Första dagen i Thailand

Nu när Lilleman ändå drar upp mig ur sängen vid 4-5 varje morgon (jet-lagad till tusen) så kan jag lika gärna passa på att skriva ett inlägg! 

Klockan närmar sig sex och jag försöker ladda mig själv med lugn och ro för att fixa en dag som kommer bli lång. 

Idag ska jag ha rast, det är min längsta arbetsdag i veckan så jag ska låsa in mig ock vara i fred minst 20 minuter efter lunch! 

Eftersom min arbetsplats är totalt tom på tysta utrymmen ( om man inte räknar med rummet med sängen utanför skolsyster) så får det bli en sväng till skogen och ladda batterierna. Kanske. 

Annars blir det hörlurar och lugn musik någonstans. Kanske skulle man föreslå ett rest-room a'la Wallenbergs FN-vilorum,  nånstans på jobbet  där man kan vara ifred totalt.

Under tiden jag funderar vidare på den saken så ska jag njuta av lite mer bilder från resan...




Det tog ca en och en halv timme att åka med bussen från flygplatsen till hotellet i Kata Beach. Jag kan tänka mig att det dels beror på att vägsystemet inte är optimalt utbyggt, men också att vi hade sista hotellet på turlistan. Än så länge är värmen inte övermäktig, luften dallrar av förväntansfull ljumhet. 


Varje gång jag reser så tar det en dag eller två att "ställa om". Att landa där jag är just då. Det kan nästan kännas obehagligt att resa de första dagarna, att inte vara hemma. Jag ser på hotellen vi bor på med kritiska ögon, allt "känns fel" på nåt lustigt vis, läget, rummen, restaurangen.. jag vet att det låter knäppt, men så känns det. Som tur är går det över rätt snabbt. Den här gången fick vi ett rum med världens bästa läge, precis bredvid stora poolen och ett par meter från frukostrestaurangen... 



Utsikt från vår balkong
Samma utsikt fast förbättrad med ett glas rosé .
Vi hittade ett gym
Kata beach
Baksidan..

Att läka för att leva.

Det slog mig alldeles nyss, att veckan i Thailand gjort underverk med mitt inre. Jag känner mig lugn samlad och totalt adhd-befriad efter att ha spenderat veckan i underbar natur och ett härligt klimat. Det vill säga de stunder vi varit i underbar natur så klart, för på gatorna i Kata beach och i städer som Patong vill jag bara fly. Alla ljud och alla människor stressar ihjäl mig. Men att spendera sista dagen på Freedom beach var bra. Det är en plats att spara i hjärtat och ta fram när vardagen stressar skiten ur en.
Lugnet, de höga vajande palmerna i den snåriga djunglen, det kristallklara ljumma vattnet, bergsformationerna som verkligen visar hur flytande magma från jordens inre sakta stelnat i otroliga formationer uppe på ytan, allt detta andas inre frid. Jag har så länge tänkt att det är mig det är "fel på", att jag inte passar in, funderat på hur jag ska orka leva ett liv som "alla andra" gör, med dagliga rutiner, stress och sociala interaktioner. Nu känns det som att jag börjar förstå vad det egentligen handlar om. Jag har för tillfället ( och kanske för all framtid ) tappat förmågan att stänga ute alla intryck, att selektera vad som ska in och vad jag kan stänga ute. Jag har svårt att stänga av, när jag går igång, så är jag igång. det är därför det fungerar så bra för mig att vara i vacker natur, se vackra saker, för då tar jag ju in sånt som gör mig gott helt enkelt. Det är som att när portarna till medvetandet står öppna , ramlar man över kloka saker hela tiden som man kan ta in och lära sig av. Jag fattar nu att jag när jag började jobba igen trängde undan allt med mindfulness och kloka val långt bak. Jag körde igång prestationsprinsessan, hjulet av att vara utan att vila och fylla på med inre frid, snurrade på snabbare och snabbare. Alla mina planer på att vila/ meditera/ andas/ återhämta mig åtminstone under rasten byttes snart ut mot "JAGMÅSTEFINNASDÄRFÖRBARNEN 24/7 VAD ÄR JAG ANNARS FÖR LÄRARE?"..... så blev det kan jag se nu när jag fått chansen att landa utanför ekorrhjulet efter en vecka i paradiset, Jag har varvat ur så pass att jag till och med glömt hur tiden var innan resan.. Min fina C frågade mig häromdagen om jag lyckats varva ner under semestern med tanke på hur stressad jag var innan den, jag förstod inte vad hon menade. Men i och med att jag skriver här på bloggen så kan jag ju lätt gå tillbaka och läsa och då förstod jag ju vad hon menade. Det har inte varit en dans på rosor att dela hotellrum med tre familjemedlemmar så här nära en vecka, en fick en släng magsjuka, en fick extremt jobbiga och sorgliga nyheter hemifrån, en pratar hela tiden, en vill vara ifred, en hatar det en älskar det, en annan vill det den andra förstår inte om det inte gäller en själv osv osv osv , men ändå... Värmen, vattnet, bergen ,djungeln, ölen, maten, känslorna, intrycken, vackra ting, allt liksom bygger en inifrån så att man liksom lagas, andas och kan känna frid.... Så nu är det dags att hålla i och hålla ut, den inre känslan av lugn och ro. Den inre tron på att livet inte bara går ut på att vara en duktig och idog arbetare utan att fylla sinnet med vackra saker som bygger insidan och inte bara det yttre. Snubblade över en video på fejan i morse. Om hur Viktig kontakten med naturen är för oss, hur tid i naturen kan läka oss inifrån när stress och inre oro håller på att tära oss, skada oss till att bli människor med adhd-liknande symptom där man blir ett orosmoln som inte klarar av att leva lugnt och fokuserat.....

En morgon i Thailand

Klockan är sju, Thailändsk tid, och termometern visar på 27 grader redan. Jag har varit och hämtat ut stora gula poolhanddukar, paxat 4 stolar mitt i pool området, så där som man inte får göra. 

Än så länge är jag helt ensam vid poolen. Jag hade inte alls tänkt gå upp så här tidigt , men nu blev det så och jag känner inte att jag behöver gå och lägga mig igen. Tror kanske det har att göra med känslan av "bara två dagar kvar".... jag vill inte åka hem. Däremot vill jag gärna ha hit W. Jag saknar henne massor men får trösta mig med att hon trivs och har det bra, semester för henne med....


Igår var vi på On the rock mitt i mellan Kata och Karon. En restaurang som ligger mitt i "djungeln" känns det som. Omgärdad av lianer och höga träd, enda sättet att ta sig dit är på långa gångar genom vegetationen. Eller från stranden, restaurangen ligger längst ut på klippformationen mellan de båda stränderna och utsikten är otroligt fin. Vi fick inte sitta och njuta så länge, för Lilleman fick ont i magen så vi fick ta en tuktuk hem igen då vi ätit färdigt, 



Jag vågade mig för första gången den här resan, på att äta räkor igår kväll. Men två av dem smakade inget vidare så idag är jag lite orolig i magen. Säkert mycket psykiskt... men reklamen för hundra år sedan då en man ligger på sjukhus och kräks efter att ha ätit gott på sin semester, sitter kvar i minnet.... hade det varit något fel på räkorna hade jag säkert redan kräkts! Visst! 


Nu är klockan halv 8 och jag funderar på att gå upp till det svala hotellrummet och läsa klart Kepplers senaste, Kaninjägaren innan frukost . Puss på er.