Sjukstuga i ADHD-landet

Jag blir aldrig sjuk....
Det var inte alls länge sedan jag yttrade de orden, sen kom ett häfigt illamående, magont och total däckning i fredags. 
Huvudet bultar, magen gör ont, nacken gör ont, whAt liksom, har aldrig haft ont på det sättet tidigare, näsan är täppt och halsen känns öm.
Det känns i kroppen som om en traktor långsamt kört över mig om och om igen. 
Hela helgen spenderade jag i min säng, när jag då och då stod upp forsade svetten över kroppen med efterföljande frossa och iskänsla i hela kroppen. dusch och ner i sängen igen.
 
 
Och ändå står jag där måndag morgon, redo att ta mig an dagen på jobbet...
Intalar mig själv att  det går, jag kan, bit ihop ja så där smart som man kan vara ibland, för jag vill så gärna orka! 
Jag kan inte bli sjuk nu!!! Jag har 40 min /elev framför mig i förberedelsetid för att sedan kunna sitta i utevcklingssamtal i 30 min per elev... . Det på toppen av all planering, undervisning och ALLT administrativt vi åläggs hela tiden är aningen stressande.. Så jobba skulle jag... 
 
Men, det funkade inte och när synfältet mer och mer blev dimmigt grått, och min ansiktsfärg  antog samma färg gav jag mig själv en biljett hem. Det enda jag kunde tänka på var mitt varma gröna täcke som väntade i sängen där hemma. 
Jag gick hem och la mig.
 
Att vara sjuk i kroppen gör att jag blir stressad, huvudet bultar av trötthet och influensasymptom, men den underbara ADHD-hjärnan struntar i det, den känner inte av att kroppen inte orkar vilket gör att det är en ganska stor utmaning att vara sjuk. 
 
 
Att ligga ner och vila är en pärs, jag löser det genom att lyssna mig igenom Jörn Lier Horsts ljudböcker på Storytel. De ger mig ett space av ro och gör att jag kan stanna i sängen trots att hjärnan hela tiden vill upp, upp och iväg...
 
Det funkar rätt bra tills något händer som triggar igång mig, i morse blev jag till exempel triggad av en artikel på facebook. (Vad jag gör på sociala medier när jag är sjuk är en gåta,men  jag antar att jag spenderar tid med att scrolla för att tränga undan känslan av ångest och stress över att vara sjuk),men samtidigt  riskerar jag ju att möta saker där som triggar igång än mer stress. 
 
Artikeln jag ramlade över i morse stack mig i ögonen direkt:

"Mamman Maria ryter i på skarpen – uppfostra ditt eget

barn och sluta skyll på lärarna!"

Jag tänkte att det skulle vara bara ännu en i raden av svärande uppgivna Messersmittter- föräldrar som klappar sig själva på axeln och klagar på alla andras skitungar, och var utrustad från topp till tå med motargument, men det visade sig att det inte alls var en sån... 
 
(Jag utgår ifrån att alla som läser både mitt och Marias inlägg är fullt medvetna om att det i världen finns barn med NPF t.ex som inte bör/ kan ingå i den skara små som de här båda inläggen handar om.
Ett barn med t.ex ADHD kan fungera alldeles utmärkt i en i övrigt väl fungerande grupp, men man kan inte fostra dem på samma sätt. (min egen reflektion).
Ett barn med NPF behöver en lugn och trygg och förstående omgivning  för att fungera, ett ex. är då klasskamraterna har ett civiliserat lugnt sätt att gå, klä sig, arbeta och inte låta för högt så fungerar vardagen så mycket bättre för alla)..
 Bildresultat för trygga barn
Artikelskrivaren gick rakt på sak om hennes och alla vi andra föräldrars kollektiva ansvar att varje morgon lämna en framtida samhällsmedborgare i skolan. 
På hennes barn skola hade lärare nämligen pga hot från föräldrar blivit sjukskrivna.  

”Jag ska tala om en sak. Skolan ska lära barnen geografi, matematik, kemi och språk.    DU som förälder ska lära barnet sympati, ordning och reda, respekt för andra  människor, turordning, tacksamhet och klockan.

DU som förälder måste investera kraft, ork, tid och en massa innerlighet för att skapa en människa som kan vistas i möblerade rum. DU som förälder har satt en människa till världen och bär ansvaret att skapa en medborgare som kan fungera i ett samhälle".

 
På nåt sätt verkar skolan ha blivit en plats mer för uppfostran än undervisning, vi i skolan ska naturligtvis arbeta samman gruppen till en väl fungerande lärplatta för alla att trivas i, men lärandet kommer mer och mer i skymundan då fostran av individ i en grupp tar mycket tid och energi.
Det som var självklart för en elevgrupp för bara 10 år sedan, ska idag ifrågasättas eller kommenteras med "nej det vill inte jag göra" "SUCK vad tråkigt" eller annan småirriterande kommentar.(som också kan trigga igång elever med NPF som tycker att det är viktigt att alla gör det man ska..)
Det är nu för tiden inte alls självklart att bara starta en lektion, nej för först ska en del barn "övertalas" att de ska göra något, för de kanske inte alls känner för det just då, det är ju nämligen inte alls säkert att de är direkt sugna på att göra det jag planerat och gör istället något helt annat vilket gör att jag får bryta min planerade lektion för att prata om värdegrund, socialt accepterat uppförande och regler i allmänt. 
Att låta sitt barn få som det vill hela tiden gör att det blir väldigt tufft för den lilla när den ska funger i en grupp. Det är inte många som orkar med en kompis som aldrig vill kompromissa eller göra saker på någon annans sätt. 
Bildresultat för värdegrund 
Att alltid överrösa sitt barn med beröm för precis allt de gör hela tiden kan göra att de får svårt att möta motgångar, svårt att hitta geisten, blir svårmotiverade för varför ska de kämpa?
De är ju redan bäst.. 
Att sedan möta saker man inte behärskar utan verktyg att hantera svårigheten med kan skapa en enorm frustration hos våra små. 
 
 Att alltid låta sitt barn vinna i spel eller i sport och sånt, kan göra att de hamnar i konflikter hela tiden, de har ju aldrig lärt sig att förlora och kommer få svårt att umgås med andra. 
 
"Det finns en enorm rädsla från de vuxnas sida att säga ifrån till sina och andras barn. Som att man är rädd att barnen ska bli ledsna och sårade. Eller är det ren lättja? Att man inte orkar ta fajten? I vilket av fallen så leder det enbart till barn som inte får lära sig gränser. Och barn som inte får gränser uppsatta för sig söker dem. Bland annat i skolan. Föräldern har då lagt över gränsdragandet på läraren som övermäktigt försöker utöva sitt arbete samtidigt som hen ska lära barn grundläggande humana beteenden, ett arbete som är förälderns största och viktigaste uppgift."
 
 
Om barnen fått en social empatisk, sympatisk grund att stå på, där allas behov är lika mycket värda, så blir det arbetet tillsammans i gruppen så mycket lättare. 
Om de redan från dag ett fått med sig att de som individer absolut är viktiga, men att alla andra också är det, så underlättar det. 
Om de fått lära sig regler och verkligen från början fått lära sig vad regler är bra för och att man ska följa dem för allas bästa, så underlättar det med. 
Om de fått träna på att lösa saker tillsammans, att se sin egen del i vad som hänt och att stå för det trygg i förvissningen att vi alla kan göra fel ibland, så kan man reda i sina egna konflikter på ett konstruktivt sätt. 
Om man fått träna sig i att sitta på en restaurang och äta tillsammans med människor istället för en ipad så vet man hur man äter lunch tillsammans med andra i en klass. 
Om man fått verktyg att sätta ord på känlsor, att prata om vad man känner och vad som hänt, så har man vunnit mycket och barnet kan själv reda i saker som uppstår eller till och med kanske inte behöva hamna i onödiga konflikter. 
Skolan kan sedan lägga mer fokus på lärande, på kunskaper och på att vara en plats där alla känner sig trygga och lugna.
<3<3<3
 
All kursiv text är citat från Marias artikel och här kan du läsa den i sin helhet: 
http://se.laowl.com/mamman-maria-ryter-i-pa-skarpen-uppfostra-ditt-eget-barn-och-sluta-skyll-pa-lararna

Ett par skor....

En hel morgon kan tippa på grund av ett par skor. 
Ett par skor som är helt fel och som för vem annars som helst  inte skulle ha varit ett problem alls 
Men för vissa så blir det så. 
Det är schemabrytande aktivitiet idag med. Den Tredje på två veckor. 
Dagen ska spenderas i färggrupper där syftet är att man ska lära känna andra barn i andra klasser . 
Samtidigt som man utmanas i att vara på en plats man aldrig förr varit på , utföra friidrott i en kropp man inte alltid kan hantera (dessutom i FEL skor) så ska man orka vara social med barn man inte känner sig trygg med.  Är syftet att testa friidrott, eller är det att klara av att umgås med nya kompisar.? 
För båda sakerna tillsammans på samma dag kan bli för mycket att hantera. 
Alla ska testa, alla ska utmanas, det är fine. Jag fattar. Vi måste alla våga prova nytt ibland men skillnaden mellan det som utmanar och det som stressar upp för mycket är hårfin. 
Så tunn att den ibland inte märks. 
Förrän det är morgon, och skorna är alldeles fel. 

En skola för alla...

Det kom en dag, sisådär 3 veckor in på höstterminen med indikationer på att nu är det nog. 
Nu orkar vi inte riktigt hålla ihop längre. 
Snopet stod jag där och börjde att sakta ta in vad som faktiskt händer runt mig.
Bubblan spricker på nåt sätt.
 
Att starta upp en årskurs 1 för första gången i sitt liv innebär mycket jobb. Många extra timmar hemma på helger och kvällar. Många tankar, mycket oro 1000tals högar och en hel del förvirring. Det ingår liksom,är nog så för alla, men för mig har det inneburit att all energi gått till det och att mycket av min fokus legat där i alldeles för stor utsträckning. 
 
jag fattade hela tden att det  inte är hållbart att jobba 24/7, men jag kämpade på ändå för vad hade jag för val? Allting snurrade på,högar minskade, mail blev skrivna, planeringar genomförda och möten klarades av.
Jag ansträngde mig för att varva ner mellan varven och jag tror att jag lyckats ganska bra ändå, men jag är vuxen, jag kan själv bestämma om jag måste ta ett break, och bara den insikten gör att man orkar.
Jag kan säga upp mig om det blir ohållbart, jag kan gå till doktorn och få hjälp om stressen blir för stor och jag blir sjuk igen.... 
 Men så är verligeheten inte för våra barn. 
De kan inte sjukskriva sig från skolan. de kan inte jobba deltid, de rår inte över sina liv på samma sätt utan de är satta där de sitter och är helt utlämnade till oss vuxna i skolans värld... 
Jag vet hur det är att vara barn med ett annat sätt att se på saker än andra, jag minns mycket väl de dagar, stunder, händelser som  varit svåra för mig att greppa och förstå, och då gick jag ändå i den gamla inramade förutsägbara skolan
Dagens barn som liksom jag har svårt med perception och svårt att tolka allt som sägs, drunknar i alla begrepp vi redan från början lär ut nu för tiden. 
Alla dessa pedagogiska långa genomgångar som syftar till att lära barn lära för att sedan kunna utvärdera, reflektera och lära sig hur det gick till, snurrar till det rejält för en del barn. (och mig) , jag har fortfarande samma svårigheter.
Jag märkte det så tydligt då en kollega kom in och hade matte i min klass häromdagen. Det som var syftet med lektionen stod klart för mig redan första sekunden  då hon sa vad eleverna skull träna på för att lära sig, men syftet försvann i ett töcken då hon fortsatte prata och genomgående i detalj gå in på vad större än och mindre än egentligen betyder. Jag tappade fokus, fastnade med blicken någon helt annanstans, tänkte på något helt annat och kände mig helt lost då hon sa att eleverna nu skulle få jobba i sina böcker.. 
Jag hade hellre satt igång och arbeta direkt för att hålla kvar tråden. Och jag är inte unik, vi är flera som fungerar så och vi kan få det tufft i dagens skola, en skola för alla.
 
Mina barn har samma svårigheter tror jag, deras perceptionsmöjligheter ser olika ut så klart, hur de hanterar sina "svårigheter" är olika, men de finns där, svårigheterna att skapa en kontext, få en Känsla Av SAMmanhang. Svårigheterna att förstå sin omgivning och för varje dag som går byggs frustrationer och ilskan gror. 
Detta vet jag... 
Men ändå står jag där, på Skoljoggsmorgonen som är en sån fantastiskt kul grej och fattar ingenting.
Någon exploderar för att hen behöver gå ombytt direkt på morgonen. 
Vadå? 
Det är väl bara att gå? 
Men nej, det är faktiskt inte bara att gå. 
För OM man är en person med en alldeles egen unik perceptionsupplevelse så är det helt galet att ändra om i strukturen som man nästan efter tre veckor i skolan, äntligen börjat att få lite koll på och gå i gympa kläder till skolan.
Allt som är kul och annorlunda för de allra flesta, kan uppfattas som frukstanvärt jobbigt för vissa av oss och så står vi vuxna där på skolgården och funderar på varför någon springer runt och skriker fula ord, eller hamnar i konflikt med sina klasskamrater just en så dag, när vi VET att det är skitjobbigt med allt som bryter det vanliga
 
Jag lyckades hålla mig lugn trots allt, den där morgonen då alla barn skulle gå i gympakläder till skolan. Tackade mig själv för att jag klarade av att vara lugn (utåt i allafall) men hade noll - zero- nada- energi kvar då jag kom till jobbet. 
Som tur är så har jag världens bästa kollegor/ vänner där jag vistas på dagarna så de fyllde mina batterier så att jag orkade med dagen.
 
Jag blir lite ledsen på mig själv när jag ibland glömmer att mina barn här hemma  är unika behöver min hjälp att förstå och fungera i en skolvärld som till så stor del blivit en plats för människor utan våra unika egenskaper. 
 
Vi måste hjälpas åt att få skolan att bli en plats för alla, att verkligen implementera, cementera in i arbetssätt och tankegångar att de här barnen inte ska "anpassa sig" till skolan som skapades 1847, utan att skolan på riktigt måste få bli en plats där alla ska kunna komma och känna sig trygga, sedda och få fungera som de gör utan att känna sig fel och annorlunda.
För fel och annorlunda är en tung känsla att bära, en känsla som kan leda till att man tröttnar på livet och tappar tron på sig själv. 
och det får inte ske!
inte en enda unge ska känna sig misslyckad eller "fel" för att den går till en plats varje morgon som inte funkar som den ska, tänk dig själv att varje dag gå till ett jobb där du aldrig lyckas... Vad gör det för självkänslan? 
 
Vi har haft tur, våra barn har mött kloka pedagoger som vill det allra bästa, våra barn har fått stöd, förståelse och fått känna sig lyckade. 
för det är jag tacksam.
<3 
 
 
Men alla möter inte samma kloka som mina barn får göra, alla barn får inte en chans att bli förstådda, sedda, mötta och för dem måste vi fortsätta kämpa. 
En skola för ALLA för skolan är ett måste, så är det bestämt och då ska det också vara en plats dit alla kan och vill gå. 
en plats där alla har rätt att känna sig trygga. 
kram