Utmattad en onsdag

Idag är jag trött.

Så själsligt tom och trött trots att dagen varit rätt bra och lagom fartfylld.
Jag vet att det beror på dagarna som varit innan, men som vanligt hjälper det inte ett dugg att tänka så. Utan det är mer bara ett konstaterande ATT det är så. 

Vid hemkomst idag hade jag kryp innanför skallbenet. Som om små små kyliga eldar tänts runt omkring där inne. Jag exploderade på någon som precis tappat sitt humör. Jag orkade inte hålla emot utan for ut med all kraft då personen ilsket for omkring framför mig i hallen. 

Jag har lagt för mycket energi på saker den senaste tiden och då funkar inte normaliteterna alls. 
Troligtvis känns det likadant inom min ilskna familjemedlem. 

Det enda som funkar i såna här lägen är vilande yogapositioner som t.ex Viparita Karani, (benen upp mot vägg). Inget stillar så bra som yoga. Kuddar och täcken i en enda stor värmande gosig hög kan också funka. Och lugn. Tystnad. Inget. 

Min arbetsterapeut visade oro igår då vi möttes. Det är nog så att människor runt mig känner av min stress, vissa kan tala om för mig hur jag mår även då jag själv inte är medveten om det. 

Hon påminde mig om att andas lugnt. 
Hon pratade om vikten av vila. (Jag vet...) men i flow är man unstoppable! Man klarar allt hela tiden .... tills det tar stopp. 
När hon så mötte mig med oro för mitt mående igår så höll jag på att bryta ihop, kände tårarna komma lite i ögonvrån och det är lite oroväckande för det är liksom första signalen på att jag faktiskt inte mår så bra just nu.
Jag har kört på lite för hårt lite för länge för mitt eget bästa och blivit dränerad på kuppen. 
Det är inte lätt att bränna ut sig, men det är inte svårt heller om man en gång varit där. Batteriet blir liksom aldrig helt uppladdat längre, max 75% skulle jag tro.
Så om man kör på som vanligt, som man gjorde innan man blev sjuk, så dränerar man sig ganska ofta,  till och med varje dag, och då tror jag att batteriets livslängd kortas ner. 
Insikten igår, då en människa på riktigt visade omsorg och oro över att jag inte är rädd om mig, var tung men samtidigt nödvändig. 
Är man febrig, magsjuk eller har nån annan sjukdom så stannar man hemma. 
Är man yr, har huvudvärk, illamående, illa mående eller annat kropppsligt tecken på att hjärnan inte orkar, då jobbar man på om man är som mig. Man tar sig i kragen knaprar Ipren mot huvudvärken och omeprazol mot magen, men man stannar inte hemma för man är ju INtE SjUk! 
Fast igår när jag fick frågan varför jag går till jobbet när synen är dimmig av mental trötthet och jag är så utmattad i sinnet att jag knappt håller ihop, så fick det mig att fundera. 
Fundera på vad jag håller på med. 
Fundera på att under tiden jag jobbar så himla mycket med att jag ska passa in i livet jag nu valt att leva, glömmer bort att vara rädd om mig.
Jag har förträngt hur det gick sist eftersom det är så min hjärna fungerar. 

Jag var hemma i nästan ett år och kan ändå inte fatta när jag är på väg åt fel håll igen. 


Jag har jobbat med anspassningar i hela mitt liv. Jag ser andras problem ock anpassar runt dem så att livet ska rulla på för dem. Så att de utmanas lagom. 

Så att de lyckas så ofta som möjligt.
Men jag klarar inte av att göra det med mig själv. Det är väl det som arbetsterapeuter och psykologer och läkare ska hjälpa mig med nu. Det är bara det att min hjärna i såna här tider inte är mottaglig. Den har stängt ner de exekutiva funktioner som jag behöver för att kunna tänka rationellt och ta rätt beslut i stundens hetta.... det är inte lätt att stötta andra och reda i andras konflikter när man själv har lust att bara skrika rakt ut så fort något går en emot...  jag är som ett litet barn i tankarna och inte mycket fungerar som det ska.
Men!!! 
Nu är ju inte allt skit och mörker ändå. 

Ett nytt liv har nämligen kommit till vår släkt inatt. 

En ny liten person som vi ska få lära känna så småningom, även fast jag helst av allt bara skulle vilja rusa dit för att få känna känslan av den lilla nya och hennes fina föräldrar!! Men så tänker jag att det nog kan vara skönt för dem att få landa lite innan vi stormar in. Jag längtar galet efter att få stifta bekantskap med henne och även få en ny form av relation med hennes mamma som funnits i mitt liv i 21 år nu. En tjej som är väldigt viktig för mig ock som nu blivit mamma för första gången.❤️❤️❤️

På andra sidan häcken

Vaknar med huvudet fullt av idéer och tankar, lite som vanligt.

Problemet är, att när ingenting är bestämt så blir alla tankar på vad dagen ska innehålla något som finns där "på andra sidan häcken". 
Ska jag måla? 
Åka till stan och fixa det sista inför skolstart? 
Bygga mur? 
Ringa skolan åt J. 
Leta fram mina jobbpapper?
Städa klart förrådet så att det går att komma fram i garaget?
Hjälpa mina föräldrar med huset?  
Fortsätta städa övervåningen som är fullkomligt belamrad med kartonger och junk? 
Eller ska jag se till att åka och simträna med Lilleman som vi sagt hela sommaren? 


Gaaaaaaaahhhhh!!!

Jag börjar med att äta frukost med Lilleman som kommit ner i köket för att laga havregrynsgröt nu på morgonen, förmiddagen 🙏🏼

Semestertider

Sista lunchen för den här terminen intog jag i bilen, ensam, nere vid vattnet, med vinden vinande genom de nervevade bilrutorna. 

Så skönt att få vara ensam en stund efter två dagars kollegialt samarbete. 

Boken jag läser just nu var enda sällskapet. Jag tror att det var ett bra val. 

Nu är jobbet över för den här terminen, till hösten väntar nya utmaningar. 

Nu väntar en annan. 

Att vara ledig. 
Att ha all tid i världen. 
En stor omställning som kan vara enormt jobbig för mig. 
Att ena dagen ha fullt upp för att nästa vara helt ledig, är ångest. De första dagarna på mina ledigheter är alltid så, har alltid varit så, men det är först nu jag är medveten om vad det beror på. Att det finns en orsak, att mina kognitiva svårigheter gör att det är tufft med omställningar, nya tider. Och att det sätter käppar i hjulet för mig då jag egentligen borde känna frihet och lycka. 

Även fast jag är medveten om det så är det svårt att hantera. Att veta hur man ska möta det på rätt sätt. Jag skulle önska att det var så enkelt att jag bara sa AAAAAAAHHHHHHHH ock sjönk ner med en djuup ledighetssuck i soffan hemma ock bara njöt av all ledig tid som ligger framför mig. Men nej. Jag liksom funkar inte så. Jag är på ett annat sätt. 
Så nu sitter jag här och skriver med en miljon känslor irrandes runt i mig ock vet inte riktigt vad jag ska välja att hänga upp mig på härnäst. Vad jag ska göra härnäst . 
Jag hade tänkt att försöka ta det lungt ikväll , men än så länge (en timme efter hemkomst) så har jag satt igång en tvätt, startat diskmaskinen och fixat ihop en köttfärssås till kvällen. I min förvirring över att inte veta vad som kommer härnäst känns det bäst att göra så, vara aktiv, slippa tänka, slippa möta obehaget inuti som jag nog måste....