Livet som lärare med ADHD

(null)
Lite så känns det idag. 
Men inte på grund av barnen jag jobbar med,utan på allt annat som hör läraryrket till. 
Sånt som 
Möten 
Bedömningstöd 
Planering
Utvärdering 
Organisation 
Ljud 
Papper 
Papper 
Ännu mera papper
Möte igen
Pedagogisk planering 
Dexter 
IST 
Lite mer papper
Bussvärd
Schemaändringar 
Heroma 
Google Drive
Dextra igen 
Mail 
Lönesamtalsförberedelse
SOL-utbildning 
LGR 11
Kunskapskrav 
Bedömning 
Kontroll 
Ljud
Högljud
Röra
Regler 
Stress 
Kaffe över hela bordet 
Lite mer papper 
Kaffefläck på sammanställningen av elevernas samlade bedöming i matematik.
Rätta 
Skriva 
Sammanställa 69 bedömningsstöd i tre delar från hösten 
Planera in vårens Bedömningstöd
Planera in utvecklingssamtal igen
Planera om utvecklingssamtalstiderna
Genomföra 690 minuters bedömningsstöd 
hitta någon som kan ersätta mig när jag är borta 690 minuter från min undervisning
Ringa någon 
Lagmöte 
Lite fler papper hittade 
Mail från chefen 
Mail från administratören 
Papper till chefen 
Samrådsprotokoll
Mötesprotokoll 
Svara på mail 
Sortera papper som nu hamnat i en hög trave , ska bara hitta just den traven jag behöver sortera just nu.
Plocka upp 
Plocka bort 
Hitta nåt 
Plocka fram 
Hålla i 
Hålla ut 
Inte tjut 

Å så glöm inte den lilla kompostpåsen...

Nu låter det som att jag är gnällig. 
Otacksam ock väldigt negativ.
Det är jag inte.
Men dagar som dessa när hjärnan känns som chilimarinerad köttfärs har jag lätt att bli lite uppjagad.
Jag försöker hålla huvudet kallt men det är ju inte riktigt en egenskap som kännetecknar mig. Och allt som ligger framför mig tornar upp sig om en skyhög Tsunami och hotar att dränka mig...

(null)

Det adminstrativa övertrycket tar död på min kreativitet, 
Min själ  tar stryk och jag som i vanliga fall är en vild kreativ person tynar sakta bort i takt med att kraven på det jag inte kan ökar. 
Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, jag kommer ändå aldrig ikapp, jag inser det nu.
Jag simmar hela tiden i motström ock kämpar för att hålla näsan över vattnet. 
Det som är enkelt och glasklart för de flesta andra är mystiskt och hieroglyfiskt för mig.
Mina oförmågor  kommer alltid att finnas där och jag jobbar nu hårt med att försöka få mig själv att faktiskt ge upp. 
Att släppa taget 
Hade det inte varit för alla de underbara små individer som möter mig varje morgon i klassrummet hade det varit lättare.. 
Men jag behöver hitta något som jag klarar av att hantera samtidigt som jag orkar leva ett liv värt att leva .
Det är ok 
Good Enough 
Att sluta behöver inte betyda att man misslyckas. 
Att sluta kan betyda att man vinner något annat istället.
(null)
Tanken har funnits hos mig länge, men att tänka färdigt kan ta tid för mig. 
Tanken ska sedan när den är klar bearbetas ett tag tills en impuls stark nog att slå sig igenom rädslan för det nya okända, tar sig igenom ock får mig att våga ta klivet. (null)
Ut ur Comfort Zonen och in i fortsättningen liksom. Men man behöver inte ha bråttom, mn behöver bara bestämma sig och bli klar innan man suddas ut...
(null)



Hursomhelst så har jag fått en ny tanke om livet efter detta liv. 
Jag älskar att undervisa prestationslöst 
Jag älskar att undervisa när kroppen också får vara med.
 Jag älskar känslan när känslan infinner sig hos de jag undervisar i yoga. 
(null)
Så jag letar utbildningar.
I Sverige men även utomlands! 
Varför inte tänker jag.
Bali.
22 dagar intensivkurs 
Varför inte...

(null)

(null)

(null)


(null)

Tanken är väckt. 
Nu är den med mig 
kanske räcker det med tonårsyogautbildning en helg i februari. 
Kanske inte
Vem vet tänker jag 
Vi får se
Allt sker inte över en natt 
Jag har en tanke om att sluta lägga all min livsenergi på att orka sånt jag aldrig kommer landa i. 
Jag är ok med det 
Jag har lnte misslyckats på nåt sätt 
Jag vågade prova
❤️🙏🏼❤️









Anpassningar

(null)Anpassningar är bra. 
 De behövs 
De är nödvändiga 
De ger lugn 
Men shit så jobbigt det är ändå är att vara den som blir "utsatt" för dem.
 Anpassningar ska vara av godo och jag har alltid pratat med mina barn om att de mår bra av dem. Att man inte är ett freak för att man får hjälp med nödvändiga saker. 
Men så en dag står man där, som vuxen , med adhd, och anpassade jobbdagar...

(null)
Så hemskt jobbigt att behöva vara "speciell" att behöva stöd och hjälp för att klara vardagen! 
Så mycket lättare det vore att acceptera att man inte klarar allt, om man vore allergisk mot nötter eller ägg! 
"Nej tyvärr, jag kan inte delta i det här för jag kan dö på grund av min allergi"  
Så mycket lättare än att säga/inse  att man inte riktigt fixar att hantera livet så som det är.
(null)
Istället är man den som måste ta rast i en Verksamhet som varje dag testas på grund av att det fattas folk. 
"Yeajj. Jag går och vilar lite nu då hörni! Tar en liten rast, ni vet det där man måste göra för att hålla? Nähe, inte du nej., ok du kör på, men jag går, smiter lite" 
Ok. Jag var en sån en gång jag med. 
1000 bollar 
100 knyck 
Rast? 
Hahahaha!!! 
Ja imorrn kanske! 
Men nu för tiden måste jag. 
För annars kommer hjärndimman och stänger ner mina exekutiva funktioner. 
Jag vet det. 
Men ändå så går det nästan alltid för långt. 
Varje gång .

(null)
Man biter ihop. 
Man kör på för det är ju så jävla mycket lättare än att stanna upp! 
Eller hur? 
För om man stannar upp så kommer allt ikapp. Och man måste ta tag i en massa jobbig skit igen 
(null)
Min absoluta stopp-punkt är när jag känner att jag inte orkar vara mamma mer. 
När allt handlar om jobbet och jag bara halkar efter mer och mer där. 
När inget känns roligt längre och när det som är viktigt på riktigt bara blir en börda jag helst undviker.
Då vet jag att jag på väg över kanten till utmattning igen. 
Det går längre tid mellan varven nu och jag får mer och mer stabilitet i livet för varje dag som går. 

(null)

Kloka kollegan vägleder och stöttar men så kommer ändå dagen när jag känner att jag måste prata med min chef. Jag måste be om hjälp. (Något som jag har så svårt för att jag helllre kör slut på mig själv). Berätta att jag mår som jag gör och att något måste ändras. 
Jag berättar att jag söker mig bort, att jag kanske inte passar för läraryrket. 
Min Adhd är inte asbra i rollen som planerande lärare som skriver regelbundna veckobrev men jag är en jävel på att hitta lösningar och entusiasmera en hel grupp med elever år rätt håll. Oftast ....
(null)

Min chef nickar förstående när vi möts.
Försöker förstå. 
Ger mig kredit för att hon vet att jag är kompetent, en bra lärare men att  fokus nu ska ligga på att jag ska må bra för att kunna vara den person jag vill vara. 
Hon vill att jag ska må bra. Också.
Hon "beordrar" mig att ta rast varje dag. Hon hjälper mig att våga stå för att jag måste ta pauser då och då. 
Jag ska avstå möten med andra vuxna i så stor grad som möjligt. Läsa protokoll istället. 
Det viktiga är arbetet med barnen. 
(null)
Jag lovar. 
Missar första återkopplingstillfället, men då kommer hon och hämtar mig. 
Bara så där🙏🏼
Vi pratar om hur första dagarna känts. Jag är ärlig , hon nickar, återkopplar, vi bokar in en ny träff. 
Jag jobbar på och när känslan av att kunna andas på riktigt igen åtekommer så ler jag. 
(null)

Jag har insett att jag inte hinner lika mycket som andra vad gäller adminstrativt arbete. vi har lika mycket tid till det men för mig tar allt dubbelt så lång tid så jag blir aldrig klar. Jag sätter igång med att exempelvis få struktur på alls bedömningsstödspapper, efter en stund börjar det krypa myror i huvudet på mig och ju mer jag då försöker få ordning ju värre blir det. 
Kaos. 
Tilt. 
Control alt delete.. 
Det är inget nytt så klart men att inse att det är så här ger mig perspektiv. Får mig att förstå. 
Den här veckan har jag hunnit ikapp med en hel del. Den här veckan har jag till ock med kunnat tänkt framåt. Kunnat strukturera dagar utan att dö på kuppen. 
Jag kan till viss del planera arbetet som släpar och ska tas tag i. 
Det är en enormt befriande känsla. 
Så anspassningar behövs. De är till och med livsviktiga, men det visste jag ju redan. 
Det är bara så skönt att också äntligen förstå🙏🏼❤️🙏🏼 









Sjukstuga i ADHD-landet

Jag blir aldrig sjuk....
Det var inte alls länge sedan jag yttrade de orden, sen kom ett häfigt illamående, magont och total däckning i fredags. 
Huvudet bultar, magen gör ont, nacken gör ont, whAt liksom, har aldrig haft ont på det sättet tidigare, näsan är täppt och halsen känns öm.
Det känns i kroppen som om en traktor långsamt kört över mig om och om igen. 
Hela helgen spenderade jag i min säng, när jag då och då stod upp forsade svetten över kroppen med efterföljande frossa och iskänsla i hela kroppen. dusch och ner i sängen igen.
 
 
Och ändå står jag där måndag morgon, redo att ta mig an dagen på jobbet...
Intalar mig själv att  det går, jag kan, bit ihop ja så där smart som man kan vara ibland, för jag vill så gärna orka! 
Jag kan inte bli sjuk nu!!! Jag har 40 min /elev framför mig i förberedelsetid för att sedan kunna sitta i utevcklingssamtal i 30 min per elev... . Det på toppen av all planering, undervisning och ALLT administrativt vi åläggs hela tiden är aningen stressande.. Så jobba skulle jag... 
 
Men, det funkade inte och när synfältet mer och mer blev dimmigt grått, och min ansiktsfärg  antog samma färg gav jag mig själv en biljett hem. Det enda jag kunde tänka på var mitt varma gröna täcke som väntade i sängen där hemma. 
Jag gick hem och la mig.
 
Att vara sjuk i kroppen gör att jag blir stressad, huvudet bultar av trötthet och influensasymptom, men den underbara ADHD-hjärnan struntar i det, den känner inte av att kroppen inte orkar vilket gör att det är en ganska stor utmaning att vara sjuk. 
 
 
Att ligga ner och vila är en pärs, jag löser det genom att lyssna mig igenom Jörn Lier Horsts ljudböcker på Storytel. De ger mig ett space av ro och gör att jag kan stanna i sängen trots att hjärnan hela tiden vill upp, upp och iväg...
 
Det funkar rätt bra tills något händer som triggar igång mig, i morse blev jag till exempel triggad av en artikel på facebook. (Vad jag gör på sociala medier när jag är sjuk är en gåta,men  jag antar att jag spenderar tid med att scrolla för att tränga undan känslan av ångest och stress över att vara sjuk),men samtidigt  riskerar jag ju att möta saker där som triggar igång än mer stress. 
 
Artikeln jag ramlade över i morse stack mig i ögonen direkt:

"Mamman Maria ryter i på skarpen – uppfostra ditt eget

barn och sluta skyll på lärarna!"

Jag tänkte att det skulle vara bara ännu en i raden av svärande uppgivna Messersmittter- föräldrar som klappar sig själva på axeln och klagar på alla andras skitungar, och var utrustad från topp till tå med motargument, men det visade sig att det inte alls var en sån... 
 
(Jag utgår ifrån att alla som läser både mitt och Marias inlägg är fullt medvetna om att det i världen finns barn med NPF t.ex som inte bör/ kan ingå i den skara små som de här båda inläggen handar om.
Ett barn med t.ex ADHD kan fungera alldeles utmärkt i en i övrigt väl fungerande grupp, men man kan inte fostra dem på samma sätt. (min egen reflektion).
Ett barn med NPF behöver en lugn och trygg och förstående omgivning  för att fungera, ett ex. är då klasskamraterna har ett civiliserat lugnt sätt att gå, klä sig, arbeta och inte låta för högt så fungerar vardagen så mycket bättre för alla)..
 Bildresultat för trygga barn
Artikelskrivaren gick rakt på sak om hennes och alla vi andra föräldrars kollektiva ansvar att varje morgon lämna en framtida samhällsmedborgare i skolan. 
På hennes barn skola hade lärare nämligen pga hot från föräldrar blivit sjukskrivna.  

”Jag ska tala om en sak. Skolan ska lära barnen geografi, matematik, kemi och språk.    DU som förälder ska lära barnet sympati, ordning och reda, respekt för andra  människor, turordning, tacksamhet och klockan.

DU som förälder måste investera kraft, ork, tid och en massa innerlighet för att skapa en människa som kan vistas i möblerade rum. DU som förälder har satt en människa till världen och bär ansvaret att skapa en medborgare som kan fungera i ett samhälle".

 
På nåt sätt verkar skolan ha blivit en plats mer för uppfostran än undervisning, vi i skolan ska naturligtvis arbeta samman gruppen till en väl fungerande lärplatta för alla att trivas i, men lärandet kommer mer och mer i skymundan då fostran av individ i en grupp tar mycket tid och energi.
Det som var självklart för en elevgrupp för bara 10 år sedan, ska idag ifrågasättas eller kommenteras med "nej det vill inte jag göra" "SUCK vad tråkigt" eller annan småirriterande kommentar.(som också kan trigga igång elever med NPF som tycker att det är viktigt att alla gör det man ska..)
Det är nu för tiden inte alls självklart att bara starta en lektion, nej för först ska en del barn "övertalas" att de ska göra något, för de kanske inte alls känner för det just då, det är ju nämligen inte alls säkert att de är direkt sugna på att göra det jag planerat och gör istället något helt annat vilket gör att jag får bryta min planerade lektion för att prata om värdegrund, socialt accepterat uppförande och regler i allmänt. 
Att låta sitt barn få som det vill hela tiden gör att det blir väldigt tufft för den lilla när den ska funger i en grupp. Det är inte många som orkar med en kompis som aldrig vill kompromissa eller göra saker på någon annans sätt. 
Bildresultat för värdegrund 
Att alltid överrösa sitt barn med beröm för precis allt de gör hela tiden kan göra att de får svårt att möta motgångar, svårt att hitta geisten, blir svårmotiverade för varför ska de kämpa?
De är ju redan bäst.. 
Att sedan möta saker man inte behärskar utan verktyg att hantera svårigheten med kan skapa en enorm frustration hos våra små. 
 
 Att alltid låta sitt barn vinna i spel eller i sport och sånt, kan göra att de hamnar i konflikter hela tiden, de har ju aldrig lärt sig att förlora och kommer få svårt att umgås med andra. 
 
"Det finns en enorm rädsla från de vuxnas sida att säga ifrån till sina och andras barn. Som att man är rädd att barnen ska bli ledsna och sårade. Eller är det ren lättja? Att man inte orkar ta fajten? I vilket av fallen så leder det enbart till barn som inte får lära sig gränser. Och barn som inte får gränser uppsatta för sig söker dem. Bland annat i skolan. Föräldern har då lagt över gränsdragandet på läraren som övermäktigt försöker utöva sitt arbete samtidigt som hen ska lära barn grundläggande humana beteenden, ett arbete som är förälderns största och viktigaste uppgift."
 
 
Om barnen fått en social empatisk, sympatisk grund att stå på, där allas behov är lika mycket värda, så blir det arbetet tillsammans i gruppen så mycket lättare. 
Om de redan från dag ett fått med sig att de som individer absolut är viktiga, men att alla andra också är det, så underlättar det. 
Om de fått lära sig regler och verkligen från början fått lära sig vad regler är bra för och att man ska följa dem för allas bästa, så underlättar det med. 
Om de fått träna på att lösa saker tillsammans, att se sin egen del i vad som hänt och att stå för det trygg i förvissningen att vi alla kan göra fel ibland, så kan man reda i sina egna konflikter på ett konstruktivt sätt. 
Om man fått träna sig i att sitta på en restaurang och äta tillsammans med människor istället för en ipad så vet man hur man äter lunch tillsammans med andra i en klass. 
Om man fått verktyg att sätta ord på känlsor, att prata om vad man känner och vad som hänt, så har man vunnit mycket och barnet kan själv reda i saker som uppstår eller till och med kanske inte behöva hamna i onödiga konflikter. 
Skolan kan sedan lägga mer fokus på lärande, på kunskaper och på att vara en plats där alla känner sig trygga och lugna.
<3<3<3
 
All kursiv text är citat från Marias artikel och här kan du läsa den i sin helhet: 
http://se.laowl.com/mamman-maria-ryter-i-pa-skarpen-uppfostra-ditt-eget-barn-och-sluta-skyll-pa-lararna