En söndag med adhd

Idag är det söndag och jag har fullt upp med att sortera tankarna så att de faller på plats så att säga. 


Något som är lättare sagt än gjort. 

Jag har iallafall landat i att jag ägnar mycket av min tid till att irritera mig på saker som jag inte kan göra något åt. Det är en enorm belastning som jag inte lyckats slingra mig ur än. Första steget är ju som alltid att inse att så är läget, andra steget att hitta ett sätt att inte gå igång på allt som upplevs jobbigt. Jag är så stressad på arbetstid att jag snart kommer rasa samman i en blöt pöl, stressad över saker som ändå aldrig kommer ändra sig. Men jag klarar inte av att inte gå igång, än. Men med medvetenheten som sakta sipprar in så kanske jag kan få till en ny tanke så småningom. Kanske. Jag hoppas, för som sagt, det här är Inte hållbart i längden...

Kanske blir livet lättare när medicineringen av min superaktiva hjärna börjat. Kanske, men när jag läser biverkningarna blir jag skeptisk, så mycket skit som kan uppstå istället. Så mycket ångest och kroppsliga men...  är det värt det bara för att passa in livet? Jag vet verkligen inte. Jag kommer ge medicinen en chans, men om jag sedan börjar uppleva mig själv som ett viljelöst lamm som bara är utan vare sig Ups and Downs då lägger jag av med medicinen och byter liv istället! 



Det fanns ju faktiskt en gång i evolutionen en mening med ADHD, ( enligt min mening är det så fortfarande men det är svårare och svårare i vårt intrycksamhälle att behålla lugnet då man har svårt att sålla intryck och bara ta in en del) med adhd är man ju extremt kvicktänkt och lösningsfokuserad! Förstår vad bra det var på jägarstenåldern, vi liksom anpassade oss hela tiden ock löste problemen som de kom! Vi behövde inte passa tider, planera framåt , strukturera i förväg och sånt trams, vi kunde ta dagen som den kom ock lösa problemen vartefter de dök upp! Det fanns inte en miljon nya intryck i sekunden, det fanns bara här och nu, så om livet som några bestämt att vi alla nu ska anpassa oss till skulle se ut något lite mer som livet gjorde på forntiden, så skulle vi med AdHD inte behöva äta medicin för att passa in. 

Nu vet jag att det finns andra jobb än det som jag har. Och som jag skrev tidigare, jag kommer inte äta medicinen resten av livet bara för att passa in där om det inte känns bra, nej, då får jag tänka om trots 6 års högskoleutbildning och lån hos CSN. 
Livet är mer än bara pengar, jag får börja om med ett yrke som är mer anpassat till min förmåga helt enkelt. Eller? 





En dröm är ju att på heltid får skriva böcker. Att låta min enormt kreativa sida få flöda i timmar och sedan ha en strukturell korrekturläsare som får ihop allt jag skrivit  i slutet. Det vore nåt! För jag kan kläcka idéer, jag kan hitta på lösningar men jag är helt hopplös på att slutföra saker. Alltid. 

Jag har alltid lidit av det, saknat att kunna slutföra saker som från början känts viktiga och bra. Nu vet jag att det är en oförmåga jag har. Jag känner mig enormt lättad över det faktum att det faktiskt är helt normalt för mig! Det handlar inte om dålig uppfostran eller karaktär, det är helt enkelt sån jag är! 
Kanske går det att träna bort ( men då måste man ha motivation till det) kanske kan jag få hjälp av medicinen till att träna upp den förmågan. Eller inte. Skit samma egentligen ( om det nu bara inte vore för att jag blir extremt jävla stressad av att inte bli klar med saker!) eller rättare sagt att SE saker som inte är klara. För så länge jag inte ser dem så finns de inte... 


Jag behöver bli bättre på att inte ta allt så himla seriöst. Förr hade jag roligt på jobbet. Nu handlar så mycket om prestationer och resultat att jag blir alldeles matt. Alla ska lyckas utifrån sin egen förmåga, så klart. Du som lärare ska ha koll på allas unika egna förmåga till hur man lär sig , samtidigt som kravet på slutresultatet är samma för alla. Man kan ju tänka som Eckhart att inte se på allt så himla seriöst! Men så kommer tankarna på krav och icke-misslyckande och så drar den inre stressen igång igen. 

Jag har iallafall släppt kraven på ablsout perfektion här hemma. Jag försöker strunta i att inte kuddarna ligger perfekt och att hallen är full av sand ( eftersom det inte är mitt ansvar att städa längre) men det är skitjobbigt för mig med oreda. Jag behöver ha så lite kring mig som möjligt. Jag behöver ha ordning och reda samtidigt som jag är usel på att hålla ordning... en omöjlig kombo tyvärr. 


En sak som jag mår bra av är motion. 

Det gör väl iofs alla, men att få röra på sig (hela tiden-ish) är en Lisa för själen. Att få vara aktiv ( förr trodde jag att det var en känsla av duktighet jag strävade efter) men nu vet jag att det är min älskade ADHD som ger mig den krypande känslan av ofullkomlighet när jag är inaktiv. En mycket klok och inkännande kollega sa för någon dag sedan att kanske skulle jag må bättre av att bara ta en kort rast istället för att tvinga mig själv till en kvarts meditation. Kanske är det så att jag istället ska ta massor av mikropauser under dagen, verkligen ta ansvar för mitt mående utan att skylla på alla andra att jag inte kan gå ifrån och ta en kortare rast. 

Samtidigt är jag så himla trött och irriterad på att Vissa har lite lättare att gå ifrån andra har lite mer att göra, men så har vi ju olika ansvar  i livet och även olika uppdrag. Kanske skulle jag må bättre av att bara ha ett eller tre uppdrag på en dag än det ständiga flödet av ansvar som jag har? Upp till mig att tänka klart över och upp til mig att ansvara för. De andra har andra liv och det är deras ansvar. 

Men vilken underbar värld vi skulle ha om alla hade samma känsla för ansvar. 😅


Att vara i skogen är också superskönt! Jag älskar att ströva runt där och liksom inte få in mer intryck än jag väljer själv. (Autokorrekt stavning av intryck kan bli ungturk, va?? Finns det ens ett sånt ord? Känns skumt!)  grönt grönt grönt !!! Underbart. 

Höstmörker och levande ljus är fridfullt. Tänk om man kunde ta den känslan av lugn med sig in i vardagsstressen. Vilken häftig grej det skulle vara.

 Eller så får man be om att slippa möten och andra stressande situationer där jag behöver möta människor och situationer som uppstår som stressar igång .  
Bara nu i början liksom. 
Kanske det. Eller så får jag under de möten där jag vet att energin dräneras, låtsas att jag är någon annanstans, så som jag gjorde när jag var yngre vilket gjorde det svårt att hänga med i skolan... risken är då att jag inte har en aning om vad som sagts på mötet och blir stressad av att jag inte vet vad som ska ske..

Mig själv på yogamattan, lagom utmanande  lyssnande inåt på vad kropp och knopp vill ha, det är guld. Det är frid och harmoni ❤️. Efter ett lyckat möte med mig själv på mattan kliver jag vidare i livet med en känsla av fridfull fullkomlighet! Jag är förnöjd och full av välbehag, inget kan störa liksom. 

OM jag vore motiverad att göra ett yogapass till morgonrutin så skulle jag må så mycket bättre. Tror jag.  Men förutom kaffedoft på morgonen finns där inget som kan motivera mig att lämna den mjuka varma sängen. Så är det. Och nej, det handlar inte om lathet eller så. Det är snarare ännu en ADhD- grej som alltid funnits hos mig och gett mig dåligt samvete (förr) hela livet eftersom jag aldrig lyckats bli så där duktig på att hoppa ur sängen på morgonen med ett leende redo att möta dagen. Men det vore skönt att gå upp en halvtimme tidigare och möta mig själv en stund på mattan i en mjuk godmorgon-yoga-stund! Jag ska ställa klockan tills imorgon bitti och se om jag kanske lyckas motivera mig själv till det! Kanske kan jag få till det till mig själv att det är bra så att jag lyssnar på mig själv! 


Jag tror jag slutar nu. För hur mycket jag än älskar att skriva så kräver skrivandet energi. Jag går så mycket in i det jag skriver att jag blir lite matt efteråt. Jag måste spara energi till att orka med en halvdag i djurparken med Lilleman och en vän till honom som jag av någon anledning lovat att göra... jag borde ju tänka mig för, vi arbetade med muren och trädgården hela dagen igår så jag borde vila idag. Men jag har lovat och det blir bara några timmar. Sen får M ta över och jag får dra mig undan och bara vara en stund . 

Ha en fin dag. 
Puss 

Ping

Ping sa det när en ny polett ramlade ner alldeles nyss.

Jag kunde nästan höra den...

Vi var uppe,hade ätit sen frukost, vek lite tvätt, plockade lite allmänt och funderade på vad dagen skulle komma att innehålla. Vi har inget planerat! Inget bestämt! Och det är ju vadug tror att jag vill, att leva fritt ock obestämt, ledigt och lätt... men är det verkligen så?? Jag började tänka om lite idag. För helt plötsligt kom Lilleman och proklamerade att han och pappa skulle ha "pappa-son-ensamtid" tillsammans i stan. 

Kul! Tänkte jag. 
Så klart för det är viktigt att vårda sina relationer. 
Men helt plötligt står jag där med min alldeles egen egentid där jag kan välja vad jag vill att göra och det enda jag känner är inre stress.
Så galet! 
Jag lägger mig med boken som jag känner att jag måste läsa klart fast jag egentligen inte tycker om. 
Lägger mig i solen. 
Blundar.
 Njuter av solens enormt värmande strålar. 
Bara Jag! 
Me Myself and I.
Och en bok. 
Sol. 
Värme. 
Vad mer kan man begära? 
Helt galet, men nej.
Det känns så obekvämt inuti!! 
Jag pallar inte ligga kvar. 
Hämtar gräsklipparen. 
Rensar ogräs. 
Plockar undan och fixar i mitt lugna hörn. 
Samlar ihop återvinningen och åker med den. 
Pantar.
 Handlar mjölk och ägg.
Och Hårfärg! 
Känner mig nöjd, lugnare trots att huvet snurrar lite. Men ändå, 
Glad att jag tagit tag i det här med hårfärgningen. 
Samtidigt är mina tankar hos killarna i stan. 
Hos vännen i Danmark.  
Hos vännen som jobbar första dagen idag efter semestern. 
Hos de fina två i Hallmare. 
Hos familjen som packar ihop husvagnen för att åka vidare nere i Skåne. 
Hos vännen i arkö. 
Hos familjen nere i Sandviken. 
Hos grannarna. 
Hos dottern som snart flyttar hemifrån känns det som. 
Hos dottern som inte vill prata med sina efterblivna föräldrar som dessutom är helt dumma  i huvet. 

Tankar på hur livet kommer att bli efter. 

Efter utredning, efter ev. medicinering. 
Efter semestern. 
Efter sommaren. 
Sen tillbaka till boken en stund.

Jag suger verkligen på det här med att vara ledig. 
Ping.

semester med avkopplingssvårigheter

Semester. 

Ett ord jag inte riktigt förstår har jag förstått. 
Ett ord som fylls av dåligt samvete gentemot andra som jobbar ock sliter.
Ett ord som innebär en massa "ledig" tid man inte vet vad man ska göra med. 
Jag fyller den med aktiviteter, tandläkarbesök, frisören, jordgubbsplockning, städning, plockning och en massa annat.
Sen undrar jag varför mina barn inte kan ta det lugnt.🙄

Idag gick jag upp vid 8 ock plockade undan markstenar, en slang och grävde fram ett brunnslock innan frukost, vilket fick mig att må fruktansvärt bra över hur duktig jag varit. Jag formligen älskar att känna mig nyttig, arbetssam och duktig.... 

herregud.....

Men så kom en sån där känsla av ilska, trötthet och totalenergilöshet över mig där jag stod i full färd med att bygga om  tältkojan till Lilleman på balkongen 

, med bultande huvud efter att ha slagit i balkongräcket så att blixtar flög framför mina ögon och med en enorm trötthet efter flera nätters nattvak och dålig sömn på grund av dotter på Festival. 
Som om någon slagit mig i huvet sjönk jag ner under en filt i soffan ock fullkomligt andades ut. 
Djupt. 
En känsla av lugn, en sorts känsla av ödmjukhet inför min oförmåga att koppla av ock varva ner, blandad med en känsla av dåligt samvete över hur andra ska tänka kring att jag är så här lat. 
Jag har en del att träna vidare på. Än så länge har jag inte varit "ledig" en enda dag på semestern men det kommer.