null)     
Jag tar också med mig små meddelande som de här! 
Känslan när någon tänker på en under en fin stund är så himla fin liksom! 
Tack! 
❤️
Nu ska jag gå och steka korv till två 9-åringar som verkar ha en omättlig aptit. Sedan ska jag planera för IKEA-besök då sittkuddar och hängväxter ska införskaffas,  en snabb titt på en husbil ska också finnas med! 
Ses!
🙏🏼




Fortsätt simma....

Precis som Doris i filmen "Hitta Nemo" får man tänka framåt, uppåt vidare iväg.
Varje dag. 
Hela tiden. 
Positivt tänkande. 
Mindset. 
Man är själv ansvarig för sina tankar och kan träna sig i att välja rätt tankar ock synsätt.
 (Förutom när man mår psykiskt dåligt eller är psykiskt nedsatt. Det gäller inte då för då gör man bara så gott man kan och det är Good enough.) 
(null)
Det är liksom så livet är. 
Man vill något, man tänker att man ska, men så sätter något käppar i hjulet och man får möta en sorts känsla av sorg ock bitterhet. 
Man får ta in, smälta bitterkänslan och gå vidare.  (null)
 Någon annan kommer få tillbringa sitt liv där vi hade önskat att få bo. Någon annan som har bättre förutsättningar än oss att betala renovering och leva. 
Så är det. 
Move on. 
(null)

Men som sagt. Först får man faktiskt lov att känna sig bitter och låg. Det är mänskligt tänker jag😁
(null)
Nu har jag landat lite i förlusten av framtidsdrömmen.
Jag ska nog vara tacksam, för det hade troligtvis slutat med skilsmässa ändå om vi köpt huset. 
Jag har skitsvårt att leva med oreda, men jag tänker (som vanligt)  rosenröda tankar om mig och vårt liv i en renoveringsmiljö. 
Jag VET ju nu, det som hjärtat inte vill se, jag vet att jag blir stressad i röriga miljöer. Ingen mindfulness i världen kan ändra på det.  (null)
Så nu får nya drömmar och framtidsplaner plats där huset lämnat tomrum. 
(null)
Kanske en husbil istället.  (null)
Eller nya skor. 
För att bo är inte allt. 
Det är mycket men det är långt ifrån allt. 
(null)
Men nån gång ska jag bo så här med. Med pool ock utrymme. 
Bara inte just nu.
(null)