Vemod..

Ja inte vet jag var det kommer ifrån, men ibland så känns det bara piss ock skit och blaaaaah i hela kroppen ! 

Trots alla mysiga stunder som varit i helgen. 

Bara att gilla läget verkar det som. 

Min första tanke var att fly, som jag brukar göra när något känns läsligt ock jobbigt ,att sätta igång med att gräva upp trädgården, städa, tvätta, sy eller något annat "duktigt" som brukar få mig att må bra.. 

En obeskrivligt vacker plats på motorvägen där himlen alltid är så fin!!!
Söt va?

Men så hamnade jag i solen på "hyllan" , en slags trappa vi byggde på baksidan förra året, där man kan vila, sitta, yoga eller vad man vill strax utanför altanen. Fåglarna kvittrade, Tara-tidningen som låg framför frukostknäcken roade mig och fick mig att må lite bättre. Jag kunde snart konstatera att jag vågat möta det jobbiga, låtit det rumstera om en stund som det ville utan att fundera ihjäl mig på orsaken till det. Bara låta den vara. 

Kanske är det oro inför plugget? Hösten? Vänner? Familj? Nytt hus? Kommande födelsedagar? Studenten? Depp över att det inte blev besök hos lillebror ock lilla J i helgen som var bestämt? Oro över Lillemans superhöga feber i natt (41,6)!!!!! Eller tankar på varför han blir sjuk så ofta nu när han är nästan 8!? Eller kanske, en viss liten oro över om en eventuell utredning som kanske blir och vad den i så fall visar.  Ellerl, kanske lite funderingar kring ett besök på onsdag. Eller en färgglad cocktail av allt. 
Hur som helst , jag lät det vara, lät det komma ock mådde blääääää ett litet tag. Sen blev det lite bättre, lite mer greppbart, och helt ok faktiskt. 




Feber i sovrummet ...
sååå värd denna !!!

I dessa stunder av nytt, av liv som tar andra vändningar än den förut stakade vägen, är det viktigt att ha nån form av trygghet. Som i fina vänner som förstår ock kan vägleda i trasslet som uppstår, som trygga föräldrar, som fina familjen eller kollegor som hjälper och stöttar, som förstår utan att själva ha en aning. Eller som när man hittar en blogg som Niclas Nygren. En psykiatriker som bränt ut sig och som så klockrent sätter ord på alla konstiga tankar och funderingar som dyker upp när man läker. 

Såna saker är viktiga. 
Så tack alla, för det ni gör är så viktigt! 
Kram 

Våga möta det som skrämmer

Visst är det lite fantastiskt, att samma dag som jag säger hejdå till världens bästa terapeut efter år tillsammans, slår en bomb ner direkt.

Som om livet går ut på att bygga ihop sig för att orka stå pall då saker händer, för att rasera sig lite grann och sedan bygga upp igen i ett evigt kretslopp.
Vi kom fram till , terapeuten och jag, att jag mer och mer blir mig själv igen. Att jag är rätt stark nu och klok. Men att saker och ting sker som jag inte rår över. Som är för stora att gömma undan och slippa ifrån , som gör för ont. De kommer med jämna mellanrum, och jag har att välja på att se på mig själv som ett offer...
"Varför ! Varför!! Händer detta oss!! Vad har jag gjort för att förtjäna detta ??"
Eller så kan jag se på det som den omständighet det faktiskt är.
Som den saken som faktiskt har skett, kommer att fortsätta ske och är upp till mig att faktiskt välja hur jag vill reagera och agera på.
Faktiskt är det så.
Och med en hjärna som mer och mer hittar ut ur utmattningens virriga, dimmiga, oklara, hemska grepp, så finner jag styrka i att faktiskt ha ett val.

Just idag är jag stark men ändå svag. Jag tillåter mig själv att fyllas av svindlande ångest då jag vaknar på morgonen. Jag går upp, gör kaffe, möter det som oroar och skriver. Läkande skrivande.
Till er som läser, till mig själv. Sorterar och funderar.
Går vidare utan att förtränga.

Vi kommer klara det här med.
Det är nämligen så att när man är i en situation så har man inget val.
Det är liksom bara att vara där.
Men att stötta sig själv i det hela genom att prata om det, yoga lite! Andas! Öppna upp! Be om hjälp! Och låta sig själv vara svag i vissa stunder, visa sin rädsla för andra och acceptera det som är.

Världens skönaste återhämtande Yoga-position.

Jag är nu redo att lösa det som dyker upp idag. (Tror jag!) och om jag inte löser det så är inte det hela världen.
Bara jag inte sopar saker under mattan,
Bara jag inte Tror att om jag bara tänker på något annat, gör en miljon andra saker, så slipper jag känna. För det fungerar inte.
Det kommer tillbaka.
Alltid.
Så möt det som skrämmer.
Må skit ett tag,
Yoga!
Må bättre efter ett tag och var rädd om dig!
Ha en fin dag!
Kram

yogabilden är lånad från http://martamolinera.com/wp-content/uploads/2015/01/legs-up-the-wall-pose-viparita-karani1.jpg

to be....

Vaknar vid ett med fastlimmad linser i ögonen. De halvvarma Yogakläderna fortfarande på mig och oborstade tänder. Hör hur en förkyld lilleman krupit ihop bredvid mig i sängen och hur någon går nerför trappan. Tankarna far. Fixar det som måste fixas men duschen (som hade varit rätt bra efter dagens svettiga yogapass) får vänta till imorrn. Jag är rädd att jag blir för vaken om jag ställer mig och duschar mitt i natten. Jag har återigen somnat innan 9 på kvällen. Det är rätt skönt , kroppen behöver det nog efter den här rätt långa dagen.

Jag har vikarierat i en förskoleklass idag, haft planering med kollegor, lett ett fantastiskt Barnyoga -pass och gått på ett eget balanspass efter det. Så jag kan förstå att jag är trött. Det är en fantastisk känsla att få vara trött på det här sättet. Så stor skillnad mot den mentala trötthet som jag levde med under en tid. Jag kan ha fler bollar i luften, jag kan tänka. Jag klarar det och är så glad för det.

Jag börjar lära mig att ta en paus mitt i allt trots att min lilla adhd-hjärna vill att jag går all-in. All the time, så sätter jag mig i stillhet. Idag ploppade jag in hörlurarna och tvingade mig själv till en kvarts yoga-Nidra. Räddade min dag.

Trots att en av oss och vi med den går igenom en väldigt tuff tid, så lever vi. Vi kämpar tillsammans, sida vid sida, ibland bär vi varann, ibland släpar vi runt varann. Ibland är jag stark, ibland någon annan. Men en profund känsla av tillsammans växer sig starkare varje dag. Vi finns, en och en , men även för varann. Vi finns ock för det är jag tacksam.

Namaste ock sov gott!