En skola för alla...

Det kom en dag, sisådär 3 veckor in på höstterminen med indikationer på att nu är det nog. 
Nu orkar vi inte riktigt hålla ihop längre. 
Snopet stod jag där och börjde att sakta ta in vad som faktiskt händer runt mig.
Bubblan spricker på nåt sätt.
 
Att starta upp en årskurs 1 för första gången i sitt liv innebär mycket jobb. Många extra timmar hemma på helger och kvällar. Många tankar, mycket oro 1000tals högar och en hel del förvirring. Det ingår liksom,är nog så för alla, men för mig har det inneburit att all energi gått till det och att mycket av min fokus legat där i alldeles för stor utsträckning. 
 
jag fattade hela tden att det  inte är hållbart att jobba 24/7, men jag kämpade på ändå för vad hade jag för val? Allting snurrade på,högar minskade, mail blev skrivna, planeringar genomförda och möten klarades av.
Jag ansträngde mig för att varva ner mellan varven och jag tror att jag lyckats ganska bra ändå, men jag är vuxen, jag kan själv bestämma om jag måste ta ett break, och bara den insikten gör att man orkar.
Jag kan säga upp mig om det blir ohållbart, jag kan gå till doktorn och få hjälp om stressen blir för stor och jag blir sjuk igen.... 
 Men så är verligeheten inte för våra barn. 
De kan inte sjukskriva sig från skolan. de kan inte jobba deltid, de rår inte över sina liv på samma sätt utan de är satta där de sitter och är helt utlämnade till oss vuxna i skolans värld... 
Jag vet hur det är att vara barn med ett annat sätt att se på saker än andra, jag minns mycket väl de dagar, stunder, händelser som  varit svåra för mig att greppa och förstå, och då gick jag ändå i den gamla inramade förutsägbara skolan
Dagens barn som liksom jag har svårt med perception och svårt att tolka allt som sägs, drunknar i alla begrepp vi redan från början lär ut nu för tiden. 
Alla dessa pedagogiska långa genomgångar som syftar till att lära barn lära för att sedan kunna utvärdera, reflektera och lära sig hur det gick till, snurrar till det rejält för en del barn. (och mig) , jag har fortfarande samma svårigheter.
Jag märkte det så tydligt då en kollega kom in och hade matte i min klass häromdagen. Det som var syftet med lektionen stod klart för mig redan första sekunden  då hon sa vad eleverna skull träna på för att lära sig, men syftet försvann i ett töcken då hon fortsatte prata och genomgående i detalj gå in på vad större än och mindre än egentligen betyder. Jag tappade fokus, fastnade med blicken någon helt annanstans, tänkte på något helt annat och kände mig helt lost då hon sa att eleverna nu skulle få jobba i sina böcker.. 
Jag hade hellre satt igång och arbeta direkt för att hålla kvar tråden. Och jag är inte unik, vi är flera som fungerar så och vi kan få det tufft i dagens skola, en skola för alla.
 
Mina barn har samma svårigheter tror jag, deras perceptionsmöjligheter ser olika ut så klart, hur de hanterar sina "svårigheter" är olika, men de finns där, svårigheterna att skapa en kontext, få en Känsla Av SAMmanhang. Svårigheterna att förstå sin omgivning och för varje dag som går byggs frustrationer och ilskan gror. 
Detta vet jag... 
Men ändå står jag där, på Skoljoggsmorgonen som är en sån fantastiskt kul grej och fattar ingenting.
Någon exploderar för att hen behöver gå ombytt direkt på morgonen. 
Vadå? 
Det är väl bara att gå? 
Men nej, det är faktiskt inte bara att gå. 
För OM man är en person med en alldeles egen unik perceptionsupplevelse så är det helt galet att ändra om i strukturen som man nästan efter tre veckor i skolan, äntligen börjat att få lite koll på och gå i gympa kläder till skolan.
Allt som är kul och annorlunda för de allra flesta, kan uppfattas som frukstanvärt jobbigt för vissa av oss och så står vi vuxna där på skolgården och funderar på varför någon springer runt och skriker fula ord, eller hamnar i konflikt med sina klasskamrater just en så dag, när vi VET att det är skitjobbigt med allt som bryter det vanliga
 
Jag lyckades hålla mig lugn trots allt, den där morgonen då alla barn skulle gå i gympakläder till skolan. Tackade mig själv för att jag klarade av att vara lugn (utåt i allafall) men hade noll - zero- nada- energi kvar då jag kom till jobbet. 
Som tur är så har jag världens bästa kollegor/ vänner där jag vistas på dagarna så de fyllde mina batterier så att jag orkade med dagen.
 
Jag blir lite ledsen på mig själv när jag ibland glömmer att mina barn här hemma  är unika behöver min hjälp att förstå och fungera i en skolvärld som till så stor del blivit en plats för människor utan våra unika egenskaper. 
 
Vi måste hjälpas åt att få skolan att bli en plats för alla, att verkligen implementera, cementera in i arbetssätt och tankegångar att de här barnen inte ska "anpassa sig" till skolan som skapades 1847, utan att skolan på riktigt måste få bli en plats där alla ska kunna komma och känna sig trygga, sedda och få fungera som de gör utan att känna sig fel och annorlunda.
För fel och annorlunda är en tung känsla att bära, en känsla som kan leda till att man tröttnar på livet och tappar tron på sig själv. 
och det får inte ske!
inte en enda unge ska känna sig misslyckad eller "fel" för att den går till en plats varje morgon som inte funkar som den ska, tänk dig själv att varje dag gå till ett jobb där du aldrig lyckas... Vad gör det för självkänslan? 
 
Vi har haft tur, våra barn har mött kloka pedagoger som vill det allra bästa, våra barn har fått stöd, förståelse och fått känna sig lyckade. 
för det är jag tacksam.
<3 
 
 
Men alla möter inte samma kloka som mina barn får göra, alla barn får inte en chans att bli förstådda, sedda, mötta och för dem måste vi fortsätta kämpa. 
En skola för ALLA för skolan är ett måste, så är det bestämt och då ska det också vara en plats dit alla kan och vill gå. 
en plats där alla har rätt att känna sig trygga. 
kram

Eller så gillar man bara läget....

Släparen.....

Med en suck  släpper jag väskan ned på sittpuffen i hallen. Boff låter det då den 
nästan  6 kg tunga jobbväskan landar där bredvid alla andra saker som jag inte får glömma i morrn. 
Jag släpar papper. Planeringar, handledningar, pennor, bindor, laddsladdar, och mycket mycket mer, alla saker lika oundvikliga att packa ner, lika många lika sällan använda vid dagens slut.
Tänker lite irriterat "hur svårt ska det va" och funderar om och om igen på Vad jag ska packa ur för att sluta släpa så förbannat! 
Inser sedan att det inte är så lätt som jag vill att det ska vara att vräka bort något. 
Men så slår det mig. 
Varför ska jag hålla på att bli trött på mig själv hela tiden?? Jag har släpat sen dag 1 med väska.... Varför inte bara gilla läget och ta det därifrån. Se var det leder mig istället för att vara missnöjd med allt som  jag tänker att jag inte är nöjd med? 
This is me och så är det! Jag är en släpare och nu ska jag göra det bästa av det! 
(null)
Www.weareteachers.com


Att leva utan motivation

(null)
Jag tror att jag börjat att fatta nu! 
(Även fast kemi och biologi-biten av det hela inte är helt klar ännu) så har jag hittat ännu en pusselbit i mitt VUXEN-ADHD-PUSSEL  jag håller på att lägga... (null)
Motivation
Jag saknar den där viktiga motivationen man behöver för att planera ett långsiktigt hållbart liv. Jag saknar en av livets starkaste drivkrafter, roten av överlevnad,  moroten i att komma vidare. Den man behöver för att vara Svensson.
Så enkelt för de allra flesta, så svår att hitta för vissa. 
Men om man snubblat över något som motiverar (och belönar) så har man det för livet. 
Jag fick en motivationsmorot av Bo Hejlskov då han berättade att en person han träffade en gång fick mycket lättare att gå upp på morgonen då den kände kaffedoft. Och sån är jag. 
Kaffet på morgonen, doften av själva kaffet och ljudet från bryggaren motiverar mig att ViLjA gå upp. Inte mycket annat hjälper mig. 
Jag tror det är därför jag och den lille filosofen inte alltid klickar så bra den där allra första vakna timmen . HUR ska man hitta motivation att dela med någon när man själv har svårt att förstå varför man måste gå upp och jobba. Jag menar, det löser sig väl ändå? 
Eller.. (null)

Eller kramen från vännen. 
Den motiverar till att fortsätta ha vänner. Jag har turen att ha en på jobbet som både är vän ock kollega. Som i alla år hjälpt mig att träna på det här med vänskap. Jag har annars lite svårt för sånt. Jag vet hur man skaffar vänner men inte  hur man behåller dem. Det kallas visst för social ångest och kan bli av en odiagnostiserad uppväxt där man inte riktigt deltagit och tränat socialt som "de andra". Jag tänker nog att det mer handlar om att vissa människor finns där på riktigt, är sig själva och blir betydelsefulla på nåt viktigt sätt och därför motiverar mig att hålla kontakten med dem. Ytligt är skittråkigt och går FeT BOrT... varför slösa tid på sånt som inte är intressant?
🙏🏼
Energin från kollegor. 
Motiverar till att stanna kvar på jobbet.
Liksom samspelet med elever och föräldrar...
Tyvärr börjar jag inse att det inte räcker. Jag fyller inte på med lika mycket energi som jag gör av med och trots alla goda intentioner så måste jag tänka nytt. Jag kan inte leva ett liv där jag blir sjukskriven stup i kvarten för att min mentala energi dränerat all serotonin i hjärnan och får mig att inte vilja nåt. 
Där kommer även problemen med belöning in. Jag har enormt svårt att se att allt kan bli bättre  OM  jag byter jobb. Jag ser kortsiktiga lösningar som hjälper för stunden men som alltid slutar likadant. Jag kööööööör på , jag glömmer att andas, att lyssna inåt och så BOM blir nånting trasigt inuti nånstans. 
(null)



Med skräckblandad förtjusning inser jag skillnaden på mig ock andra då jag inte riktigt känner samma motivation som dem. ( jobbet) Jag har mina egna mål, min egen agenda och den är liksom annorlunda 😅. Jag kan lägga fokus helt fel saker och måste sen "springa" ikapp de andra för att inte hamna helt fel.
Jag är kortsiktig och impulsiv.                           Jag springer bara om jag får lust, inte för att träna för att kunna springa maraton om 6 månader. 
(null)

Jag gör det som känns bra NU inte det som blir bra sen....  den förmågan har inte jag. 
Jag härmar och gör det som andra så klokt kan inse är det rätta, så kompensativ att jag blir alldeles rörd, men shit vad energi det går åt. Så mycket att jag blir alldeles tom och hjärnan brinner...

(null)

Dopamin... 

Det här med att få ständig och snabb skön belöning, PRoNTo!! Skit i långsiktighet,  jag vill ha resultat NU, jag vill göra NU jag vill se resultat NU...
Jag gör- jag ser - jag är klar - MoVE on...
En tröst i allt är dock att jag faktiskt inte är ansvarig för detta. Det är Kemi och min hjärna har kemisk obalans.... jag äter ständigt de dagar jag inte tar min medicin, " belönar" mig själv genom att stoppa i mig saker som jag "mår bra av" för stunden i allafall 😜 men som i det långa loppet inte är hållbart..  jag vet människor med ADHd som tagit droger för att dämpa, stärka, belöna för att må. Jag förstår mer och mer  deras problematik även fast jag aldrig rört droger själv så kan jag förstå dem som gjort det.  

(null)
Eftersom jag har svårt att sätta egna ord på vad Dopamin egentligen är så har jag klippt ut lite text från Specialnest där de beskriver hur kemin kan funka för oss med AdHd:

(null)


Japp. 
Då var det klart med insikter för idag. 
Dags att återgå till familjen❤️