Vad är väl en bal på slottet..

Ikväll är det stor fest inne i stan. 

”Alla” ska dit, (förutom några fina kollegor som liksom jag får stanna hemma) och här ligger jag med bultande huvud, varma kinder och värkande öron. 
Jag tycker så fruktansvärt synd om mig själv och väntar febrilt på minsta lilla känsla av välmående och energi. 
Jag vill inte må så här, jag vill inte inte orka. 
Jag vill må bra.
Jag vill 
Men så är det inte. 


Jag har hållit i ock hållit ut lite för länge, igen. Gått igång och kört på, ansträngt mig och kört på utan återhämtning nånstans. 

Att jag aldrig lär mig.
Att jag efter en vecka med Ipren ändå inte inser att jag lnte varit tillräckligt rädd om mig. 
Jag förstår lnte hur det kan bli så här.
Det kan ju vara så att jag har ”fel” jobb” som min arbetsterapeut tänker. 
Att jag borde leta upp ett jobb som har med hälsa och vuxna att göra säger hon samtidigt som jag ser 6 års högskolestudier forsas ner i avloppet. 
Men hon har en poäng. 
Jag går så in i det jag gör att jag går isär. Till slut. 
Suck ☹️


Jag vet ju att det finns sanning i det hon säger, men det känns ändå så bittert. 

Så jobbigt och svårt. 
Dessutom har jag ju enormt skitsvårt med förändringar. 
Jag hatar att stå inför dem men klarar oftast av dem bra då jag genomfört dem. 
Men förändringar är så läskiga. 

Jag har verkligen försökt med planeringsblock, olika färger för olika aktiviteter, olika lika olika lika blandas i en helt galen kakafoni av ord. 

Tills världen bara snurrar och gör mig virrig och trött.

Hon påminde mig om att vi med adhd har lätt att bränna ut oss, hon gjorde mig också medveten om att har man en gång varit utbränd kan man lättare bli det igen. 

Så nu ligger jag här och tänker på allt jag kunde ha gjort annorlunda för att orka. 
Skuldbelägger mig själv för att jag lnte andats tillräckligt rätt och mediterat tillräckligt mycket. 

Gaaaaaah

Men men . 

Nu är det som det är och jag kan bara gilla läget och vila ut hjärndimman under ett par dagar. Hoppas att det lättar och att jag snart kommer ikapp mig själv igen så att jag slipper må så här.

Kram 

En ledig dag ❤️

Tusen tankar, precis som vanligt. 

Skillnaden är att nu kan jag liksom plocka om dom i huvudet och ha koll på dem. De är där jag placerar dem så att säga....
En ganska häftig känsla faktiskt. 

Det ger en form av lugn , jag slipper springa runt hela dagarna utan att stressa ihjäl mig över att inte kunna tänka tanken färdigt och klart. 

Wow. 
Men så äter jag ju också en narkotikaklassad medicin 😱. 
Jaja. 
Jag känner att jag är redo att börja testa olika nivåer av den. jag har landat i den lägre dosen, jag vet hur  den känns, jag har vågat prova dubbel dos igen utan tryck över bröstet, snarare en klar förbättring i fokus, koncentration ock uthållighet. 
Jag ska nästa vecka på lovet hemma, prova att vara utan helt. 
Jag är redo. 

Idag har jag tagit ”ledigt”.,

Det stör mig lite att tanken på att inte åka till jobbet är jobbig.... 
jag ska först till BUP och träffa en kurator inför en ev. kontakt med lärare som inte greppar vad arbetet tillsammans med en elev med adhd kan innebära. 
Sen har jag ett hål på ett par timmar, som jag klokt nog valt att lnte lägga på jobbet.. utan ska tillbringa en del av med en vän jag saknar och inte sett på länge. 

Skriv inläggstext 

Sen är det dags att utvärdera min medicinering med sjulsköterskan G och sedan avsluta dagen med ett pass arbetsterapi. 

Jag fick frågan av vikariefixaren igår om jag verkligen var tvungen att vara ledig, det är sååå tunt med vikarier just nu. Det dåliga samvetet slog till men min underbart stöttande kollega sa nej! Trots att hon är trött och att frånvaron kan påverka henne så sätter hon mitt mående först. 
Hon är så bra för mig... 
så idag är jag ”ledig” och det ska bli bra tänker jag ❤️🙏🏼❤️

”Allt i ditt liv är inte adhd”

”Allt i ditt liv är inte adhd” sa hon, läkaren som skulle diskutera medicinering med mig. Nu två veckor senare förstår jag vad hon menade. 

Adhdn är en del av mitt liv,  medicinen kan hjälpa mig att hantera det som har med symptomen att göra. That’s it. 
Inget annat.
Den kan inte ändra hur jag ser på saker, den kan inte ändra mitt sätt att vara. Den kan som sagt bara få mig att stanna upp oftare , tänka klarare,större och längre och att fokusera mer på en sak i taget. 
Så. 
All ilska,frustration och sånt, det försvinner inte. Det finns kvar.
Stressen inuti som skapas av att jag saknar förmåga att stå ut med vissa saker, finns kvar. 
Min förmåga att säga vad jag tycker rakt ut flnns kvar men kanske har hejdats en del av medicinen. Men vid orättvisor och situationer där jag möter människor som inte tar tag i saker de behöver ta tag i på ”rätt sätt” så blir jag frustrerad och det äter upp mig inifrån. På nåt sätt.  

Jag har börjat inse att det är mitt stora problem när jag möter andra.  Att hantera att de inte alltid tänker som jag, eller rättare sagt, att de inte tänker alls.  Vilket jag iofs är helt ok med om personerna på nåt sätt kunde ha en gnutta insikt i att det de gör inte funkar . Men när de inte har det och det drabbar människor jag bryr mig om så går jag isär.


Så mitt största problem är alltså egentligen att hantera andras oförmåga att hantera problem. 

Gaaaaaah!!!! 
Jag är så trött på att lägga energi på detta och på att hjälpen jag ev kan tänkas få handlar om hur jag relaterar till andra och de till mig. Vilket iofs är himla kul ock intressant, men som ändå inte behandlar problemet i sig. Herregud. All meditation, metylfenidat eller yoga i världen kan hjälpa mig just nu så jag känner väl kanske att jag snart ger upp och försöker göra något annat som ger mig energi istället för att köra slut på mig. Jag tänker inte bli utbränd igen.
Ha en fin dag 🙏🏼