Min kamp


För tre år sedan gick jag in i väggen. 
Det var inte ett dugg som Sunes mamma i julkalendern 2003 med buller och brak, utan mer som att sakta, sakta glida in i ett dött, tomt, känslolöst töcken av evig förvirring.
Ungefär så. 
(null)
Sen fick jag lov att läka väldigt sakta. 
Så sakta att livet stundvis tedde sig så himla meningslöst att ingen utväg fanns. 
Men så småningom blev gräset så sakteligen grönt igen. 
Barnen hördes igen. 
Livet liksom vaknade till ock jag förvånades över hur mycket vackert det fanns att se.
(null)Jag vågade möta människor igen. 
Vågade testa nya saker. 
Vågade till och med komma tillbaka till allt det gamla och vanliga, till det som vissa stunder skrämt så mycket att jag inte ens vågat gå dit. 

(null)
Jag vågade och vann, 
vågade och förlorade.
 Gick framåt och bakåt och framåt igen. 
Om och om igen, 
men hela tiden med visshet om att det gick framåt! 
Så skönt. (null)
Så kom en smäll.
Inte en sån där vanlig vardaglig liten knuff, utan en rejäl käftsmäll, så hård att jag drattade omkull, precis  när jag stod redo för livet igen.Trauma kallas det visst.  
Jag ställde jag mig upp igen efter månader av kaos, rädsla och totalt adrenalinpåslag, vad annars kan man göra?!
Jag påmindes om den händelsen idag.       Tjejen på expeditionen kom in under en lektion ock jag såg på henne att det var något hon ville.  Precis som då, den gången  kom någon in under ett möte och saker var inte som det skulle. 
Idag var det inte så farligt som tur var, men jag hann känna paniken blixtra till inuti en millisekund..
(null)
Åren går och allt som skett har satt sina spår.
Både det bra och det dåliga.
  Djupa spår i vissa delar av hjärnan som tagit skada av all stress och all icke- vila.                    
Även om jag nu ser framåt med tillförsikt och sakta lär mig leva igen, även om mitt motto är att varje dag är en ny dag fylld med nya möjligheter, så har allt som hänt satt spår som gör att jag får kämpa så mycket mer än förut bara för att klara av det mest basala. 
(null)
Jag vet att det är så men har skitsvårt att förstå det på riktigt. 
Jag har läst massor om hur stresstoleransen kan minska som en följd av Utmattningssyndrom. 
Hur UMS i kombo med AdHD kan sätta en hel del käppar i hjulet och troligtvis skulle göra det för vem som helst ,men ändå går det inte in att jag Inte klarar lika mycket som förr! 
jag drar igång varje dag som om jag vore som vanligt, och mår skit när det inte går som jag tänkt eller det brister i min förmåga att hantera saker som dyker upp. 
(null) 
Jag lägger som så ofta skuld på mig själv.
 Om jag bara varit lite lugnare. 
Om jag bara tänkt innan. 
Om jag bara varit lite starkare!
Andra orkar ju? 
Andra är inte sjukskriva hit och dit? 

Och kämpar för att inte fastna i ett osunt utmattnings-Adhdtänk, jag försöker förstå och leva efter att jag är jag, men med vissa förmågor som är starkare än andra, och vissa svårigheter (även fast det bär emot) . 
Målet är att landa i något nytt aldrig testat förut. 
(null)Men åren går som sagt och det är svårt att hitta och hålla i balansen! 
Jag vet ärligt talat inte hur länge man ska orka med det här med att  "orka med".... 
jag är livrädd att det ska brista igen, ock att allt ska ta stopp. 
Kanske måste jag byta miljö? Kanske är det som någon sa idag att jag borde byta jobb istället för att inte klara av vissa utmaningar . 
Frågan är bara vad man ska göra istället ..
(null)
🙏🏼






















The power of ”To-do-lists”

"Ledig" dag idag. 
Dagen då jag vilar från jobb, ljud, intryck och annat dränerande. 
Dagen är välbehövd för jag har gått med andan i halsen varenda dag på jobbet den senaste tiden. Det känns som om en elefant sitter på bröstkorgen och gör det tungt att andas, så irriterande.... (null)

En envis förkylning i kombination med tankar inför nationella prov, oro inför att hålla i 10 utvecklingssamtal, skriva bedömandemål i ämnen (trots att jag jobbar med små barn) och en kommande födelsedag i familjen, gör att stressnivån är skyhög. (När det gäller min egen födelsedag har jag ju rätt att avstå firande men barnen vill ju gärna få fylla år i frid och fröjd vilket inte riktigt är möjligt om vi samlar alla inblandade  i vår släkt längre tyvärr.) 
     (null)

Jag har svårt att hantera min oro inför saker som ännu inte hänt, jag har inga egentliga redskap till hur jag ska göra det och detta  leder till att jag oroar mig massor vilket äter upp min energi och jag blir extremt trött. Troligen är det också därför förkylningen inte släpper utan hela tiden startar om på nytt.  Jag kan  inte stoppa mina orostankar i små röda presentkartonger som man gör i KBt-terapi, kanske kan jag få vägledning av min arbetsterapeut till hur jag kan jobba med detta....
(null)
Ett sätt att minska oro är att skriva listor. 
Min "lediga" dag är 10 punkter lång, men då ingår avgångstid hemifrån, var jag ska parkera, när jag ska vara hos min arbetsterapeut Josefine, när mötet på Js skola börjar och så vidare. (Jag ska få träffa rektor på skolan för att diskutera anpassad studiegång... hoppas att de jag kommer möta har goda kunskaper om NPF. Det gör ju saken lite lättare på en gång...)  (null)
För att minska all frånvaro på jobbet har jag valt att lägga möten med arbets terapeut och dylikt på tisdagar. Nu känns det inte som ett så klokt beslut eftersom jag då inte blir riktigt ledig. Tisdagar borde istället vara dagar då jag vilar mentalt, går promenader i skogen och annat som är bra för själen. Inte bra för andra...
(null)
Nu är det dags att gå och duscha, jag har tider att passa. Jag har skapat mig struktur för en dag som kommer kräva en del mental ansträngning av mig, jag har en plan, en check-lista och det känns skönt.  (null)




En fin dag!

Livet återvänder så sakta in i mina system. 
Med goda vänners stöd har jag klarat en dag på stan. 
Jag är full av förståelse och längtan efter att göra skillnad efter föreläsningar som stundvis gick rakt in i själen idag.  (null)

När tårarna började tränga fram en stund mitt i all igenkänning kändes det extremt tryggt ändå att få sitta där ock lyssna mellan två helt fantastiska människor som jag fått äran att ha som vänner. 
(null)
(null) (null) (null) (null) (null) (null)     

Efter all kunskapsinhämtning ilade jag till mor ock far för att hämta hem Lilleman som sovit över. 
(null) (null)
Jag lät mig övertalas av den lille att vi skulle ta en sväng till Älgsjön. Äta mellis. Ta det lite lugnt. Jag fick kämpa hårt för att stå ut med tanken att jag inte åkte direkt hem efter jobbet och var "duktig".. men det gick..
(null)
Vi kraschade is ner i vatten. Ganska Najs en tisdag faktiskt...
(null)
Vi åt smörgåsar ock mormors hembakta bullar. Mitt i solen , bland Skogssuset  och lugnet. Jag började sakta adaptera...
(null)
(null)
(null)
Ju mer jag lär mig om NPF ju mer inser jag vilka kämpar vi är, vi som levt hela våra liv som "annorlunda" . En känsla av att aldrig riktigt passa in. Att alltid känna sig som ett UFO😂. Hur svårt ska det va liksom.... 
(null)
Jag satt där och tog 10 djupa långsamma andetag, tvingade mig själv att stressa ner. Att bara vara ock vara nöjd med det. Det gick. 
Typ.... 
vi hade fina samtal där ock då iallafall. Lille filosofen och jag. 

(null)
Till kvällssagan fick vi sällskap av den ena av de stora. Då blir  det extra mysigt . 
(null)
Någon håller i trådar för att vi ska prestera bättre, det är inte jag. Men jag kände mig extremt nöjd med att ha orkat vara social en hel dag, samt haft fina stunder med alla mina fina barn under kvällen, någon annan var duktig på sitt sätt. 
I slutändan så hoppas jag att vi alla ska känna oss nöjda och glada över våra egna liv och prestationer, men dit är det en bit kvar . 

Delar ett instagram inlägg från Yoga girl. 
En enkel meditation som jag tänkte avsluta min fina dag på. 
Jag tänker fortsätta kämpa för att få må bra, jag möter gärna skeptiker på vägen men de som bara får mig att må dåligt över den jag är, måste få mindre utrymme i mitt liv😞 Jag orkar inte ( vill inte!!) bära andra människors elände och bitterhet... så ..
andas ...
(null)
(null)

(null)