Att leva utan motivation

(null)
Jag tror att jag börjat att fatta nu! 
(Även fast kemi och biologi-biten av det hela inte är helt klar ännu) så har jag hittat ännu en pusselbit i mitt VUXEN-ADHD-PUSSEL  jag håller på att lägga... (null)
Motivation
Jag saknar den där viktiga motivationen man behöver för att planera ett långsiktigt hållbart liv. Jag saknar en av livets starkaste drivkrafter, roten av överlevnad,  moroten i att komma vidare. Den man behöver för att vara Svensson.
Så enkelt för de allra flesta, så svår att hitta för vissa. 
Men om man snubblat över något som motiverar (och belönar) så har man det för livet. 
Jag fick en motivationsmorot av Bo Hejlskov då han berättade att en person han träffade en gång fick mycket lättare att gå upp på morgonen då den kände kaffedoft. Och sån är jag. 
Kaffet på morgonen, doften av själva kaffet och ljudet från bryggaren motiverar mig att ViLjA gå upp. Inte mycket annat hjälper mig. 
Jag tror det är därför jag och den lille filosofen inte alltid klickar så bra den där allra första vakna timmen . HUR ska man hitta motivation att dela med någon när man själv har svårt att förstå varför man måste gå upp och jobba. Jag menar, det löser sig väl ändå? 
Eller.. (null)

Eller kramen från vännen. 
Den motiverar till att fortsätta ha vänner. Jag har turen att ha en på jobbet som både är vän ock kollega. Som i alla år hjälpt mig att träna på det här med vänskap. Jag har annars lite svårt för sånt. Jag vet hur man skaffar vänner men inte  hur man behåller dem. Det kallas visst för social ångest och kan bli av en odiagnostiserad uppväxt där man inte riktigt deltagit och tränat socialt som "de andra". Jag tänker nog att det mer handlar om att vissa människor finns där på riktigt, är sig själva och blir betydelsefulla på nåt viktigt sätt och därför motiverar mig att hålla kontakten med dem. Ytligt är skittråkigt och går FeT BOrT... varför slösa tid på sånt som inte är intressant?
🙏🏼
Energin från kollegor. 
Motiverar till att stanna kvar på jobbet.
Liksom samspelet med elever och föräldrar...
Tyvärr börjar jag inse att det inte räcker. Jag fyller inte på med lika mycket energi som jag gör av med och trots alla goda intentioner så måste jag tänka nytt. Jag kan inte leva ett liv där jag blir sjukskriven stup i kvarten för att min mentala energi dränerat all serotonin i hjärnan och får mig att inte vilja nåt. 
Där kommer även problemen med belöning in. Jag har enormt svårt att se att allt kan bli bättre  OM  jag byter jobb. Jag ser kortsiktiga lösningar som hjälper för stunden men som alltid slutar likadant. Jag kööööööör på , jag glömmer att andas, att lyssna inåt och så BOM blir nånting trasigt inuti nånstans. 
(null)



Med skräckblandad förtjusning inser jag skillnaden på mig ock andra då jag inte riktigt känner samma motivation som dem. ( jobbet) Jag har mina egna mål, min egen agenda och den är liksom annorlunda 😅. Jag kan lägga fokus helt fel saker och måste sen "springa" ikapp de andra för att inte hamna helt fel.
Jag är kortsiktig och impulsiv.                           Jag springer bara om jag får lust, inte för att träna för att kunna springa maraton om 6 månader. 
(null)

Jag gör det som känns bra NU inte det som blir bra sen....  den förmågan har inte jag. 
Jag härmar och gör det som andra så klokt kan inse är det rätta, så kompensativ att jag blir alldeles rörd, men shit vad energi det går åt. Så mycket att jag blir alldeles tom och hjärnan brinner...

(null)

Dopamin... 

Det här med att få ständig och snabb skön belöning, PRoNTo!! Skit i långsiktighet,  jag vill ha resultat NU, jag vill göra NU jag vill se resultat NU...
Jag gör- jag ser - jag är klar - MoVE on...
En tröst i allt är dock att jag faktiskt inte är ansvarig för detta. Det är Kemi och min hjärna har kemisk obalans.... jag äter ständigt de dagar jag inte tar min medicin, " belönar" mig själv genom att stoppa i mig saker som jag "mår bra av" för stunden i allafall 😜 men som i det långa loppet inte är hållbart..  jag vet människor med ADHd som tagit droger för att dämpa, stärka, belöna för att må. Jag förstår mer och mer  deras problematik även fast jag aldrig rört droger själv så kan jag förstå dem som gjort det.  

(null)
Eftersom jag har svårt att sätta egna ord på vad Dopamin egentligen är så har jag klippt ut lite text från Specialnest där de beskriver hur kemin kan funka för oss med AdHd:

(null)


Japp. 
Då var det klart med insikter för idag. 
Dags att återgå till familjen❤️




















Bakslag.

Igår skulle vi plocka jordgubbar barnen, mamma ock jag. 
Det var varmt i bilen utan AC, j övningskörde ock de två första ställena vi kom till var stängda. 
Koppling höll på att brinna upp i en stressfylld rondell samtidigt som bensintanken var på god väg att bli tom. 

Någon blev hungrig, någon annan tappade tålamodet ock jag, jag bet ihop för att orka klara av. 
Klara av det där som "alla andra" mammor gör automatiskt.  (null)
Som tur är så vet jag att sommarloven brukar börja så här.  (null)
M som fick ta del av verkligheten i ett stressat sms, ifrågasatte bilden jag senare la upp på instagram. En bild fylld av lugn och harmoni, helt i motsats till känslostormen i bilen. Det fick mig att fundera på varför man väljer att göra så, dela det som är bra hela tiden och hålla inne skiten. Jag hittade inget svar och bestämde mig för att skriva här istället. 

(null) (null)
Men kanske var det för att just då och just där så upplevde jag lugn och harmoni. Det var rofyllt, varmt och skönt. Vi hade kommit fram, vi var begeistrade över alla fina goda gubbar som bara väntade på att vi skulle plocka dem. Stressen hade lagt sig och lugnet infunnit sig. 
(null)

(null) 
Första veckan på sommarlovet  är (och har alltid varit ) en prövning. 
Jag önskar att jag liksom tjejen i Sound of music sprang fram,  lätt på foten, fylld av glädje och bara njöt av min ledighet, men det blir helt  tvärt om.  Jag har svårt att släppa jobbet. Känner mig inte färdig. (null)
Kontrasterna från att alltid vara på väg  nånstans till att bli kvar, blir extrema och att ställa in sig på ledigt är svårt och väldigt jobbigt. 
Samtidigt är det som att alla portar som stängt in och tryckt bort alla tankar och känslor jag inte haft tid att känna under vårterminen, plötsligt öppnas ock alla undantryckta tankar väller fram i en enda röra. 
Ivriga att bli mötta och omhändertagna av mig och min lagom möra, halvt utmattade hjärna..., 
Och så på det en liten en som tycker att sommarlov är jobbigt för att hen vill att saker ska hända 24/7 och saknar sina klasskamrater..det är en del att hantera och processa
😅

(null)

Och just det, inte att förglömma. 
PMS
Det där härliga tillståndet man kan ha turen att hamna i en gång i månaden som gör att man inte känner igen sig själv, den kom lite lagom nu i början av ledigheten. 
PMS som kan förvandla mig till en arg, trött småsint liten djävul som bara ser problem och misstolkar allt folk säger. 

(null)
Nu när jag skrivit av mig, så ska jag försöka landa i en dag utan krav. Jag behöver landa och komma ikapp mig själv så att jag inte hamnar i hjärndimman igen. 
Jag är tacksam över signalerna hjärnan skickar mig om att stanna upp, varva ner, ta det lugnt. 
Den är så klok och en av de starkaste motiveringarna till att kunna ta det  lungt är just att stressen skadar mig och min hjärna. 
Ha en fin dag
🙏🏼


Min kamp


För tre år sedan gick jag in i väggen. 
Det var inte ett dugg som Sunes mamma i julkalendern 2003 med buller och brak, utan mer som att sakta, sakta glida in i ett dött, tomt, känslolöst töcken av evig förvirring.
Ungefär så. 
(null)
Sen fick jag lov att läka väldigt sakta. 
Så sakta att livet stundvis tedde sig så himla meningslöst att ingen utväg fanns. 
Men så småningom blev gräset så sakteligen grönt igen. 
Barnen hördes igen. 
Livet liksom vaknade till ock jag förvånades över hur mycket vackert det fanns att se.
(null)Jag vågade möta människor igen. 
Vågade testa nya saker. 
Vågade till och med komma tillbaka till allt det gamla och vanliga, till det som vissa stunder skrämt så mycket att jag inte ens vågat gå dit. 

(null)
Jag vågade och vann, 
vågade och förlorade.
 Gick framåt och bakåt och framåt igen. 
Om och om igen, 
men hela tiden med visshet om att det gick framåt! 
Så skönt. (null)
Så kom en smäll.
Inte en sån där vanlig vardaglig liten knuff, utan en rejäl käftsmäll, så hård att jag drattade omkull, precis  när jag stod redo för livet igen.Trauma kallas det visst.  
Jag ställde jag mig upp igen efter månader av kaos, rädsla och totalt adrenalinpåslag, vad annars kan man göra?!
Jag påmindes om den händelsen idag.       Tjejen på expeditionen kom in under en lektion ock jag såg på henne att det var något hon ville.  Precis som då, den gången  kom någon in under ett möte och saker var inte som det skulle. 
Idag var det inte så farligt som tur var, men jag hann känna paniken blixtra till inuti en millisekund..
(null)
Åren går och allt som skett har satt sina spår.
Både det bra och det dåliga.
  Djupa spår i vissa delar av hjärnan som tagit skada av all stress och all icke- vila.                    
Även om jag nu ser framåt med tillförsikt och sakta lär mig leva igen, även om mitt motto är att varje dag är en ny dag fylld med nya möjligheter, så har allt som hänt satt spår som gör att jag får kämpa så mycket mer än förut bara för att klara av det mest basala. 
(null)
Jag vet att det är så men har skitsvårt att förstå det på riktigt. 
Jag har läst massor om hur stresstoleransen kan minska som en följd av Utmattningssyndrom. 
Hur UMS i kombo med AdHD kan sätta en hel del käppar i hjulet och troligtvis skulle göra det för vem som helst ,men ändå går det inte in att jag Inte klarar lika mycket som förr! 
jag drar igång varje dag som om jag vore som vanligt, och mår skit när det inte går som jag tänkt eller det brister i min förmåga att hantera saker som dyker upp. 
(null) 
Jag lägger som så ofta skuld på mig själv.
 Om jag bara varit lite lugnare. 
Om jag bara tänkt innan. 
Om jag bara varit lite starkare!
Andra orkar ju? 
Andra är inte sjukskriva hit och dit? 

Och kämpar för att inte fastna i ett osunt utmattnings-Adhdtänk, jag försöker förstå och leva efter att jag är jag, men med vissa förmågor som är starkare än andra, och vissa svårigheter (även fast det bär emot) . 
Målet är att landa i något nytt aldrig testat förut. 
(null)Men åren går som sagt och det är svårt att hitta och hålla i balansen! 
Jag vet ärligt talat inte hur länge man ska orka med det här med att  "orka med".... 
jag är livrädd att det ska brista igen, ock att allt ska ta stopp. 
Kanske måste jag byta miljö? Kanske är det som någon sa idag att jag borde byta jobb istället för att inte klara av vissa utmaningar . 
Frågan är bara vad man ska göra istället ..
(null)
🙏🏼